Jag ändrar åsikt

Jag sprayar Flower Freshener över mitt morgontrötta ansikte.
Tittar ner i handfatet och tänker direkt ”varför är det alltid jag som måste göra rent tvättstället. Om jag bara låter bli… hur smutsigt kan det då bli innan Roffe tar fram svampen?”

Han ser inte sånt. Eller ser han? Och tänker att ”^Åsa fixar det”. Som hon gjort i över 40 år nu. Jag fnissar lite åt tanken att låta handfatet bli smutsigare och smutsigare. Och hoppas ”vid Gud” att ingen tänker att jag är bitter. Över att det mest är jag som använder svamp i handfatet.

Jag tänker istället på att vi under livets gång skaffar oss vanor och rutiner. Med tiden blir de så självklara att vi inte ens noterar att de finns.

Åsikter kan vara som vanor och rutiner. Har de väl fått fäste så sitter de där.

Jag har alltid tyckt att färgade lampor inte hör hemma i trädgårdar. Men den här vintern är grannens färgade ljusslingor som magneter.

Jag har svårt att se mig mätt.

Så befriande att vara åsiktsfri

Ibland hänger jag inte riktigt med. Idag är det 11.11 och Singles day.

Singles day? Shoppingdag? Hetare än Black Friday! Hur hänger singles och shopping ihop? Fattar inte.

Kan det vara åldern? Eller är det bara så att mycket går en lantlolla förbi. Först reagerar jag lite på att singelliv kopplas ihop med shopping. Är inte det rätt långsökt? Sen ”läser jag på lite” (läs googlar) och förstår att den här dagen – då singlar ska fira och vara stolta över att de är singlar- också är den största dagen för online-shopping.

Långsökt?
Långt bort.
Kina.
Singeldagen, också kallad Guanggun Jie,  föddes i Kina.
Den har också kallats ungkarlarnas dag.
Online-shopping; visst känns det också mycket Kina?
Men kopplingen? Kina?

Släpp. Släpp. Släpp. Säger jag till mig själv!

Visst är det märkligt hur enkelt det är att ”gå igång” på,  för åtminstone en själv, helt betydelselösa saker. Orda om dem. Tycka om dem. Lägga tid på dem. Kanske till och med få igång en lång diskussion, på Facebook eller i en blogg, om det.

Det kunde ha hänt mig. Just om singeldag och shopping. Det händer definitivt många andra.

Men något hände i mig. En lite reflektion tog plats. Och ändrade något i mig. Hur kunde det gå till?

Så jag är totalt ointresserad av att diskutera Singels day. Långt mer spännande att diskutera skulle vara detta med att man förväntas ha en åsikt om allting. Och gärna snabbt!

Vad tycker du? Hur ofta får vi inte den frågan.

Ibland provar jag med att svara att ”jag tycker ingenting”.

Det är störande!

Går det att hitta hem?

IMG_9906

Hur gör jag för att hitta hem igen? Höstens självklara lugn; hjälper det? Tanken kommer när jag halmar i ligghallen hos korna och deras ungar.

Ko-lugn.
De har en del att lära mig. 

Jag slutade att  springa fort för några år sen. Men vanor och beteenden sitter djupare än vad jag trodde. Bäst som det är kommer jag på mig själv med att småspringa igen.

Att prestera.
Att ha bråttom.
Två av mina bästa grenar.
Trots att jag inte anmält mig till dem under senaste åren. 

Jag skulle kunna lägga skulden på tiden vi lever i. Informationssamhället. De sociala medierna. Göra/gjort karriär. Vara duktig flicka.  Det finns säker flera syndabockar. Och de tillsammans med min nyfikenhet, rättvisepatos och sanningssägande tog mig ända hit där jag är just nu.

Det är ingen vägg. Det är snarare ett rött skynke. Det går att böja sig under och jogga vidare i samma uppkörda spår.

Det går också att vända. Leta sig tillbaka till stigen som börjar växa igen.

Jag är inte rädd att gå vilse.
Det finns något spännande också i vilsenheten.
Men det känns rätt onödigt att göra det. 

Om jag blir lite konkretare så handlar det säkert om stress. Fortfarande. Trots att jag är stor nu.
Jag är inte ensam. En önskan om att hinna allt, göra allt, att inte missa något, ta för sig av livet; HELA TIDEN.

Men resultatet?

Om jag blir lite konkretare så visar det sig, för mig, till exempel i sånt som att sällan stanna upp och njuta ordentligt av nuet, sällan läsa en bok ända till slutet, sällan se en film på tv ända till slutet. Otålighet. Inga ställtider. Framåt. Framåt. Varför då?

Men jag börjar bli medvetnare. Numera är det inte så här hela tiden. Men nog händer det en stund mest varje dag. Min hjärna tycks fortfarande förespråka spring-beteendet.

Jag skalar av.
Jag plockar bort.
Både möbler och aktiviteter. 
Men inte människor.

– Vi har gott om tid, säger Bodil Jönsson i sin nya bok. Jag hänger med i hennes resonemang; men tänker att det är lättare i teorin än i praktik. Och ibland tänker jag att det hon skriver/säger är ”skitsnack”.

Jag ska ta fram hennes bok igen.
Jag tror inte att jag läste den till slutet.

”Musiken måste söka upp dem som inte redan mött den”

Först blockflöjt. Sen mandolin. Sen piano. Till sist landade jag i cellon; som blev min följeslagare ända upp i gymnasiet. På bilden är jag nog i tioårsåldern och det är kusin Ulf som hänger, med beundran i blicken, på pianot. Hemma i salen, i  Ösby, i Knutby. Bror Janne spelade valthorn.

När jag var liten hette det musikskola. Nu är verksamheten breddad och det är vanligare att det heter kulturskola. Fler kulturella eller konstnärliga uttrycksformer har kommit till sen jag för första gången satte min fot i musikskolan i början på 60-talet.

Jag tror att jag vågar säga att musikskolan i Knutby föddes i vårt kök i Ösby. Det var där som många av pappas idéer tog konkretare form.

Han var, i alla fall för den tiden, en rätt ovanlig bonde. Med stort intresse för bland annat musik. Det musicerades i hans barndomshem och det musicerades hemma hos oss. Där syntes violinister från Hovkapellet, där kom en dirigent som med tiden blev Operachef och ”Spela-blockflöjts-boken” hade farbror Stures namn på omslaget. Flöjtgruppen drevs som studiecirkel i Knutbygårdens lilla sal och läraren Trudi kom med bussen från Uppsala.

Pappa brann för att så många som möjligt skulle få möjligheten att spela ett instrument.  Inte bara lyssna på musik, utan också att själv ”göra”.

– Alla barn måste erbjudas möjlighet att spela, framförallt om det inte redan finns ett musikintresse i deras hem, sa pappa.

Och när han fick en idé så omsatte han den rätt snabbt i handling. Så det stod inte på förrän vi hade en kommunal musikskola i byn. Musikskolan höll till i skolbiblioteket i källaren i skolan; bokdoft blandade sig med toner.

Christer, Micke, Lena och jag spelade stråkkvartett. På den tiden var det bara klassisk musik som gällde.

Jag kommer att tänka på vår lilla stråkkvartett och på pappas övertygelse om att ”musiken måste söka upp dem som inte redan mött den” när jag tar del av diskussionerna kring Kulturskolan i Norrtälje kommun.

Åsikterna går vitt isär om Kulturskolan bäst hör hemma hos Barn – och Skola eller hos Kultur – och Fritid.

Vid första tanken kan det synas som oviktigt var kulturskolan organisatoriskt är belägen. Det finns de som hävdar att den ”får det bättre” om den byter förvaltning. Så tycker t ex Barn- och Skolnämndens ordförande.

Och så här skriver Norrtelje Tidnings chefredaktör Reidar Carlsson när han försvarar nämndbyte:

– Hotet mot kulturskolan är sänkta anslag, inte byte av ansvarig nämnd. Några förslag eller uttalanden om sänkta anslag finns inte. Och om politikerna skulle vilja skära ner på kulturskolan, så spelar det ingen som helst roll vilken nämnd som är ansvarig.

Ja, det låter ju rimligt. Oavsett nämnd så kommer de resurser Kulturskolan behöver från samma skattebetalare, elevavgifterna från samma elever och ev. statliga bidrag är desamma oavsett tillhörighet.

Så varför då flytta på den? Att den en  gång i tiden hamnade i samma ”låda” som skolan måste väl ha haft en orsak. Eller var det bara slump?

Det sägs (säker källa 😉) att en av orsakerna till kulturskolornas framgång är att den har varit frivillig samtidigt som den alltid haft ett NÄRA SAMARBETE MED DEN OBLIGATORISKA SKOLAN, utan att för den skull bli en del av den.

Kulturskolans verksamhet är att utbilda i musik, och gärna också i andra kulturella och konstnärliga verksamheter.

Utbilda.
Lära ut!
Undervisning.
Det låter ”skola”, tycker jag.
Och det tror jag att barn och ungdomar också tycker.

Utbildar… utvecklar.
Det är på allvar.
Här lär man sig något viktigt.
Det är inte bara kul; det här är något som stannar kvar.
Lära för livet!

Ett av kulturskolornas problem är ”snedrekryteringen”.

Barn från familjer där föräldrarna är lågutbildade och där hushållsekonomin är kärvare deltar i mindre utsträckning i kulturskolornas verksamhet. Kulturskolorna har svårt att nå ut till de barnen.

Kulturskolorna är en kommunal verksamhet och kommunerna borde därmed få göra som de vill. Kan tyckas.  Men från statligt håll höjs ändå varningsflaggan, man lägger sig i rätt ordentligt och säger tydligt: ”Se till att kulturskolan är tillgänglig och jämlik!”

Allt som försämrar för kulturskolan att nå ALLA barn borde kanske ses som varningstecken?

Taktiken borde förstås vara att man med alla medel som finns (speciellt om de inte kostar något) arbetar för att barn med svag socioekonomisk bakgrund eller med utländsk bakgrund också tänker att kulturskolan är för dem. De barnen är underrepresenterade idag.

Och var finns alla barn; jo i den obligatoriska skolan. Så om det är någonstans som Kulturskolan borde ”synas och kännas” och upplevas tillgänglig så är det väl i den vanliga skolan. Ofta pratar man om att något kan ”sitta i väggarna”. Det vore väl inte fel om kulturskolan ”satt i väggarna”?

”Vän” av den organisatoriska flytten av Norrtälje Kulturskola säger antagligen nu att ”det spelar ingen roll hur organisationen ser ut; det går att jobba mot samma mål ändå!”

Jo, visst går det. Men det är skitsnack att tro att det inte blir svårare. Samarbeten och promotion av näraliggande verksamheter underlättas oerhört av att höra ihop också organisatoriskt. Då sker det nästan av sig självt. Behöver inte ”konstrueras”.

Jag tänker på pappa Gunnars målmedvetna arbete på 60-talet med att låta musikskolan komma till skolan och att göra det så lätt som möjligt för ALLA ungar, oavsett familjebakgrund,  att bli en del i den musikaliska gemenskapen.

Vi är på väg bort från det idag.

Det finns redan grupper som idag inte alls känner till den kommunala kulturskolans existens, sa regeringen i arbetet med propositionen ”En kommunal kulturskola för framtiden”.

Låt oss se till att sådana grupper inte finns i Norrtälje kommun.

Jag hör inte hemma här

Första torsdagen i oktober. Marknadsdag i Rimbo. Jag känner att jag inte är inföding i byn: för jag känner inget särskilt alls. Inte alls det där suget, inte alls det där ”nödvändiga” att marknadsgatorna måste beträdas.

Men det blir ändå en sväng gatorna runt; köper lax, köper ost… Rundar olivförsäljarna; för att slippa att plötsligt stå där med en stor burk goda oliver i handen, till hiskelig kostnad. Det har hänt; och jag begriper inte hur det går till.

Hittar en fin liten korg, för 145 kronor, i oskalad pil. Den blir perfekt till grönsakerna hemma på köksbänken. Men 145 kronor för ett handarbete? Korgen är gjord i Polen och vad fick han/hon som gjorde den? 10 kronor?

Häftigast på marknaden är alla dofterna. Det luktar gott nästan överallt. Det är också fint att träffa och byta några ord med bekanta som man sällan ser.

Men jag blir inte långvarig. Vänder ganska snart hemåt. Tar en sväng med hunden i skogen istället. Där luktar det ännu godare, så här års.

Om att se ”mer” 😲

När jag stannar till. När jag ger mig tid. När jag öppnar mina sinnen. Då upptäcker jag ibland saker som jag aldrig skulle upptäcka när jag skyndar fram.

Händer det också dig?

Detsamma kan hända när man tar en bild. Och sen tittar på den.

För en stund sen tände jag höstens första brasa i kaminen. Välsignar den torra veden. För i år, och för omväxlings skull, rökte det inte in. Det bara brann.

Fotar. För att eventuellt ha till bloggen.

Tittar på bilden 😲😲😲

…och ser hur fint våra stora fönster speglar sig i kaminens glasruta.

Inte såg jag det tidigare.

Jag kupar händerna och sköljer ansiktet

IMG_9671Jag vet inte hur idén dök upp. Men plötsligt står jag där med bottenventilen nedtryckt och handfatet fyllt med lagom varmt vatten.

Var det inte så som jag, i flydda tider, tvättade ansiktet? Gjorde inte alla människor så. Förr.

Kupade händerna, fyllde dem med vattnen och tryckte vattnet mjukt mot ansiktet. Jag har för mig att det var precis så det var.

Handskopa efter handskopa. Till ett intvålat ansiktet. Så det var nödvändigt att blunda när det varma vattnet kom.

För varför finns det annars en plopp i tvättstället? För att man ska tvätta strumpor och underkläder. Nä, så simpelt kan det väl inte vara?

Med ett fyllt handfat, jämfört med forsen ur kranen,  blir det ett annat sätt att tvätta sig.

Lugnare.
Tystare.
Långsammare.
Njutbarare.

Märkligt att jag inte tänkt på det tidigare. Undrar hur många som fortfarande har tid att tvätta sig på det sättet.