Väljer hängmatta framför trädgårdssäng

Jag har gått och blängt på trädgårdssängen och pallkragarna i några veckor nu. Precis som att blängandet skulle få ogräset att lugna ner sig eller att odlingarna blev självrensande.

Jag är en igångsättare. Att förvalta något är jag inte lika bra på. Trädgårdsland är ett utmärkt exempel på något där båda förmågorna behövs. Jag älskar att starta upp i trädgården på våren/försommaren. Men sen mattas intresset. Underhåll. Väntan. Ogräs bort. Väntan. Vatten. Väntan. Ja, ni vet säkert hur det går till.

Den här våren har det av förklarliga skäl varit svårare än vanligt att komma igång. Och det har allt mer känts som att vi bor på en ödegård. Ogräset har växt kämpahögt som i värsta Törnrosaland. Jag har gjort mina halvhjärtade insatser att rensa, men mest suckat över det svåra att ligga på knä.

Den här våren har jag därför sagt att vi ska ha tomater, potatis, spenat, hallon, jordgubbar och hängmatta i trädgården. Inget mer. Jag har känt mig färdig med odlande. Eller kanske ett sätt att trösta mig själv?

Med lite eftertanke känner jag mig ändå nöjd över beslutet. Jag trivs bäst med det som växer på egen hand, utan att jag ska vara där och hjälpa till. Och det finns många odlare här i Roslagen. Att handla av.

Så jag är fortfarande inne på bara tomater, potatis, spenat, hallon, jordgubbar och hängmatta.

Tomater och potatis är hur enkelt som helst; för det fixar Roffe.
Spenaten är sådd i den enda rensade pallkragen. Det ser bra ut där.
Hallonlandet är si så där, men det finns.
Men jordgubbarna; var är de?

Ibland är det bra att inte ha för bråttom. När jag var i tonåren hade jag ett måtto som löd: ”skjut upp till morgondagen det du ska göra idag, så kanske du slipper…” Märkligt nog så funderade det tämligen ofta!

Man skulle kunna tror att jag kör med det mottot också nu. Men så är det inte. Jag har försökt rensa fram de dolda jordgubbsplantorna. Men det blev rätt korta stunder med knästående, knädyna och lilla trädgårdsspaden.

Och tistlarna växte. Växte. Och växte. Igår var de så höga att det inte var någon idé med liten spade och knäskydd. Istället blev det stående arbete och en vanlig rejäl spade. Och då blev det resultat! Jag hittade jordgubbarna. Som blommade för fullt.

Ibland är det kanske bra att, långt efter tonåren, fortfarande inte ha för bråttom.

Nu har jordgubbarna kommit fram i ljuset. Däremot finns fortfarande massor med tistlar både framför och bakom jordgubbsplantorna. Men nu har jag hittat taktiken (stor spade och fotstående), så med tiden kommer hela trädgårdssängen att vara framme.