Varför så lätt att smita från träning?

img_1565

Jag är en envis typ. I alla sammanhang, utom ett.

När det gäller träning och fysisk aktivitet är jag som en vindflöjel. Faller för minsta påverkan. Tar tag i minsta lilla ursäkt för att slippa anstränga mig.

Det har länge varit dags för rannsakning. Och förändring. Den dåliga vanan att smita/ge upp vid minsta motstånd är pinsam. Ja, faktiskt. Pinsam.

Bilderna här är från Rimbos elljusspår/motionsspår. 5 km-slingan på spåret ingår i Roffes egna mil-spår som börjar och slutar här hemma på gården. Roffe har gått det några gånger, jag har gått det en gång tidigare.

Nu har jag gått det två gånger. Vi har precis kommit hem från rundan. De tog ungefär 2 timmar.

Det var igår som vi bestämde att vi skulle gå tillsammans idag. Att lova att göra något ger lite press; inte lika lätt att hoppa av då.

Lördag förmiddag: Men jag har ont i knäna. Skulle jag kanske ändå stå över? Framförallt höger knä kändes ju. Jag ”borde” kanske inte anstränga det mer. Å andra sidan vet till och med jag att träning vid artros är bra, riktigt bra; men 1 mil…. blir inte det lite för långt?

Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att komma rätt i tankarna igen. Kanske var det löftet om att vi skulle gå tillsammans. Var det en kär make och en PT med päls som för dem omedvetet fick mig in på rätt spår igen?

Jag tog en Ipren. Jag tog en Alvedon. Jag snörade på mig vandringskängorna. Och vi gick fortare än vi gjorde förra gången. Och jag har inte ett dugg mer ont nu än vad jag hade när vi gick ut för typ 12 000 – 13 000 steg sen.

img_1561

Blir värken värre vid dåligt väder?

lågryckTredje natten. Utan sömn. Med värk i knäna.
Och värk i fötterna.
Vad tusan är det här?

Och var det inte fullmåne häromkvällen?
Också.

När jag skriver detta är det tidig morgon och fortfarande svart utanför fönstret. Jag hör vinden; den låter ilsken. Och jag har redan tänt i braskaminen, något vi annars oftast gör först framåt kvällen.

Det är först nu, den tredje morgonen, som tanken slår mig. Är det vädret? Igår hade jag en fundering kring om jag gått för mycket de senaste dagarna. Varit lite för träningsambitiös, velat för mycket.

Men så klart att det är vädret.
Jag har bara glömt.
Att det kan vara så.

Vem har sagt att det ska vara lätt?

träsket

Nej, det är ingen som har sagt att det ska vara lätt att leva hälsosamt. Men vi vill gärna tro att det är så. I alla fall vill latmasken i mig göra det.

Om det vore lätt?
Då skulle inte så många vara sjuka av välfärden. Det skulle vara få med fetma, få med hjärt-kärlsjukdomar, få med diabetes.
Få?
Hur få?
Inte vet jag.
Men jag vet att det skulle vara många färre.

Igår börjande jag ”resan” mot alpin vandring i Bad Gastein sommaren 2021. I morse när jag stapplade ur sängen kändes det väl sisådär. Måste nog säga det.

Motstånd känns. Men som i rubriken; vem har sagt att det ska vara lätt?

Om det vore lätt skulle jag redan vara där jag önskar vara. Och må som jag önskar må.

Frågan för mig, och för t ex alla tusentals överviktiga, alla tusentals med hög blodtryck, alla tusentals med onda kroppar är förstås: Hur ska jag göra för att ta mig dit där jag vill vara?

Ibland tänker jag att det är för sent. Snart 70.

Men inte kan man tänka så! För vilka konsekvenser får det? Inte konsekvenser som jag vill ha, i alla fall.

Nä. Sent ska syndaren vakna. Och då krävs ett rejält skutt. Det går inte att vila och njuta sig till en hälsosammare livsstil.

Jag behöver nog göra en hel del jobbiga och obekväma saker för att må så bra som jag vill. Hälsa är inte enkelt och bekvämt. Men det är väldigt eftersträvansvärt.

Å andra sidan ska jag inte överdriva svårigheten att komma på ”rätt spår” och att stanna kvar i det spåret. Jag tror att det – efter den livsviktiga insikten – handlar mycket om att vara taktisk, smart och kärleksfullt krävande mot sig själv.

Och att det gäller att lägga sig på rätt nivå i förhållande till det jag vill uppnå. Jag ska inte bli elitidrottare och modellsnygg på äldre dagar. Jag behöver inte hårdbanta, jag behöver inte träna på gym flera dagar i veckan, jag behöver inte…

Däremot ska jag röra på mig mer, få upp flåset, avstå ”skumtomtar” och kvällsmacka, gå och lägga mig tidigare, ligga steget före klockan och njuta av familj och vänner. Det låter väl inte allt för jobbigt?

Bara knopp och kropp vill gå i samma takt så löser det sig. Det är jag alldeles säker på.

Hej knäna; är ni med mig?

 

1 mil närmare Bad Gastein

Utan utmaningar blir mitt liv trist. Då kan jag lika gärna ligga kvar i sängvärmen på morgonen. Eller långsamt hasa mig upp.

Jag vill hoppa ur sängen varje morgon; fylld av förväntan och nyfiken längtan. Beredd att ta itu med något som måste lösas. Men det är förstås inte problem jag vill ha, utan intressanta utmaningar som tar mig vidare här i livet.

Nu är det ju inte riktigt så att jag hoppar ur sängen eftersom jag har lite ont i knäna; men jag tänker mer bildligt talat. Jag tror att behovet av utmaningar sitter i generna. Att ärftligheten är stor. Helt klar är det så i mitt fall.

Det har varit dåligt med inspirerande utmaningar den senaste tiden. Jag har gått omkring lite missmodig, trött i kroppen och nog lite påverkad av det trista vädret. Har inte haft något att ”bita i”.

Jag har mest tjatat på mig själv att jag måste träna, äta bra, sova och sluta stressa så att artrosen inte blir värre, blodtrycket inte stiger och hjärtat mår bra.

Artros.
Blodtryck.
Hjärtat.
Träna.

Det låter inte särskilt inspirerande. Utan mest sjukt. Men viktigt.

Så föddes tanken. Jag måste ha en ny utmaning. Något riktigt svårt. Men inte omöjligt.

Bad Gastein. En liten ort i Alperna, med natur och bergstoppar som är så vackert att man blir knäsvag. Vi var där och vandrade sommaren 2017. Jag har längtat tillbaka. Till bergen. Till vandringarna. Till hotellet Salzburger Hof. Till After Walk med Aperol och allsång, till bad i vattnet från varma källor, till luncherna på gemytliga alphyttor.

Roffe har varit lite ljum till förslaget att åka tillbaka; ”vi har ju redan varit där”.

Men med tiden har lösningen kommit till oss; samma hotell, samma after walk, samma Aperol, samma allsång, samma varma vatten…. (Ja, jag vet att ordet ”samma” är fel att använda här, men det blir roligare så…)

Skillnaden , då? Jo, en tuffare vandring. 2017 gick vi ”Alpin vandring” som klassas som medelsvår. Det finns ett vandringspaket som heter ”Alpin vandring Plus” också. Mer krävande, mer stigning och längre dagsturer. Men troligen rätt enkelt för den som är pigg i benen och har kondis.  Så för Roffe är Alpin Plus en enkel match, redan nu.

Jag då? Med min dåliga kondis och mina artrosknän skulle en sådan vandring inte vara någon bra idé i dagsläget. Och inte i sommar heller. Troligen. Men nästa sommar. Sommaren 2021.

Sommaren 2021! Det är den sommaren vi fyller 70. Då tänker jag gå Alpin vandring Plus. Med Roffe och förhoppningsvis ett par vänner.

En utmaning i Åsa-klass. Utmaningar kräver planering och strategier. Och att långsamt ta sig mot målet. Vi började idag. Roffe har en runda på 1 mil som han gått med Frasse några gånger. Idag gick vi den alla tre. Tiden blev drygt 20 minuter längre än när Roffe och Frasse går själva, men skam den som ger sig.

En alldeles vanlig vardagsmorgon

En alldeles vanlig vardagsmorgon

Värmen sprider sig så skönt i huset. Det var en god idé att tända braskaminen. Jag tar dagens första kopp kaffe med till datorn och slår mig ner. Det känns lite trögt. Inte att skriva, men att komma igång.

Härinne är det 20 grader, ute är det 11. Ibland är det bra med hund; utan Frasse skulle jag inte gå ut på promenad om en stund. Men nu är det tvunget och efteråt kommer det att kännas kanon.

Gårdagen var också rätt ”kanon”. Jag tränade med artosgruppen hos Roslagens Sjukgymnastik på förmiddagen. Passet tog nästa en och en halv timme. Jag kom på mig med att jag inte har någon brådska alls i träningen. Försöker göra allt med kontroll och kvalitet. Och så kul att ha likasinnade att småprata med under träningen.

Småprata?

Ja, det känns som ingen brådska i samtalen. Utan de sker med lite eftertanke och omtänksam humor. I vissa stunder kan fysisk träning upplevas meditativ; häftigt.

img_5967

Nu är det bara fyra gånger kvar och vi är flera som kommer att sakna både lokalen och varandra. Tyvärr känns det för långt att åka till Norrtälje regelbundet ett par ggr i veckan i framtiden; annars hade jag försökt hitta på något sätt att just den här lilla gruppen skulle fortsätta att träna tillsammans.

Gårdagens träning på gymmet följdes av lång hundpromenad när jag kom hem igen. Och sen, tack det välsignade regnet, så gav jag mig i kast med trädgårdsbädden som är en blandning av jordgubbsland och tistelodling.

Behövde inte stå på knä och rensa tistlar. Behövde inte ens använda fotkraft och stora spaden. 10 mm regn hade öppnat upp jorden så att det bara var att dra upp tistlarna. Wow…

Jag blev ändå lite fundersam över om och hur mycket knäna skulle protestera efter jobbet i trädgården. För man kan inte påstå att jag tog det så lugnt när jag rensade.

Men ingen fara! Jag avstod till och med från att ta en Ipren på kvällen. Sov hela natten, utan att snurra i sängen och byta ställning stup i kvarten. Annars har jag tagit en tablett de senaste tre nätter för att kunna sova.

Att inte komma till ro på natten och att inte få den välbehövliga återhämtningen har varit tufft de senaste månaderna. Jag vill INTE ta smärtstillande/antiinflammatoriskt om det inte är absolut nödvändigt. Men jag ”kröp till korset” för några dagar sen.

Jag blir nu både glad och fundersam; bara tre nätter med ipren, kan det bryta den smärtcirkel jag var inne i. Eller är det så att träningen, som pågått i några veckor nu, börjar ge resultat? Eller är det de svindyra gurkmejan som vännen Margaretha övertygat mig att prova?

Strunt samma. Just nu känns det rätt okej både i ben och huvud. Dags för Frassepromenad och därefter ett litet träningspass i mitt nyinredda hemmagym nere i ateljén.

Missade jag övningarna igår?

Missade jag övningarna igår?

Joint Academys träningsskola på nätet är som en uppfordrande mamma.

Obönhörligt kommer frågan ”Missade du övningarna igår?”; ifall jag inte gjorde dem.

Ärlighet är en av de bästa egenskaperna jag har. Om jag får säga det själv. Jag kan inte ljuga, inte ens ”luras” någon längre stund. Runt 5-10 minuter brukar vara max. Sen går det inte längre.

img_6261

Den här egna inbyggda ordningsmannen kommer jag att ha nytta av nu när jag snart ska träna på egen hand. Förutsatt att jag ger mig själv konkreta löften.

Att mycket medvetet lova sig själv saker och sen inte hålla det; nej det är ingen bra grej. Då undermineras verkligen självkänslan. Precis på samma sätt som förtroendet och respekten från en vän som ofta sviks minskar. Och ni vet väl hur betydelsefullt det är att vara ”sin egen bästa vän”?

Just nu sitter jag vid köksbordet, klockan har precis passerat sex och det är dags att sätta fart.

Om jag missade övningarna igår?

Nix. Jag gör inte Joint Academys övningar de dagar jag kör träning med Artrosskolan i Norrtälje. Men idag kommer jag att bocka av både ”stående benböj” och ”benlyft på sidan”. Och få tillbaka meddelandet: