När 9 liv är över

c14e1a71-3a6e-4578-b0ac-9faaa3c17a26.jpg

När jag försiktigt lyfter ner Janos i graven vi grävt kommer tanken att det är en gåva att få leva med djur. Hur sorgligt det än känns just i den stund som då är.

Livet på landet nära djur och natur har format människan genom tiderna. Det har gjort oss starka och svaga,  sköra och uthålliga, uppgivna och optimistiska; det har gett oss en bredd och ett djup i tankar och känslor, i vardag och helgdag som kanske bara förunnas den som måste ut i både storm och solsken eller i mörker och ljus.

Det är tungt att bestämma när djur man lever nära ska dö. Men det är ett ansvar vi tar på oss från den första dagen. Men då känns det så avlägset; en sprallig kattunge, ett skuttande föl och en ljuvlig valp får oss verkligen att tänka på annat än att gräva en grop i skogen. Och det är ju en himla tur att det är precis så.

För tänk så mycket glädje vi skulle gå miste om ifall vi inte vågade skaffa djur av skälet att sorgen en dag kommer till oss.

Går det att drunkna i prylar 🤔

Med lite fantasi kan stök och skräp nästan bli konst. Som nu när jag plåtat i våra skåp. Men egentligen handlar det här blogginlägget inte alls om konst, utan om oförmågan att göra sig av med prylar.

Prylar, prylar, prylar. Överallt. Ibland blir jag nästan galen på alla prylar. Och saker. Överallt. Är det förresten någon skillnad mellan prylar och saker? Eller är prylar bara slang för saker?

Jag läser en några år gammal artikel från Aftonbladet. Där uppskattas att i snitt har svenskar onödiga prylar hemma till ett värde av 30 000 kronor. Fråga mig inte hur de har räknat.

465c8911-96b1-432b-8652-560362f69e10-2Jag läser också, i en annan artikel, att vi stressas mer nu av alla prylarna än vad tidigare generationer gjorde. Jag tänker att de inte hade så mycket prylar, men där kan jag nog ha fel.

Förklaringen sägs istället vara att vi nu lägger mer tid på våra arbeten och mindre tid på att ta hand om våra hem. Och att vi stressas av att inte hinna damma, reparera och vårda våra ägodelar. Men jag är ju pensionär, så jag borde väl hinna 🤔

Tänk att det finns företag som kan komma hem till oss och hjälpa oss att organisera fram enkelheten 😲. Det tyder väl på att behovet är stort? Det tyder förstås också på att vi har alldeles för lätt att köpa på oss nya prylar. Så där bara ändå…

Jag brukar göra ryck ibland. Köra skräp till tippen. Lägga saker på ”lagret” när det gäller sånt som jag inte vill kasta eller som är för fint för att kastas. Ibland har jag gett bort eller sålt något på nätet.

Men alla dessa småprylar som samlas överallt? Allt det man ärvt och inte förmår kasta? Allt det som väller ut när man öppnar skåpen….

Jag tror att folk som kommer hem till oss tycker att vi har det rätt enkelt och luftigt.

Så kanske är det bara prylarna i skåp och förråd som försöker kväva mig? Som andra inte ser.

Nä, jag ska inte ta hjälp av något företag som organiserar organiserandet. Men jag har bokat ett bord på Bordsloppis i Bålbrohallen här i Rimbo. I slutet på månaden.

Nu ska jag ge mig på linneskåpet.

En dag vikt för ingenting.

Sitter uppkrupen i en av fåtöljerna vid fönstret. Gör nästan ingenting. Juldagen; det är den ultimata dagen för att inte gör någonting. Förutom att fundera lite. Och att gå promenad med glad hund.

Men för övrigt nothing…

… jo, en Aperol Spritz. Kan gå an.

Jag tror att jag uppskattar den lugna juldagen extra mycket därför att barndomens juldag var en jäktets dag. Det var dagen innan Annandagsjakten.

När jag nu tänker tillbaka på  Ösbys klassiska Annandagsjakter känns de nästan som från en film. En trevlig film.  Visserligen håller Bror Janne och hans söner gott liv i jakterna fortfarande ( bra där!), men inte är de som de var förr, när dagens äldsta jägare var i tonåren.

Pappa Gunnar och hans bröder John, Gösta och Nisse var grundgänget. Så från början kallades jakten ”Brödrajakt”. Med tiden fick bröderna barn. Och barnen fick barn. Så på slutet jagade bröderna med sina barnbarn.

Om gamlingarna  levt och jagat imorgon skulle de jagat med barnbarnsbarn.

Måhända är de ändå med och lägger sig i fortfarande …. jag har lite svårt att tro att framförallt Gunnar och Gösta kan låta bli att komma med kommentarer till ädlingarna, eller nybörjarna och B-laget som de yngre också kallats under åren som gått.

De långa jaktdagarna avslutades med middag hos mamma och pappa. Och till skaran anslöt sig då släktens kvinnor. Så det blev med tiden en ansenlig samling folk som samlades.

Den här bilden från 1980 är en av mina favoritbilder från en annandagsjakt. Det är vår son Marcus som dansar med Ragges dotter Julia. Ungarna är i tvåårsåldern.

Annandagarna var fantastiska dagar, men det var mycket förberedelser dagen innan.

I salen skulle borden dukas till middagen och i köket förbereddes jaktdagens morgonfika och ”soppa-macka” till jägarna när de trillade in i små gruppen under eftermiddagen.  Så juldagen förr i tiden var verkligen ingen lugn dag. Och jag minns väldigt tydligt hur pappa fick stå på juldagskvällen och skala all potatis.

Men det var förstås mamma som drog det stora annandags-lasset. Den projektledningen var helt suverän <3.

Kanske någon kan göra en medicin?

Ut med nötterna! Ut med fröer, bönor och linser! Ja, det är en av många rekommendationer om du vill göra din antiinflammatoriska kost mer hard core och uppgradera den till en autoimmun kost.

Jag känner att mitt blodtryck ökar, att min puls stiger och att stresshormonerna går upp mot högvarv när jag läser råden från alla självutnämnda experter. På nätet. I tidningar.

Och jag förstår precis kvinnan som skrivit raderna i ”bildklippet” från den svenska gruppen som diskuterar antiinflammatorisk kost;

Vad kan man äta istället för allt som är farligt?

Överallt finns de ”goda” råden.

Råd från äkta välvilliga hjälpare; med kunskap begränsad till egna erfarenheter, vistelser i facebookgrupper och googlande på nätet.

Och råd från de som vill tjäna pengar på oss. Jag tror att det finns många som ”står i kulisserna och skrattar”. Kosttillskottsindustrin blomstrar som aldrig tidigare.

Men varför bryr jag mig om det? Jag blir ju bara upprörd. Kan inte göra något. Blir bara upprörd….

Måhända är det den gamla journalistgenen som inte vill ge sig? När jag sökte till Journalisthögskolan skedde intagningen bl a genom nutidsorientering och intervju. Jag fick förstås frågan: Varför vill du bli journalist? Jag svarade ungefär så här:

Jag vill förenkla och förtydliga det som är svårt eller komplicerat att förstå. Så att människor kan fatta bra beslut för sig och sin omvärld.

Men herregud, jag är ju pensionär nu. Måste jag hålla på så fortfarande? Kan jag inte nöja mig med att mata fåglarna. Eller katten?

Promenad med eld på ryggen

Det brinner på ryggen. Men det är helt okej. Först förstod jag inte varför ”elden” hettade mer och mer. Märkligt. Men samtidigt som den nu börjar stilla sig kommer insikten till mig. Vår vanligtvis så smarta kropp är inte alltid supersmart.

I vissa lägen kan inte kroppen skilja på vatten och svett; den tycks tänka ”vätska som vätska”.

Jag var på massage hos Elisabeth på Lilla Oasen nu på förmiddagen. Det var länge en sist. Mina axlar är så spända och gör rejält ont under hennes händer.  Det måste vara ett under att jag inte går med spänningshuvudvärk mest hela tiden. Faktiskt så är det nog så. För jag har sällan huvudvärk.

Efter massagen erbjöd Elisabeth liniment på ryggen.

– Absolut gärna, sa jag.

– Om det börjar kännas för mycket så torkar du bara bort det med en handduk. Använd inte vatten för då känns det ännu mer, som eld, sa Elisabeth.

img_9948Hemma igen blev det hundpromenad i ett bra tempo. Bilderna är från den.

Med långkalsonger och sköna byxor, varma vinterstövlarna, tjockaste jackan, nyköpta varma handskarna och stickade luvan.

Och det blev varmare och varmare under kläderna. Speciellt på ryggen.

-Det här linimentet är verkligen kraftfullt, tänkte jag då; utan att förstå.

img_9951Men nu vet jag hur jag ska göra nästa gång  jag vill ge liniment en extra skjuts. Inte behövs det vatten. Det är bara att klä på sig för mycket och gå så fort så att jag svettas ordentligt. Vätska som vätska, säger kroppen.

Nu när jag ”torkat” och suttit en stund här vid datorn känner jag inte av ryggen alls. Inte det minsta.

Mammas sista födelsedag

Mammas sista födelsedag

Idag skulle min mamma Inga-Britt fyllt 91. Jag saknar henne ofantligt mycket. Så idag handlar mitt blogginlägg inte om artros eller om vardagsliv på landet 2019.

img_6216Det handlar istället om mammas kropp och själ, och om den viktigaste presenten jag och bror Janne någonsin gett henne.

Inlägget är också en hyllning till alla döttrar och söner som in i det sista slåss för att sjuka föräldrar ska få den kärleksfullaste vården som finns att uppbringa, när dagarna som är kvar går att räkna.

Idag för sex år sen, när mamma fyllde 85, hade livet och biståndshandläggarna fört henne till Gottsundahemmet utanför Uppsala. Till ett mörkt rum med kala väggar och med en taklampa som enda belysning. Tillsammans med en syrgaskoncentrator som skulle underlätta hennes andning. Ett dunkande, fräsande ljud. Dammiga persienner. Smutsig toalett och dusch. Morfin.

Utanför fönstret; asfalt, parkering…

Några dagar tidigare hade hon fått beskedet att hon hade cancer i lungor, lever och rygg. Ingen bot fanns, bara lindring. Hon ville hemåt; till Björkgården i Knutby. Till tryggheten, den där sista tiden i livet.

Men inte gick det. Det som kunde ha blivit hennes sista resa gick i motsatt riktning.

Jag hade köpt henne ett rött nattlinne. Det är svårt att hitta någon meningsfullt till någon som inte kommer att leva så länge till. Men ett nattlinne kändes bra. Sen, när hon var död, sov jag i det själv. I många nätter.

Hon var så liten. Hon mådde så dåligt. Hade svårt att andas. Hade ont. Hon orkade nästan inte le. Hon fyllde 85. Och där kom jag med ett rött nattlinne. Och trodde att det räckte.

NEJ. NEJ. NEJ. NEJ.

Klockan 05.00 nästa morgon var jag hemma igen. Bror Jannes och min envishet gav resultat efter timmar av ställningskrig. ”Fienden” gav sig. Då hade vi mamma i säkerhet och med adekvat vård på Akademiska sjukhuset.

Jag tror att personalen både på Gottsundahemmet och den ambulerande sköterskan, som vi till slut fick att kalla på ambulans, tyckte att vi var oerhört jobbiga och inte det minsta samarbetsvilliga. Men i vissa lägen finns inga kompromisser; då är det bara att köra på i den riktning som man vet är rätt.

Mamma blev både piggare och gladare efter några dagar på sjukhuset. Med den vård hon behövde. Det är nästan makabert (men inte riktigt, så därför skriver jag det) att säga att den bästa present vi kanske någonsin gett henne är vi kunde ”gått över lik” för att få henne till sjukhus. Jag vet att hon blev väldigt, väldigt glad för att inte gav oss.

Hennes sista veckor var på Hospice. En ljus plats med så mycket omtanke, kärlek och grönska att bättre gick inte att önska. Hon dog den 24 juni. 14 dagar efter sin 85-årsdag. Midsommarafton firade vi tillsammans på Hospice stora altan. Med sill, färskpotatis, lax och vin. Tillsammans med svärfar och svärmor.

hospice

Jag brukar sällan säga att jag gjort något riktigt, riktigt bra. Men att jag var  ”en av de envisaste människorna de någonsin stött på” är jag stolt över. Och till alla er som just nu kämpar för sjuka anhöriga säger jag med hela mitt hjärta:

Ge er aldrig, om ni känner att det ni gör är rätt!