På landet är det lätt att ”göra” höst; men i stan?

Hur ofta tänker den som bor i stan på att göra höst? Eller på att göra kväll? På att styras av årets rytm. Använder han eller hon någonsin ordet ”göra” i ett sånt sammanhang. Tanken slår mig när jag långsamt släntrar med Frasse i höstskogen. Jag tror bestämt att vi går långsammare på hösten än på våren,

Göra klart.
Göra gott.
Göra rätt. 

För att göra de sakerna krävs en aktiv handling.

Det blir inte klart, om jag inte gör klart.
Det blir inte gott, om jag inte gör gott.
Det blir inte rätt, om jag inte gör rätt.

Men hösten och kvällen blir ändå. De blir, även om jag inte gör något för att de ska bli.

Kvällen är oundviklig. Hösten är oundviklig. Tack och lov. Jag älskar dem båda. Det känns gott för själen att få göra kväll eller göra höst. Förbereda för kommande tid, stilla sig, ta det lite lugnare, njuta av det som gjorts….

För den som lever i gatljuset och asfalt mest hela tiden måste det nog vara svårare att träffa på den här känslan och hjälpen att stilla sig.  Den kommer nästan med automatik till oss som går med jorden direkt under stövlarna, och som kan ledas av månen när den är full.

Genom fönstret, på vårt hus på höjden, ser jag Kalle, grannen från några gårdar bort, sätta upp snökäpparna. Som han gjort under alla år som han ansvarat för vinterplogningen. Och före Kalle var det någon annan som gjorde detsamma. Generation för generation bakåt.

Ibland tänker jag på vad livet gör med oss människor som fortfarande har mycket av dygnets rytm och årstidernas växlingar i oss.

Nyss kom ett mejl från vännen Anna. Som beskriver livet på den gård där hon lever. Hennes mejl slutar med de här raderna:

Jag tror att våra själar jublar. Fast vi sällan tänker på det.

Annonser

The same procedure as last day?

The same procedure as last day?

Hur vill du att den här dagen ska bli? Hur vill jag att min ska bli? Ska den kommas ihåg eller falla i glömska? Kan det bli en dag att alltid minnas därför att den bidrar till att dra nya spår i hjärnan? Eller är det en dag som hos Miss Sophie i Grevinnan och betjänten?

img_6226Jag har många drömmar att förverkliga. Har du?

Jag har bestämt mig för att bara bry mig i de vackraste drömmarna. Frågan är om den här dagen kan användas till att komma närmare de drömmarna.

Får ni en känsla av att jag snurrar till det och inte riktigt vet vad jag ska skriva om? Bra analys, det ligger något i det; ifall du tänker så.

Igår läste jag om en man som heter Viktor Frankl, en österrikisk neurolog och psykiatriker som överlevde fyra koncentrationsläger. Ett av dem var Auschwitz.  Hans mest kända bok är ”Livet måste ha en mening”.

Jag är på väg att beställa Bodil Jönssons nya bok ”Gott om tid” ( den är jag nyfiken på) och jag tror bestämt att Frankls bok också ska beställas.

Vad var det då som Frankl sa som jag upplevde så värt att fundera över? Jo:

Är detta den första dagen av mitt återstående liv
eller den senaste dagen av mitt hittillsvarande liv?

Nog är den frågan värd en stunds tankearbete? Jag vet i alla fall fortfarande inte hur jag tänker eller ska tänka eller borde tänka….

…. och hur stor är egentligen skillnaden?

Uttrycket ”den första dagen av resten av mitt liv” har man ju hört då och då. Det uttrycket är en baggis att förstå jämfört med Frankls. Tycker i alla fall jag.

Styrketräning i köket

Styrketräning i köket

Tricepsdips på köksstolen. Armhävningar mot dörren ut till groventrén. Ja, varför inte?

Jag älskare mitt kök. Och att stå där och laga god mat. Tanken att jag skulle styrketräna i köket har nog aldrig föresvävat mig. Men si; det går ju alldeles utmärkt. Är till och med lite kul.

Tåhävningar medan jag rör i kastrullen. Knäböjningar  mitt på golvet och utfall längs bänkkanten.

Det är återigen Chatterjee som inspirerar mig. Hans tankar, t ex  kring att träningshysterin har format oss att se motion som något som är åtskilt från resten av vårt liv, känns väldigt kloka.

Han skriver bl a i sin bok:
”Vi gör det vid vissa tider på dagen och planerar in det på samma sätt som hushållsarbete. Vi gör det i särskilda kläder. Ibland går vi till ett speciellt ställe som kräver en massa pengar av oss för att göra det – och när vi går därifrån tror vi att vår ”motion” nu är helt avklarad fram till nästa gång och att vi kan sluta tänka på den”.

7b18ed8c-cde5-4f26-95f5-3cb7cc51f184

Nog ligger det något i det. Kanske borde man se hela livet som ett träningspass. Sluta bocka av uppgiften träning och låta den vara en del av vardagslivet. Strunta i rulltrappan. Gå stället för att ta bussen fyra hållplatser osv.

För min del skulle det till exempel kunna handla om att ”mocka rätt” så att det blir en styrketränande rörelse istället för att jag får ont av den. Någon läsare gav mig idén att ta hit en fysioterapeut för att kolla av hur vardagsrörelser kan användas som träning. Bra idé.

Bonde i blodet

Bonde i blodet

Igår var jag, son och sonson på lantbruksauktion. En riktig bondauktion. Arrendatorn på Tranviks gård utanför Norrtälje sålde maskiner och prylar. Djuren hade han skickat iväg några veckor tidigare.

Det finns spår av bondauktioner i mitt blod sen barndomen. Den där känslan av livets förgänglighet; då var den känslan väldigt abstrakt. Nu har den kommit mig närmare.

Auktionerna är en del av pulsen i landsbygdens liv; lite det här med ”tidevarv komma och tidevarv försvinna” och ett tecken på att årshjulet går mot vår. Men i takt med att bönderna blir allt färre och de gårdar som brukas blir allt större så har de ”riktiga” bondauktionerna nästan försvunnit.

Så inte undra på att intresset var stort för gårdagens auktion. Och här var precis som när bror och jag var små och ibland fick följa med pappa.

Grannbönder möttes.
Våren kändes.
Tankar byttes.
Goda skratt.
Höga bud.
Låga bud.
Och varm korv såldes.

Och det värmde ett bondjäntahjärta när hennes son och sonson helt gick upp i inspektionen av maskiner till salu.

Jo, vi behöver kanske en traktor till.

Imorgon är det söndag och skärmfri dag. Bloggar igen på måndag.

Det går att lära om och att stanna upp

Det går att lära om och att stanna upp

Varje gång jag tänker ”måste skynda mig” så slår Larmet på och jag gör motsatsen. Gör det jag tänker göra extra långsamt. Istället för fort.

”Göra sen” är ett annat uttryck där larmet slår på. Jag är/var bra på att skjuta upp saker till morgondagen. Förr hade jag någon tanke om att det kanske skulle lösa sig ändå, utan min ansträngning. Och säkert hände det så då och då, ute i arbetslivet och när jag jobbade i grupper med andra människor. Någon annan gjorde… Men numera, när det mest handlar om jobb på gården eller inne i huset viskar Larmet ett tydligt ”gör nu”. Ingen annan finns att göra det.  Och för det mesta går det ju alldeles förträffligt att göra ”nu” och inte skjuta upp.

Jag har också (nästan) lyckats programmera in att Larmet ska slå på när jag gör flera saker samtidigt, t ex gör rent tvättstället när jag gått in i badrummet för att duscha.

 

Vad är stillhet och var finns den?

Vad är stillhet och var finns den?

Jag tycker mycket om äventyraren Erling Kagges tankar och bok kring stillhet. Jag upptäckte den av en slump och den kom, för mig, precis rätt i tiden.

Nu när jag börjar tala/skriva så mycket om stillhet kan jag tro att många (nästan lite ilsket) ställer frågorna ”Vad är stillhet?” och ”Var finns den?”

Kagges bok ger inget svar på de frågorna. Han skriver bara om hur han hittar SIN STILLHET.

Jag förstår vad han menar. STILLHET är individuellt. Ingen annan än jag själv kan hitta MIN STILLHET.

Men det verkar inte vara så svårt. Det är lättare än jag trodde. För mig finns den både i lugnet och i bruset. Både i ensamhet och i folkmyller.

Igår kväll var stillheten med mig nere i ateljén. Jag trampade 9,7 km på motionscykeln. Det tog 25 minuter. Hade inte så mycket motstånd.

Det är häftigt att man kan hitta stillheten på en motionscykel.

Jag tror att det kan bero på platsen där den står. Ateljén.

Och att jag har en väldigt fin bok att anteckna mina träningsframsteg i.

Vid nästa träningstillfälle ökar jag motståndet och tar i lite mer. Tanken är att det ska vara en högintensiv intervallträning. Det är en bit dit 😉

Är jag en vanlig eller ovanlig tant?

Är jag en vanlig eller ovanlig tant?

Tant? Obeservant.
När blir en kvinna tant?
När blev jag tant?
Efter 60?

Och vari ligger skillnaden i tant och gammal tant?
Eller vanlig tant och ovanlig tant?

Det har tagit en stund.
Att förlika sig med tanken att jag är tant.
Det räcker nog inte med acceptans…

Jag börjar hitta glädjen. I att vara tant.

Acceptans ersätts av glädje och längtan.
Längtan efter mera.
Insikten att det inte redan går utför.

Och kanske är det just den insikten som är hemligheten.

img_4704När jag var 24, som på bilden här bredvid, låg stora delar av livet framför mig. Jag bestämde mig redan då att jag aldrig skulle säga ungefär som Stig Johansson skriver i sin korta dikt ”Förlusten”:

”Alla dess dagar som kom och gick,
inte visste jag att det var livet”.

 

Jag blev nog lite loj där ett tag. Inte så att jag förlorade glädjen och längtan. Men lågan brann inte lika starkt. Kanske var det tanten i mig som trasslade till det? Jag har inte varit riktigt bekväm med begreppet.

För vad är en tant? Är det ironiskt och lite nedsättande att själv kalla sig för tant? Hur använder tanter och icke-tanter uttrycket?

Den_Svenska_Tanten_(Arwin,_2005)När jag läser konstnären Susanna Arwins definition av tant så vill jag däremot gärna vara tant. Det är hon som gjort den häftiga tantskulpturen. Susanna  säger:

”Att vara ”tant” har för mig inget att göra med de yttre attributen.

Det är ett tillstånd där de inre kvaliteterna såsom – trygghet, fundamental enkelhet, rättframhet, civilkurage, fötterna på jorden, och en okonstlad ”vanlighet” som är grunden.

Man kan säga att när man är tant, är man så vanlig att man blir ovanlig…”