Varför så lätt att smita från träning?

Jag är en envis typ. I alla sammanhang, utom ett.

När det gäller träning och fysisk aktivitet är jag som en vindflöjel. Faller för minsta påverkan. Tar tag i minsta lilla ursäkt för att slippa anstränga mig.

Det har länge varit dags för rannsakning. Och förändring. Den dåliga vanan att smita/ge upp vid minsta motstånd är pinsam. Ja, faktiskt. Pinsam.

Bilderna här är från Rimbos elljusspår/motionsspår. 5 km-slingan på spåret ingår i Roffes egna mil-spår som börjar och slutar här hemma på gården. Roffe har gått det några gånger, jag har gått det en gång tidigare.

Nu har jag gått det två gånger. Vi har precis kommit hem från rundan. De tog ungefär 2 timmar.

Det var igår som vi bestämde att vi skulle gå tillsammans idag. Att lova att göra något ger lite press; inte lika lätt att hoppa av då.

Lördag förmiddag: Men jag har ont i knäna. Skulle jag kanske ändå stå över? Framförallt höger knä kändes ju. Jag ”borde” kanske inte anstränga det mer. Å andra sidan vet till och med jag att träning vid artros är bra, riktigt bra; men 1 mil…. blir inte det lite för långt?

Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att komma rätt i tankarna igen. Kanske var det löftet om att vi skulle gå tillsammans. Var det en kär make och en PT med päls som för dem omedvetet fick mig in på rätt spår igen?

Jag tog en Ipren. Jag tog en Alvedon. Jag snörade på mig vandringskängorna. Och vi gick fortare än vi gjorde förra gången. Och jag har inte ett dugg mer ont nu än vad jag hade när vi gick ut för typ 12 000 – 13 000 steg sen.