Det brinner på ryggen. Men det är helt okej. Först förstod jag inte varför ”elden” hettade mer och mer. Märkligt. Men samtidigt som den nu börjar stilla sig kommer insikten till mig. Vår vanligtvis så smarta kropp är inte alltid supersmart.
I vissa lägen kan inte kroppen skilja på vatten och svett; den tycks tänka ”vätska som vätska”.
Jag var på massage hos Elisabeth på Lilla Oasen nu på förmiddagen. Det var länge en sist. Mina axlar är så spända och gör rejält ont under hennes händer. Det måste vara ett under att jag inte går med spänningshuvudvärk mest hela tiden. Faktiskt så är det nog så. För jag har sällan huvudvärk.
Efter massagen erbjöd Elisabeth liniment på ryggen.
– Absolut gärna, sa jag.
– Om det börjar kännas för mycket så torkar du bara bort det med en handduk. Använd inte vatten för då känns det ännu mer, som eld, sa Elisabeth.
Hemma igen blev det hundpromenad i ett bra tempo. Bilderna är från den.
Med långkalsonger och sköna byxor, varma vinterstövlarna, tjockaste jackan, nyköpta varma handskarna och stickade luvan.
Och det blev varmare och varmare under kläderna. Speciellt på ryggen.
-Det här linimentet är verkligen kraftfullt, tänkte jag då; utan att förstå.
Men nu vet jag hur jag ska göra nästa gång jag vill ge liniment en extra skjuts. Inte behövs det vatten. Det är bara att klä på sig för mycket och gå så fort så att jag svettas ordentligt. Vätska som vätska, säger kroppen.
Nu när jag ”torkat” och suttit en stund här vid datorn känner jag inte av ryggen alls. Inte det minsta.
Det handlar istället om mammas kropp och själ, och om den viktigaste presenten jag och bror Janne någonsin gett henne.
De orden kommer till mig när jag nu ligger på vardagsrumssoffan och tittar ut på den sprudlande naturen, samtidigt som vovven snarkar på golvet nedanför soffan.
Kan ni se så mycket drömmar det finns i den lilla tjejen?
