Jag syr utsiktsskydd idag

Nog ligger det mycket i uttrycket ”sådan herre, sådan hund”. Både jag och vår hund Frasse vill ha full kontroll över läget. Ansvarstagande.

Men medan jag försöker sköta detta tunga och självpåtagna ansvar lite smidigt så gör Frasse ingen hemlighet av att han är i tjänst som ordningsvakt mest hela tiden.

Han är en hyfsad vakt. Med en väldigt bra vaktkur. Våra fönster från golv till tak i vardagsrummet ger honom första parkett. Hans revir sträcker sig så långt hans ögon når; vilket omfamnar våra hagar, granntomter, byvägen och gång- och cykelbanan till Rånäs.

Han är blixtsnabb på att agera. Det är lätt att tro att han ligger och slappar i sin framdragna bädd vid tv:n. Men i ögonvrån tycks han hela tiden spana ut…

Han har blivit bra på att larma ”eventuell fara å färde”, skäller några ggr och lämnar sen över till mig när han noterat att jag uppmärksammat den eventuella faran. Någon gång kan han förstås gå igång ordentligt och inte nöja sig med att jag säger ”tack”, men oftast fungerar det bra.

Men jag tycker ibland lite synd om honom, även om han ser ut att ha det mysigt där han ligger och kollar. Det är mycket som händer utanför fönstren. Så han kopplar nog aldrig riktigt av. Kis-spanar dagarna i ända.

Ibland har jag tejpat upp några stora blädderblocksblad för fönsterrutorna nedtill. Och det fungerar ju. Men det ser inte så trevligt ut.

Igår fick jag en ny idé. Kanske sätta upp snygga utsynsskydd? När jag var i Norrtälje på eftermiddagen inhandlades tyg.

Redan när jag såg tyget första gången så tänkte jag att det är något välbekant över det.

Dras vi till det välbekanta? Jag tror så.

För nog fanns det andra tyger i butiken som var lika snygga. Men jag hade ögonen bara på det med de lite märkliga tulpanerna.

När jag kommer hem och ser det gamla 1700-talsskåpet förstår jag. Tulpanerna som en okänd gårdsmålare smyckade skåpet med  för flera hundra år sen är väldigt lika tulpanerna på tyget jag köpte.

 

Annonser

Chokladmousse på kikärtsspad 😲

Chokladmousse på kikärtsspad 😲

1,5 dl uppvispat kikärtsspad och en smält kaka mörk choklad. Rör ihop och låt stå någon timme. Och vips har du en jättegod chokladmousse.

Ja, det är faktiskt alldeles sant. Hörde det från tvn i helgen, i något morgonprogram som jag gick förbi då och då under morgonbestyren.

Man pratade om vegan-chokladmousse. Men jag brydde mig inte så mycket. Inte då.

Men idag när jag köpte kikärter till middagens kikärtsmos så dök tanken upp; ”varför inte testa att göra moussen”.

Det var nästan magi. Ni vet det där lite slemmiga, gråaktiga spadet…

… men i elvispens snurrande virvlar blev det vitt och väldigt likt uppvispad äggvita.

Hur det smakade? Jo, alldeles utsökt.

Det är som förr…

Det är som förr…

När jag var liten ringde mamma till Mårtens affär, dryga kilometern bort, och beställde de varor hon ville ha hemkörda.

Igår, sisådär 60 år senare, satt jag vid datorn och handlade online i min ICA-butik , fyra kilometer bort. Jag hämtar kassarna själv senare idag. Men jag kan få dem hemkörda om jag vill. För 99:-

Ofta diskuterar vi om det var bättre eller sämre förr. Ibland är det precis som förr.

Livet är sällan helt perfekt

Livet är sällan helt perfekt

IMG_9670

Drömmer du också om stunden då allt är perfekt; då solen skiner, alla de människor du älskar mår bra, alla sopor är körda till tippen,  alla djuren mår bra, alla staket är hela, huset är städat, frysen avfrostad, rabatterna rensade, potatisen blommar och…

… det är då jag ska gå omkring i härligheten och njuta. Ta in lugnet. Andas. Stanna upp. Plocka några blommor. Lägga i den vackra korgen jag har på armen. Klappa hunden på huvudet. Känna den ljumma vinden i mitt fladdrande hår. Låta den långa kjolen också fladdra. Sitta på verandan med te i en rosenkopp. Eller varför inte champagne i ett glas på extra hög fot?

Pyttsan. Suck.

Det kommer aldrig att hända. Ändå går jag omkring här och väntar. Och längtar. Och strävar; nej STRESSAR för att kanske, eventuellt, möjligtvis nå i närheten av det längtansvärda. Få en skymt.

Jag vet precis hur jag vill ha det.

Eller är valet istället acceptans av normalläget?

Längtan heter min arvedel. Skrev Erik Axel Karlfeldt.

Kan längtan bli ens akilleshäl?

Kanske lika bra att dricka te i rosenkopp eller champagne i glas med extra hög fot även om potatisen inte är på groddning, tvålen sitter fast i tvålkoppen, nässlorna tar över pallkragen, stuten haltar, rumpan är stor, dammet är skrivbart, staketstolpen avbruten och trädgårdsmöblerna varken är tvättade eller oljade.

Jag borde nog…..

Nääääääääääääääää.

Jag BORDE ingenting.

Möjligtvis åka och köpa champagne en måndagsförmiddag.

Sagomorgon

Sagomorgon

22EA67F6-A2C3-4F8E-9706-D2D2EAABAC42

Morgon på landet: Dimman höll sig på lite avstånd, i en stor cirkel, runt Frasse och mig. Hur vi än gick följde cirkeln med oss. Hela tiden var vi i cirkelns centrum. Termometern stod på -8. Och solen la sig att vila en stund, på den snömjuka åkern.

Det är måndag morgon

Det är måndag morgon

9B7FEA21-D839-4458-BB4F-A87D0DFE09CC

Måndag morgon kl 06.10. Frukosten är avklarad och jag borde väl förbereda mig för den nya dagen. Typ att plocka i diskmaskinen, klä på mig, bädda och allt det där rutinliga som pågår varenda morgon. Dag ut och dag in. Nej, jag klagar inte. Men det känns lite trist… Fast jag gillar ju att livet stannat till. Tror jag. Gör jag?  Bara vila lite lite grann på kökssoffan först…

Det är något märkligt med måndagsmornar. Aldrig är jag så trött som nu. Jag gissar att det beror på att lördag morgon och söndag morgon startar senare. Sisådär vid 8. Kroppen vänjer sig fort. Men på måndagsmornarna får jag ge den bekväma kroppen lång näsa och skicka den tillbaka i selen.  Tisdag, onsdag, torsdag, fredag är jag morgonpigg. Men måndagar, nja.

Tillbaka i selen. Hur känner du inför det uttrycket? Jag ryser lite. Det känns inte så kul. Men jag gissar att det finns en del som gillar innebörden, dvs att allt är som det brukar vara. Igen. The same procedure as last year, eller last day.

Det finns vissa saker i pensionärslivet som jag har svårt att förlika mig med. Till exempel det här med att inte prestera något bestående varje dag. Jag säger inte att jag gjorde det varje dag under yrkeslivet, men oftast.

Numera är jag också igång hela dagarna, men det är bara om jag låter bli att göra mina dagliga sysslor som ”de märks”. Då skulle det vara skitigt i nötdjurens ligghallar, hästarna skulle vara utan mat och vatten, diskbänken överfull av disk, sängarna obäddade, tvätthögen växa, katten kissa inne, hunden löpa amok av sysslolöshet, håret stå på ända, dammössen bli ”råttor”, kylskåpet tomt och brevlådan överfull.

Jag läser det jag skrivit och upptäcker att läsningen inte precis piggar upp mig. När jag tittar upp från datorn och ut genom fönstret framför mig förstärks tristheten. Det dagas grått väder idag.

Någon som tror att jag nu gett mig en bra start på dagen och den nya veckan?

Farmor växlar ner?

Växla ner? Ja, gärna. Så förbålt gärna. Men hur går det till?

Jag hämtar morgonens första kaffe. Tacksam över espressomaskinen som serverar mig en kopp på några sekunder. Sänder en tanke till min egen farmor eller mormor, de hade i sin ungdom börjat morgonen med att tända i spisen; för dem tog det en god stund att få den där första koppen.

Klockan är bara 06.30. Frukosten är avklarad. Maken är på väg till jobbet. Diskmaskinen urplockad och iplockad igen. Själv är jag tvättad, kammad och påklädd. Sägen är bäddad. Hunden sover med benen i luften.

Lugnet ligger över huset. Och i huset. Utanför fönstren är det fortfarande svart.

Det är så tyst att jag kan höra att hunden och jag andas i takt.

Vill hålla kvar lugnet. Jag tror att det här är precis rätt tempo för mitt hjärta och mitt psyke. Ändå kommer jag snart att kasta mig ut i dagens första villervalla. Fodra hästar, köra vatten, halma ligghallar till nötdjuren, gå på hundpromenad, hämta tidningen… Allt i flygande fart, trots att det skulle kunna få ta hela förmiddagen.

Stressen kommer att fylla varenda kärl i min kropp, pulsen kommer att stiga, hjärtat kommer att jobba hårdare. 150/95. Så var det sist jag mätte. Trots medicinen. Lite för högt, sa doktorn. Ja, jag kan känna det.

Jag har alla möjligheter i världen att ta det lugnt; ändå jagar jag hela tiden för att så fort som möjligt bli klar med arbetsuppgift efter arbetsuppgift. Det är precis som att jäktet och skynda-tänket är det sista som håller sig kvar av beteendet från arbetslivet. Inte behöver jag jäkta nu; jag kan suga på varje stund… Ändå fortsätter jag att springa.

Förstår inte varför.

Bestämmer att jag ska ge den här dagen många lugna tankar. Tona ner brådskan. Som inte alls behöver finnas i mitt liv.

Må jag vara lugn och lycklig.
Må jag vara trygg och tillfreds.
Må jag leva i glädje och lätthet.