Vidrigt eller underbart?

Är vädret vidrigt eller alldeles, alldeles underbart?

Märkliga fråga tycker måhända någon. Men den kändes väldigt relevant när jag gick ut med Frasse på förmiddagen.

Blötsnön slog oss i ansikte och nos när vi gick norrut på banvallen. Det var vidrigt. Men nödvändigt. Hunden måste bajsa.

Bajsa. Sen snabbt vända hem igen. Och in i värmen. Slippa det vidriga vädret. Tänkte jag. Först.

Sen kom en annan tanke. Om jag går en annan väg hem? En väg utan av vinden piskande blötsnö 🤔

Hur skulle jag uppleva promenaden då?

Vi gick genom skogen hem. Längre än att vända. Men helt vindstilla i skydd av höjder och träd.

Flingorna dalade långsamt och rakt ner.

Det är spårsnö. Ingen har gått här före oss. I alla fall inte de senaste timmarna.

Vi står i andakt på den lilla bron i skogshagen. Tittar på det svarta vattnet. Tittar på grenar som njuter av vit mjuk snöflingelätt täckning.

När vi sneddar till vänster inne i skogsbacken kommer vinden i full styrka från höger. Vidrig blötsnö som gör Frasse tvåfärgad; en svart vänstersida och en vit högersida. Till och med svansen är tvåfärgad 😲