Är vädret vidrigt eller alldeles, alldeles underbart?
Märkliga fråga tycker måhända någon. Men den kändes väldigt relevant när jag gick ut med Frasse på förmiddagen.
Blötsnön slog oss i ansikte och nos när vi gick norrut på banvallen. Det var vidrigt. Men nödvändigt. Hunden måste bajsa.
Bajsa. Sen snabbt vända hem igen. Och in i värmen. Slippa det vidriga vädret. Tänkte jag. Först.
Sen kom en annan tanke. Om jag går en annan väg hem? En väg utan av vinden piskande blötsnö 🤔
Hur skulle jag uppleva promenaden då?
Vi gick genom skogen hem. Längre än att vända. Men helt vindstilla i skydd av höjder och träd.
Flingorna dalade långsamt och rakt ner.
Det är spårsnö. Ingen har gått här före oss. I alla fall inte de senaste timmarna.
Vi står i andakt på den lilla bron i skogshagen. Tittar på det svarta vattnet. Tittar på grenar som njuter av vit mjuk snöflingelätt täckning.
När vi sneddar till vänster inne i skogsbacken kommer vinden i full styrka från höger. Vidrig blötsnö som gör Frasse tvåfärgad; en svart vänstersida och en vit högersida. Till och med svansen är tvåfärgad 😲
FARMOR NORD 
Lämna en kommentar