Väljer hängmatta framför trädgårdssäng

Väljer hängmatta framför trädgårdssäng

Jag har gått och blängt på trädgårdssängen och pallkragarna i några veckor nu. Precis som att blängandet skulle få ogräset att lugna ner sig eller att odlingarna blev självrensande.

Jag är en igångsättare. Att förvalta något är jag inte lika bra på. Trädgårdsland är ett utmärkt exempel på något där båda förmågorna behövs. Jag älskar att starta upp i trädgården på våren/försommaren. Men sen mattas intresset. Underhåll. Väntan. Ogräs bort. Väntan. Vatten. Väntan. Ja, ni vet säkert hur det går till.

Den här våren har det av förklarliga skäl varit svårare än vanligt att komma igång. Och det har allt mer känts som att vi bor på en ödegård. Ogräset har växt kämpahögt som i värsta Törnrosaland. Jag har gjort mina halvhjärtade insatser att rensa, men mest suckat över det svåra att ligga på knä.

Den här våren har jag därför sagt att vi ska ha tomater, potatis, spenat, hallon, jordgubbar och hängmatta i trädgården. Inget mer. Jag har känt mig färdig med odlande. Eller kanske ett sätt att trösta mig själv?

Med lite eftertanke känner jag mig ändå nöjd över beslutet. Jag trivs bäst med det som växer på egen hand, utan att jag ska vara där och hjälpa till. Och det finns många odlare här i Roslagen. Att handla av.

Så jag är fortfarande inne på bara tomater, potatis, spenat, hallon, jordgubbar och hängmatta.

Tomater och potatis är hur enkelt som helst; för det fixar Roffe.
Spenaten är sådd i den enda rensade pallkragen. Det ser bra ut där.
Hallonlandet är si så där, men det finns.
Men jordgubbarna; var är de?

Ibland är det bra att inte ha för bråttom. När jag var i tonåren hade jag ett måtto som löd: ”skjut upp till morgondagen det du ska göra idag, så kanske du slipper…” Märkligt nog så funderade det tämligen ofta!

Man skulle kunna tror att jag kör med det mottot också nu. Men så är det inte. Jag har försökt rensa fram de dolda jordgubbsplantorna. Men det blev rätt korta stunder med knästående, knädyna och lilla trädgårdsspaden.

Och tistlarna växte. Växte. Och växte. Igår var de så höga att det inte var någon idé med liten spade och knäskydd. Istället blev det stående arbete och en vanlig rejäl spade. Och då blev det resultat! Jag hittade jordgubbarna. Som blommade för fullt.

Ibland är det kanske bra att, långt efter tonåren, fortfarande inte ha för bråttom.

Nu har jordgubbarna kommit fram i ljuset. Däremot finns fortfarande massor med tistlar både framför och bakom jordgubbsplantorna. Men nu har jag hittat taktiken (stor spade och fotstående), så med tiden kommer hela trädgårdssängen att vara framme.

Trädgårdssäng!
Visst är det ett underbart ord för upphöjd odlingsbädd.
Men säng signalerar väl vila? Inte arbete?

Hängmattan då? Nej, den är inte inköpt än.
Men det ska bli!

Har du tappat din fantasi?

Har du tappat din fantasi?

 

-Du kan inte bygga vårt hus på marken. Frasse kommer att förstöra det direkt, säger den lilla älvan både bestämt och uppfordrande.

Tänkte inte på det; självklart att jag måste bygga älvhuset högt. I ett träd? Eller varför inte på väggen utanför ateljén?

Älvhusbygget är oplanerat. Så jag hämtar inspiration på nätet. Engelsmännen verkar vara experter på Fairy House. Och vilken underbar fantasi de har!

Jag hade inte haft en tanke på att bygga ett hus till älvorna innan brevet från Karin kom. Men nu känns det självklart. Lika självklart som att bygga ett bihotell. Och det gjorde jag för flera år sen.

Karin är inspiratören i kursen Naturens visdom; i helgen träffas vi igen.

Häromdagen kom ett brev från Karin.

IMG_9960 (redigerad)

Maken Roffe ler och skakar på huvudet. Älvhus?

-Du har ingen fantasi, säger jag. Och så hamnar vi i ett morgonsamtal kring fantasi och kreativitet. Jag tror att alla föds med fantasi; och det kunde Roffe hålla med om. Men vad händer sen?

Varför tar inte alla tillvara på den fantastiska gåva de föds med? Varför vågar inte alla bejaka sin fantasi?

Att koppla bygget av älvhus till fantasi är förstås lite tillspetsat; alla vet vi ju att älvorna behöver bon att vila i. Men man kan ju släppa in fantasin och kreativiteten när det gäller form och design, materialval, inredning och så vidare.

Mina älvor kommer att få sitt hus precis under taket, högt upp på väggen utanför verandan. Jag kan redan sucka lite över den tid det kommer att ta att tillverka repstegen de behöver för att ta sig upp och ner. Hur långt kan man ha mellan pinnarna på en repstege för älvor?

0,5 cm? Eller är det för långt?

IMG_9961_LI

 

Hjälp! Jag ska hålla föredrag på tisdag

Hjälp! Jag ska hålla föredrag på tisdag

IMG_9921

-Så trevligt att du kommer och ska prata om växter på tisdag, sa svärmor. Det var häromdagen.
-Prata växter? Vad då? På tisdag?

Men så förstod jag; och det blev både panikkänsla och tacksamhetskänsla. Panik; för vad ska jag lyfta fram? Tacksamhet; för att hon frågade.

För tänk om inte svärmor hade ställt frågan… Då hade någon från Rimbo Hem & Samhälle (jag tror att föreningen heter så) ringt på tisdag kväll vid 18-tiden och undrat vart jag tagit vägen.

Det var någon gång i vintras, då snön låg djup och kylan kritiserades, som svärmor på föreningens uppdrag frågande om jag ville prata läkeväxter. -Ja, fast först till våren/sommaren då det börjar växa ute, sa jag.

Sen föll det i glömska för min del. Och föreningens styrelse trodde nog att svärmor skulle komma tillbaka till mig med det datum de bestämde. Och svärmor trodde att hon lämnar över ”frågan” till styrelsen.

Sicken tur att svärmor tog upp frågan i bilen till Grisslehamn. Vi var på väg för att hämta fisk, men det är en annan historia.

Prata läkeväxter!

På tisdag kväll.

Nu är det söndag kväll och hög tid att förbereda sig. VAD GÖR JAG? HUR GÖR JAG? VAD KAN 20-TALET DAMER MED MEDELÅLDER RUNT 70 (gissar jag på) VARA INTRESSERADE AV?

Satsar på den värdefulla örterna Brännässla, Maskros, Blåbär och Ringblomma. Kanske också tar med Lavendel för den eteriska oljans skull.

 

 

 

Finns det liv, så finns det hopp

Finns det liv, så finns det hopp

IMG_9812

Ingen är bättre än naturen på att visa att uttrycket ”Finns det liv, så finns det hopp” är sant.

Det händer sig att jag ambitiöst sätter mycket blommor i krukor när sommaren är i antågande.

Jag vattnar lite osystematiskt under säsongen; kan man nog säga. Men blommorna håller vanligtvis ut. Och vi kan njuta av dem.

När hösten kommer har jag förmågan att tänka bort dem. De står där i sina krukor på trädäcket och säger inte ens flasklock. När hösten börjar kännas vinter är det mesta av deras livskraft borta. Förgänglighetens tydliga besked.  Och jag går dagligen förbi dem, knappt noterande deras existens.

En kall dag kommer tanken; jag måste rädda dem. Nej, inte blommorna alltså, utan krukorna. För nu är det skarpt läge för krukorna. Blommorna de är väl redan döda?

Så krukorna, med döda blommor och halvfrusen jord, åker in i en box i stallet. Och där är det ungefär som att ”törnrosahäcken” slår sina armar runt dem. För nu sover de djupt.

I sagan sov Törnrosa i hundra år. Då förvandlas alla törnen till vackra blommor och prinsen kunde komma in och väcka Törnrosa.

I stallboxen gick det inte hundra år, men kanske ett par hundra dagar. När jag en dag kikar in till det som varit dött under vintern (och inte fått en enda droppe vatten) så spirar några ynkliga gröna skott. Det var för någon vecka sen. Då fick de en skvätt vatten vardera.

Igår bar jag ut de tunga krukorna, med gängliga bebisar. Jag tror minsann att jag får fler krukor än jag tänkt mig på trädäcket i sommar. Vilken tur att jag var så lat, eller jäktad kanske, att jag inte tömde krukorna där en kylig dag i november 2017.

 

 

Ska vi göra ansiktsvatten tillsammans?

Ska vi göra ansiktsvatten tillsammans?

AB206A4D-B200-4844-8782-E94C70FCC051

Daggkåpan i den bruna burken ska få återvända till naturen. Den är för gammal för att göra terapeutisk nytta. Men snart ska jag plocka ny. Daggkåpa är en av mina favoritväxter; alchemilla vulgaris heter den på latin och den är en gudagåva för huden.

I sommar ska jag gör ansiktsvatten, eller freshener som det förstås heter. Nu för tiden. Med daggkåpa. Den längtan kom sen jag köpt fina ansiktsprodukter med enbart naturliga och ekologiska råvaror av Elisabeth på Lilla Oasen här i Rimbo.

Det känns gott att köpa naturligt och ekologiskt, även om jag inte hör till de som tror att en mild paraben är dödligt.

Jag tittar på sprayflaskan med Maria Åkerbergs ansiktsvatten och tänker ”göra själv”. Ja, jag vill göra själv. Igen.

Det är några år sen jag gick örtpedagogutbildningen hos Marie-Louise Eklöf på Inspira. Vid ett tillfälle gjorde vi ansiktsvatten.  Just då tände jag inte till på produkten; men nu några tantår senare kom en härlig känsla över mig när jag duschade ansiktet  med det  rosendoftande vattnet.

En sak är helt säker; ansiktsvatten ska duschas över ansiktet, inte duttas med bomullspad. Just den här doftar ljuvligt. Jag kika på innehållsförteckningen; Damascenaros och salvia.

I sommar ska jag göra mitt eget. Det är lätt. Vill du vara med?

 

 

Nyttigare kan det knappast bli

IMG_6695

Tillgången är dåligt. Och inte blir det bättre av att jag är sent ute. Mycket av vinbären trillar på egen bevåg, innan jag hinner fånga upp dem. Årets skörd blir sämre än på många år. Tack och lov har jag mycket kvar i frysen av förra årets skörd, trots att jag äter svarta vinbär på yoghurten eller i smoothie mest varenda dag.

Jag minns barndomens svartvinbärsgelé till finköttet. Smakrik och lite söt, men rätt ”stark”. Själv har jag aldrig gjort gelé. Men något år har jag kokat saft och jag använder gärna bladen till te.

I år tänker jag göra svartvinbärssirap.

Tänk att förr i tiden såldes svartvinbärssirap på apoteket, som stärkande medicin, febernedsättande och för att förebygga förkylningar. Bra både för halsen och för magen. Så inte var det så konstigt att mamma bjöd på varm svartvinbärssaft vid förkylning och saftsoppa efter magsjuka.

Nyttigare än vinbär kan knappt något vara; 100 gram svarta vinbär ger tre gånger så mycket C-vitamin som det rekommenderade dagsintaget. I bären finns också mineraler som kalium och kalcium som kan minska risken för hjärtkärlsjukdomar. I kärnorna finns linolensyra som kan sänka höjda blodfetter.

Receptet jag tänker använda till sirapen är detta:

  • 2 dl svarta vinbär
  • 2 dl vatten
  • 4 msk rörsocker
  • 1 msk vit balsamvinäger

Koka upp sockret och 1 msk av vattnet, låt sockret smälta och få en ljusbrun färg. Ta av kastrullen och tillsätt vatten och vinbär, låt koka ca 10 minuter. Passera genom en finmaskig sil, tillsatt balsamvinäger och reducera saften tills den blir simmig.

Passar, enl. det recept jag hittat, att ringla över rostade grönsaker.

Kul att veta om svarta vinbär:
Förekommer både vilda, odlade och förvildade.
Ett äldre svenskt namn är tistron. Ibland används namnet även idag, för att beteckna vildväxande buskar.
Växtens medicinska verkan är även svett- och urindrivande samt lindrande vid reumatism.

För länge sedan planterades svarta vinbärsbuskar gärna på kyrkogårdar. Man menade att busken ”genom sin mörka grönska, sina om allvar talande blommor och djupsvarta frukter, var särskilt ägnad att ”tolka de kvarlevandes sorg och saknad”.

Tyckte väl att jag kände historiens vingslag där på pallen….

 

I sista stund?

IMG_5930Vinden tar i ordentligt. Regnet hänger i luften. Jag har varit snabb ut med blöt tvätt och håller tummarna för att den ska torka lite innan regnet kommer. (Torktumlarn har gått sönder. Ny kommer i nästa vecka).

IMG_5931Det känns också bråttom med att skörda myntan. Flera dagars regn, visst har de varslat om det?, låter inte bra. Myntan ska bli te och det är verkligen hög tid att skörda nu. Jag ligger lite efter, som vanligt.

IMG_5929Jag passar också på att klippa ner  lite mjölkört, eller rallarros som den också heter. Rallarrosen är en utmärkt teväxt. Här ska den få göra mitt mynta-te lite rundare och fylligare.