-
Continue reading →: Går oro i arv?Ibland tappar jag förmågan att ge det som händer rimliga proportioner. Allt blir stort. Ibland för stort. Det som är stort kan bli jobbigt; det är lätt att oroa sig för att ”stora” saker ska gå fel. Min mamma hade lätt för att oroa sig. Väldigt lätt. Ofta fick jag…
-
Continue reading →: Vem minns mig om 100 år?Jo, det är jag. På bilden. Som trött brudnäbb på min mosters bröllop. Jag skulle fylla 5 i augusti. Det här var i juni. Tänk dig den här bilden om knappt 100 år… Kommer det då att sitta någon kvinna i 50-60-års åldern och vända på den här bilden. Kanske…
-
Continue reading →: Livets ”tack” för att jag står ut…Det bor en orosunge i min mage. Och i solstrimmorna på golvet dansar dammråttor och hundpäls. Men bortsett från det så är den här morgonen en sån morgon som alla förknippar med det goda livet på landet. Drömmorgon. Avundsvärd morgon. Idyll. Och belöningsmorgon för den som bor på landet i…
-
Continue reading →: Lalla; jag vill sitta som duJag har en vacker tanke som följt mig hela livet. Den återkommer med jämna mellanrum och nudags har jag nog tänkt den tusentals gånger. Den är så här: ”När jag blir gammal ska jag sitta som Lalla i en korgstol i trädgården. Under äppelträden. Med en lång svepande kjol. Bara…






