Nog ligger det mycket i uttrycket ”sådan herre, sådan hund”. Både jag och vår hund Frasse vill ha full kontroll över läget. Ansvarstagande.
Men medan jag försöker sköta detta tunga och självpåtagna ansvar lite smidigt så gör Frasse ingen hemlighet av att han är i tjänst som ordningsvakt mest hela tiden.
Han är en hyfsad vakt. Med en väldigt bra vaktkur. Våra fönster från golv till tak i vardagsrummet ger honom första parkett. Hans revir sträcker sig så långt hans ögon når; vilket omfamnar våra hagar, granntomter, byvägen och gång- och cykelbanan till Rånäs.
Han är blixtsnabb på att agera. Det är lätt att tro att han ligger och slappar i sin framdragna bädd vid tv:n. Men i ögonvrån tycks han hela tiden spana ut…
Han har blivit bra på att larma ”eventuell fara å färde”, skäller några ggr och lämnar sen över till mig när han noterat att jag uppmärksammat den eventuella faran. Någon gång kan han förstås gå igång ordentligt och inte nöja sig med att jag säger ”tack”, men oftast fungerar det bra.
Men jag tycker ibland lite synd om honom, även om han ser ut att ha det mysigt där han ligger och kollar. Det är mycket som händer utanför fönstren. Så han kopplar nog aldrig riktigt av. Kis-spanar dagarna i ända.
Ibland har jag tejpat upp några stora blädderblocksblad för fönsterrutorna nedtill. Och det fungerar ju. Men det ser inte så trevligt ut.
Igår fick jag en ny idé. Kanske sätta upp snygga utsynsskydd? När jag var i Norrtälje på eftermiddagen inhandlades tyg.
Redan när jag såg tyget första gången så tänkte jag att det är något välbekant över det.
Dras vi till det välbekanta? Jag tror så.
För nog fanns det andra tyger i butiken som var lika snygga. Men jag hade ögonen bara på det med de lite märkliga tulpanerna.
När jag kommer hem och ser det gamla 1700-talsskåpet förstår jag. Tulpanerna som en okänd gårdsmålare smyckade skåpet med för flera hundra år sen är väldigt lika tulpanerna på tyget jag köpte.
När jag var liten ringde mamma till Mårtens affär, dryga kilometern bort, och beställde de varor hon ville ha hemkörda.
