I groventrén hänger Frasses halsband och koppel på en krok. I mobilen har jag honom som bakgrundsbild, på vardagsrumsgolvet finns repor efter hans framfart och jag har 150 bilder som jag ska beställa och sätta i album. Han "finns" med mig hela tiden just nu. Men han är död. Jag har döstädat. Och nu förstår … Fortsätt läsa Att säga adjö till en hund
Det är märkligt hur tankarna styr oss. Och hur lätt vi låter oss påverkas av dem. Tankarna säger att nyår ska firas i stora glada sällskap, med bubbel och fyrverkerier. Men nog blev det fint att också bara "fira in" med älskad make och svart hund. Och för första gången på många år kunde vi … Fortsätt läsa Den första dagen
Är vädret vidrigt eller alldeles, alldeles underbart? Märkliga fråga tycker måhända någon. Men den kändes väldigt relevant när jag gick ut med Frasse på förmiddagen. Blötsnön slog oss i ansikte och nos när vi gick norrut på banvallen. Det var vidrigt. Men nödvändigt. Hunden måste bajsa. Bajsa. Sen snabbt vända hem igen. Och in i … Fortsätt läsa Vidrigt eller underbart?
Jag fick brev igår. Ett handskrivet litet kuvert. Tjockt om magen. Något mer än vackert handskrivna rader på ett kort med vinterlandskap låg däri... Spännande. Från en vän jag mött en gång för flera år sen. Och nu har tät kontakt med via Facebook. Pilgrims krans. Sju större träpärlor för de sju nyckelorden som följt … Fortsätt läsa En oväntad gåva
Lika mycket som jag försöker bromsa mitt "bråttom" försöker jag odla mitt tålamod. Det är något befriande med tålamod när man väl får till det; då kan jag ta det där djupa andetaget, som når ända ner till diafragman, och som får hela kroppen att slappna av. Kön på ICA är ett bra ställe att … Fortsätt läsa Det är något bra med att behöva vänta
Jag måste göra så. Jag vill göra det. Jag borde göra så. Jag ska göra det. Och det vill jag också göra. Och det! Och det måste jag också göra. Och det.... och det.... och det.... Är det bara i mitt huvud som tankarna tjattrar och får frispel mest hela tiden 🙄 , påminner mig … Fortsätt läsa Tjattret i huvudet tar visst aldrig slut
"Vi söker dig som brinner för det som berör mest". Den sista textraden i annonsen i dagens Norrtelje Tidning rör mig ända in i hjärtat. Och om tanken gått förbi förnuftet, vilket den tack och lov inte gjorde idag, så hade jag redan sökt sommarjobbet på NT, sommaren 2020. För det var med en spirande … Fortsätt läsa ”Den bästa sommaren” var redan 1970
Snart är jag där igen. Rörstrandsgatan 42. Inspira. Några trappsteg ner från gatan. Det är sex år sen sist. En blandning av magi, väl beprövad erfarenhet och modern vetenskap svävade i den lokalen när jag var där senast. Nu ska mer kunskap i fysiologi och fytokemi göra mig till en ännu "klokare gumma". Hoppas jag. … Fortsätt läsa Min längtan för mig till stan
När jag försiktigt lyfter ner Janos i graven vi grävt kommer tanken att det är en gåva att få leva med djur. Hur sorgligt det än känns just i den stund som då är. Livet på landet nära djur och natur har format människan genom tiderna. Det har gjort oss starka och svaga, sköra och … Fortsätt läsa När 9 liv är över
Med lite fantasi kan stök och skräp nästan bli konst. Som nu när jag plåtat i våra skåp. Men egentligen handlar det här blogginlägget inte alls om konst, utan om oförmågan att göra sig av med prylar. Prylar, prylar, prylar. Överallt. Ibland blir jag nästan galen på alla prylar. Och saker. Överallt. Är det förresten … Fortsätt läsa Går det att drunkna i prylar 🤔
FARMOR NORD 