Kategori: Farmor personligen

När jag försiktigt lyfter ner Janos i graven vi grävt kommer tanken att det är en gåva att få leva med djur. Hur sorgligt det än känns just i den stund som då är.

Livet på landet nära djur och natur har format människan genom tiderna. Det har gjort oss starka och svaga,  sköra och uthålliga, uppgivna och optimistiska; det har gett oss en bredd och ett djup i tankar och känslor, i vardag och helgdag som kanske bara förunnas den som måste ut i både storm och solsken eller i mörker och ljus.

Det är tungt att bestämma när djur man lever nära ska dö. Men det är ett ansvar vi tar på oss från den första dagen. Men då känns det så avlägset; en sprallig kattunge, ett skuttande föl och en ljuvlig valp får oss verkligen att tänka på annat än att gräva en grop i skogen. Och det är ju en himla tur att det är precis så.

För tänk så mycket glädje vi skulle gå miste om ifall vi inte vågade skaffa djur av skälet att sorgen en dag kommer till oss.

Med lite fantasi kan stök och skräp nästan bli konst. Som nu när jag plåtat i våra skåp. Men egentligen handlar det här blogginlägget inte alls om konst, utan om oförmågan att göra sig av med prylar.

Prylar, prylar, prylar. Överallt. Ibland blir jag nästan galen på alla prylar. Och saker. Överallt. Är det förresten någon skillnad mellan prylar och saker? Eller är prylar bara slang för saker?

Jag läser en några år gammal artikel från Aftonbladet. Där uppskattas att i snitt har svenskar onödiga prylar hemma till ett värde av 30 000 kronor. Fråga mig inte hur de har räknat.

Jag läser också, i en annan artikel, att vi stressas mer nu av alla prylarna än vad tidigare generationer gjorde. Jag tänker att de inte hade så mycket prylar, men där kan jag nog ha fel.

Förklaringen sägs istället vara att vi nu lägger mer tid på våra arbeten och mindre tid på att ta hand om våra hem. Och att vi stressas av att inte hinna damma, reparera och vårda våra ägodelar. Men jag är ju pensionär, så jag borde väl hinna 🤔

Tänk att det finns företag som kan komma hem till oss och hjälpa oss att organisera fram enkelheten 😲. Det tyder väl på att behovet är stort? Det tyder förstås också på att vi har alldeles för lätt att köpa på oss nya prylar. Så där bara ändå…

Jag brukar göra ryck ibland. Köra skräp till tippen. Lägga saker på ”lagret” när det gäller sånt som jag inte vill kasta eller som är för fint för att kastas. Ibland har jag gett bort eller sålt något på nätet.

Men alla dessa småprylar som samlas överallt? Allt det man ärvt och inte förmår kasta? Allt det som väller ut när man öppnar skåpen….

Jag tror att folk som kommer hem till oss tycker att vi har det rätt enkelt och luftigt.

Så kanske är det bara prylarna i skåp och förråd som försöker kväva mig? Som andra inte ser.

Nä, jag ska inte ta hjälp av något företag som organiserar organiserandet. Men jag har bokat ett bord på Bordsloppis i Bålbrohallen här i Rimbo. I slutet på månaden.

Nu ska jag ge mig på linneskåpet.

Sitter uppkrupen i en av fåtöljerna vid fönstret. Gör nästan ingenting. Juldagen; det är den ultimata dagen för att inte gör någonting. Förutom att fundera lite. Och att gå promenad med glad hund.

Men för övrigt nothing…

… jo, en Aperol Spritz. Kan gå an.

Jag tror att jag uppskattar den lugna juldagen extra mycket därför att barndomens juldag var en jäktets dag. Det var dagen innan Annandagsjakten.

När jag nu tänker tillbaka på  Ösbys klassiska Annandagsjakter känns de nästan som från en film. En trevlig film.  Visserligen håller Bror Janne och hans söner gott liv i jakterna fortfarande ( bra där!), men inte är de som de var förr, när dagens äldsta jägare var i tonåren.

Pappa Gunnar och hans bröder John, Gösta och Nisse var grundgänget. Så från början kallades jakten ”Brödrajakt”. Med tiden fick bröderna barn. Och barnen fick barn. Så på slutet jagade bröderna med sina barnbarn.

Om gamlingarna  levt och jagat imorgon skulle de jagat med barnbarnsbarn.

Måhända är de ändå med och lägger sig i fortfarande …. jag har lite svårt att tro att framförallt Gunnar och Gösta kan låta bli att komma med kommentarer till ädlingarna, eller nybörjarna och B-laget som de yngre också kallats under åren som gått.

De långa jaktdagarna avslutades med middag hos mamma och pappa. Och till skaran anslöt sig då släktens kvinnor. Så det blev med tiden en ansenlig samling folk som samlades.

Den här bilden från 1980 är en av mina favoritbilder från en annandagsjakt. Det är vår son Marcus som dansar med Ragges dotter Julia. Ungarna är i tvåårsåldern.

Annandagarna var fantastiska dagar, men det var mycket förberedelser dagen innan.

I salen skulle borden dukas till middagen och i köket förbereddes jaktdagens morgonfika och ”soppa-macka” till jägarna när de trillade in i små gruppen under eftermiddagen.  Så juldagen förr i tiden var verkligen ingen lugn dag. Och jag minns väldigt tydligt hur pappa fick stå på juldagskvällen och skala all potatis.

Men det var förstås mamma som drog det stora annandags-lasset. Den projektledningen var helt suverän <3.

Efter nästan 16 år har jag ett eget skrivbord härhemma. Det känns väldigt okej.

Måhända blir jag nu så inspirerad att jag börjar blogga igen. Det har varit sisådär med det den senaste tiden.