På landet är det lätt att ”göra” höst; men i stan?

Hur ofta tänker den som bor i stan på att göra höst? Eller på att göra kväll? På att styras av årets rytm. Använder han eller hon någonsin ordet ”göra” i ett sånt sammanhang. Tanken slår mig när jag långsamt släntrar med Frasse i höstskogen. Jag tror bestämt att vi går långsammare på hösten än på våren,

Göra klart.
Göra gott.
Göra rätt.

För att göra de sakerna krävs en aktiv handling.

Det blir inte klart, om jag inte gör klart.
Det blir inte gott, om jag inte gör gott.
Det blir inte rätt, om jag inte gör rätt.

Men hösten och kvällen blir ändå. De blir, även om jag inte gör något för att de ska bli.

Kvällen är oundviklig. Hösten är oundviklig. Tack och lov. Jag älskar dem båda. Det känns gott för själen att få göra kväll eller göra höst. Förbereda för kommande tid, stilla sig, ta det lite lugnare, njuta av det som gjorts….

För den som lever i gatljuset och asfalt mest hela tiden måste det nog vara svårare att träffa på den här känslan och hjälpen att stilla sig. Den kommer nästan med automatik till oss som går med jorden direkt under stövlarna, och som kan ledas av månen när den är full.

Genom fönstret, på vårt hus på höjden, ser jag Kalle, grannen från några gårdar bort, sätta upp snökäpparna. Som han gjort under alla år som han ansvarat för vinterplogningen. Och före Kalle var det någon annan som gjorde detsamma. Generation för generation bakåt.

Ibland tänker jag på vad livet gör med oss människor som fortfarande har mycket av dygnets rytm och årstidernas växlingar i oss.

Nyss kom ett mejl från vännen Anna. Som beskriver livet på den gård där hon lever. Hennes mejl slutar med de här raderna: