Tillbaka. Troligen.

Efter nästan 16 år har jag ett eget skrivbord härhemma. Det känns väldigt okej.

Måhända blir jag nu så inspirerad att jag börjar blogga igen. Det har varit sisådär med det den senaste tiden.

Promenad med eld på ryggen

Det brinner på ryggen. Men det är helt okej. Först förstod jag inte varför ”elden” hettade mer och mer. Märkligt. Men samtidigt som den nu börjar stilla sig kommer insikten till mig. Vår vanligtvis så smarta kropp är inte alltid supersmart.

I vissa lägen kan inte kroppen skilja på vatten och svett; den tycks tänka ”vätska som vätska”.

Jag var på massage hos Elisabeth på Lilla Oasen nu på förmiddagen. Det var länge en sist. Mina axlar är så spända och gör rejält ont under hennes händer.  Det måste vara ett under att jag inte går med spänningshuvudvärk mest hela tiden. Faktiskt så är det nog så. För jag har sällan huvudvärk.

Efter massagen erbjöd Elisabeth liniment på ryggen.

– Absolut gärna, sa jag.

– Om det börjar kännas för mycket så torkar du bara bort det med en handduk. Använd inte vatten för då känns det ännu mer, som eld, sa Elisabeth.

img_9948Hemma igen blev det hundpromenad i ett bra tempo. Bilderna är från den.

Med långkalsonger och sköna byxor, varma vinterstövlarna, tjockaste jackan, nyköpta varma handskarna och stickade luvan.

Och det blev varmare och varmare under kläderna. Speciellt på ryggen.

-Det här linimentet är verkligen kraftfullt, tänkte jag då; utan att förstå.

img_9951Men nu vet jag hur jag ska göra nästa gång  jag vill ge liniment en extra skjuts. Inte behövs det vatten. Det är bara att klä på sig för mycket och gå så fort så att jag svettas ordentligt. Vätska som vätska, säger kroppen.

Nu när jag ”torkat” och suttit en stund här vid datorn känner jag inte av ryggen alls. Inte det minsta.

Mammas sista födelsedag

Mammas sista födelsedag

Idag skulle min mamma Inga-Britt fyllt 91. Jag saknar henne ofantligt mycket. Så idag handlar mitt blogginlägg inte om artros eller om vardagsliv på landet 2019.

img_6216Det handlar istället om mammas kropp och själ, och om den viktigaste presenten jag och bror Janne någonsin gett henne.

Inlägget är också en hyllning till alla döttrar och söner som in i det sista slåss för att sjuka föräldrar ska få den kärleksfullaste vården som finns att uppbringa, när dagarna som är kvar går att räkna.

Idag för sex år sen, när mamma fyllde 85, hade livet och biståndshandläggarna fört henne till Gottsundahemmet utanför Uppsala. Till ett mörkt rum med kala väggar och med en taklampa som enda belysning. Tillsammans med en syrgaskoncentrator som skulle underlätta hennes andning. Ett dunkande, fräsande ljud. Dammiga persienner. Smutsig toalett och dusch. Morfin.

Utanför fönstret; asfalt, parkering…

Några dagar tidigare hade hon fått beskedet att hon hade cancer i lungor, lever och rygg. Ingen bot fanns, bara lindring. Hon ville hemåt; till Björkgården i Knutby. Till tryggheten, den där sista tiden i livet.

Men inte gick det. Det som kunde ha blivit hennes sista resa gick i motsatt riktning.

Jag hade köpt henne ett rött nattlinne. Det är svårt att hitta någon meningsfullt till någon som inte kommer att leva så länge till. Men ett nattlinne kändes bra. Sen, när hon var död, sov jag i det själv. I många nätter.

Hon var så liten. Hon mådde så dåligt. Hade svårt att andas. Hade ont. Hon orkade nästan inte le. Hon fyllde 85. Och där kom jag med ett rött nattlinne. Och trodde att det räckte.

NEJ. NEJ. NEJ. NEJ.

Klockan 05.00 nästa morgon var jag hemma igen. Bror Jannes och min envishet gav resultat efter timmar av ställningskrig. ”Fienden” gav sig. Då hade vi mamma i säkerhet och med adekvat vård på Akademiska sjukhuset.

Jag tror att personalen både på Gottsundahemmet och den ambulerande sköterskan, som vi till slut fick att kalla på ambulans, tyckte att vi var oerhört jobbiga och inte det minsta samarbetsvilliga. Men i vissa lägen finns inga kompromisser; då är det bara att köra på i den riktning som man vet är rätt.

Mamma blev både piggare och gladare efter några dagar på sjukhuset. Med den vård hon behövde. Det är nästan makabert (men inte riktigt, så därför skriver jag det) att säga att den bästa present vi kanske någonsin gett henne är vi kunde ”gått över lik” för att få henne till sjukhus. Jag vet att hon blev väldigt, väldigt glad för att inte gav oss.

Hennes sista veckor var på Hospice. En ljus plats med så mycket omtanke, kärlek och grönska att bättre gick inte att önska. Hon dog den 24 juni. 14 dagar efter sin 85-årsdag. Midsommarafton firade vi tillsammans på Hospice stora altan. Med sill, färskpotatis, lax och vin. Tillsammans med svärfar och svärmor.

hospice

Jag brukar sällan säga att jag gjort något riktigt, riktigt bra. Men att jag var  ”en av de envisaste människorna de någonsin stött på” är jag stolt över. Och till alla er som just nu kämpar för sjuka anhöriga säger jag med hela mitt hjärta:

Ge er aldrig, om ni känner att det ni gör är rätt!

Vissa dagar är underbara dagar

Vissa dagar är underbara dagar

Idag har det varit en dag nästan helt utan värk i höger knä. Jag gillar sådana dagar.

Istället har det varit en dag fylld med kökstjänst, långsamhet, underbara ungar och solsken.

Så här kommer en liten bildkavalkad:

Efter morgonens Frassepromenad, som var kort, blev det kökstjänst med både müssli-tillverkning och ”produktion” av nyttiga fika-bollar med solroskärnor, pumpakärnor, nötter, torkade dadlar och torkade aprikoser. Rullade i sesamfrön.

Zöt är namnet på Millas senaste käpphäst. Zöt anlände med Post-Nord idag; platt och lite tilltufsad. Men med stoppning och med Millas engagemang blev hon snabbt en av Stall Nords sötaste hästar.

Käpphästar och käpphästtävlingar! Jag är så imponerad av de här unga tjejerna som syr sina hästar och sen springer, hoppar och kör terrängtävlingar med en entusiasm som är ”helt galen”. Snacka om att käpphäst-tjejerna får kondis!

Just ja. Det blev lite mer bak efter lunch. Jag hittade ett bra recept på bananmuffins; helt utan vetemjöl och socker. De blev förstås inte lika goda som Roffes socker- och vetemjölsstinna bananmuffins. Men helt okej. Sa till och med barnbarnen.

Halvdag för Roffe på jobbet. Så det blev fikastund med Holger och Milla innan jag skjutsade dem till orkesterträningen. I morgon spelar Värsta Stråket på 6 juni-firandet på Tolvmansgården. Holger, med nyckelharpa, blir med. Hästtjejen Milla väljer att följa med och titta på mamma Ida när hon tävlar med islandshäst på Toftinge.

Och så blev det då riktig sommar på eftermiddagen. Med apperolspritz i solstolarna på trädäcket.

Sista bilden är på årets inköp av rhodeodendron. Roffes rhododendronbacke blommar som finast just nu. Och får påfyllning. 5 nya blommor varje år.

Det är gott att bli berörd

Det är gott att bli berörd

Igår bloggade jag om boken med titeln Rötter och vingar. Och om tacksamma tårar. Några vänner kommenterade att ”det är gott att bli berörd”.

img_6097De orden kommer till mig när jag nu ligger på vardagsrumssoffan och tittar ut på den sprudlande naturen, samtidigt som vovven snarkar på golvet nedanför soffan.

Naturen berör.
Vovven berör.
Och bilden med sex små barn med en trygg farbror berör också.

Kusin Uffe (den lilla killen i farbror Göstas knä) skickade över bilden igår kväll. Jag har legat här en stund nu och tittat på den.

Tjejen med det krulliga röda håret och ett band fräknar över näsan är jag.

img_6094Kan ni se så mycket drömmar det finns i den lilla tjejen?

Jag kan.

… och då kom just tanken att det är gott att bli berörd. Och tacksam. Över allt härligt som den lilla tjejen upplevt. Och all trygghet och uppmuntran som hon haft runt sig. För visst har det funnits lägen då det inte varit så lätt; men grundtryggheten har övervunnit allt.

Ja, jag vet att man brukar säga att det är kärleken som övervinner allt. Men kärlek och trygghet är syskon, tycker jag.

Blir man berördare och lättrördare ju mer tiden går? I så fall är det nog dags att plocka fram de vackra näsdukarna som faster Ruth broderade åt mig när jag var i 10-årsåldern, alltså ungefär som på bilden. Pappersnäsdukar istället? Nä, kommer inte på frågan.

Ska det gråtas, så är det vackrast att gråta i mjuka bomullsnäsdukar med monogram.

Noterar att hon hade ofärgade ögonfransar också förr…. undrar hur mycket mascara som vandrat över de bleka stråna under tidens gång…

Men nu får jag sluta att ligga här på soffan och drömma. Fast det är så skönt. Att vakna långsamt. I tystnad. Att fortfarande ha världen utestängd. Släppa in den pö om pö. (Heter det så?)

Han rörde mig till glada tårar

Han rörde mig till glada tårar

Häromdagen gick jag på stigen i skogen.
Med tårar rinnande ner för kinderna.
Med hunden i koppel.
Med lurar i öronen.

Tänkte att jag måste ta ur lurarna och torka tårarna innan jag kom ut på den gamla banvallen som numera är gång-och cykelväg. Ifall någon skulle se mig. Kanske vilja trösta.

Men jag kunde inte förmå mig att stoppa uppspelningen av Göran Larssons bok ”Rötter och vingar. Att leva sannare, modigare och helare”.  Och så tänkte jag:

Strunt samma. Tårarna får rinna.
Om någon stannar till och vill trösta mig så ska jag säga:
Jag behöver ingen tröst.
Det är inga ledsna tårar.
Syns det inte att de är glada?
Tacksamma tårar.
Jag har min historia med mig.
Inte mot mig.

Det knyter sig i magen…

Det knyter sig i magen…

… ja, det knyter sig i magen. Av oro. Av glädje. Av sorg.

(Men innan jag skriver mer måste jag säga att när ni läser detta så har jag skärmfri söndag. När jag skriver är det sen lördag kväll. Bloggverktyget WordPress går utmärkt att tidsinställa på en senare publicering. Jag ställer in 02.00, utan närmare eftertanke. Och så kikar jag in som snabbast imorgon bitti för att lägga in en länk på Facebook till det här blogginlägget. Där tar den stora parentesen slut…. och vi återvänder till oro- glädje – sorg.)

Mitt onda knä har kommit i bakgrunden idag. Nu, vid 21-tiden,när jag skriver det här kan jag känna att det gör ont, men dagen har varit så rik att jag inte tänkt så mycket på ont knä och artros. Nog inte tänkt alls…

Varför oro – sorg – glädje. Jo, därför att allt hör ihop. Det är liksom livet!

I morse:  Oro. För att kalven Lotta var halt. Sen glädje när vi upptäckte att hon har ett sår i en klöv och inte har blivit trampad eller sparkad av korna eller tjurarna.

Vid 14.tiden: Glädje över att tillsammans med stora delar av familjen få fira svärmor Eivors 93-årsdag. (Det är Eivors barnbarnsbarn Holger och Milla som är med på bilden). Om jag fick gnida på Aladdins lampa så skulle jag lite ödmjukt säga att ”det räcker med en enda önskan, jag behöver inte tre”. Jag vill må som Eivor när jag är 93.
Sorg, då?  Livet är inte oändligt, Hur länge får vi ha vår pigga Eivor kvar. Får man önska? Minst 10 år till, tycker jag.

Eftermiddag: Spelmansstämma på Tolvmansgården i Rimbo. Pappa Gunnar, i sin himmel eller grav (var är han?) skulle dansa och glädjas ofantligt om han såg barnbarnsbarnen Milla (med fiol längst till vänster) och hennes bror Holger (med nyckelharpan i mitten).

Bonden Gunnar brann inte bara för djur, natur och skog utan också för musik, konst och litteratur. Han drev fram den kommunala musikskolan i Knutby, han köpte min första cello, bror Jannes valthorn och ordnade så att vi satt finare än kungen när vi såg opera på Drottningholms slottsteater… Så nog kommer sorgens tårar när jag ser Holger med nyckelharpa och Milla med fiol.  Önskar så att pappa fick se detta. Verkligen en blandning av sorg och glädje!

Men vem har sagt att han inte ser?