I år ska vi ha en ”riktig” jul 😲

I år ska vi ha en ”riktig” jul 😲

Egentligen är jag inte så mycket för högtider. Livet fungerar så bra ändå. Eller också är jag lat?

När jag står och fotar ”utifrån och in” gläds jag ju åt de nya blommorna i fönstret. Outslagna amaryllis och en vacker vit julros. 

Det brukar börja så ”bra”; med stora ambitioner om hur juligt det ska bli hemma hos oss. Men sen kommer det liksom av sig…

Det kan också vara så att jag gillar det enkla och sparsmakade; att det räcker med 1 adventsstake eller 1 amaryllis.

Men i år funderar jag på att chocka mig själv. Flera ljusstakar. Ta fram den vackra julservisen från Rörstrands redan 1:a advent, plocka lingonris och göra en krans till dörren. Komma igång i tid. Och låta bli att det ska vara så perfekt.

Perfekt? Ja, där tror jag att jag har en akilleshäl. Är det inte perfekt så får det lika gärna vara…. Någon mer som har en släng av den ”sjukan”?

Jag anar att jag är påverkad av julmarknaden vid Vallby Trädgård i Finsta. Jag var där igår. Trevligt. Men galet mycket folk.

Så här vacker ska en av mina tre nyinköpta amaryllisar bli.

Det här var också fint. Vännen Kicki sålde bland annat kransar och granrismattor. Jag blir väldigt sugen på att själv försöka tillverka en granrismatta och lägga utanför ytterdörren. 

Yvonne och Mona från Vaxholm (tror jag att det var) sålde bland annat fårskinnskransar (!) med keramikljushållare. Först tyckte jag att det verkade helt galet… men ju längre jag tittade på dem, desto mer förtjust blev jag. 

Å, vilka berättelser det ska bli

Å, vilka berättelser det ska bli

 

IMG_9689

Igår skrev jag: ”Allt har en historia. Hitta den. Eller hitta på den.”

Det ska bli en grannlaga upplevelse att berätta historier kring sakerna jag samlar i ateljén. Men det ska också bli så väldigt kul. Dock känner jag inför vissa saker en stor ödmjukhet. Och att göra dem rättvist blir viktigt.

Vill du ha ett smakprov på vad som här finns?

Bilden här ovan kan stå som symbol för mammas faster Ruth. Symaskinen var hennes, eller kanske mormors? Jag har bådas. Ruth sydde alla mina kläder när jag var liten. Precis som hon sytt mammas, när mamma var liten. Hon sydde mammas brudklänning också. Själv gifte hon sig aldrig. Det fanns en ”beundrare”. Acke hette han. Det blev aldrig Acke och Ruth. Bara det är värt en egen berättelse. (Prinsessryan på väggen har hon också gjort).

IMG_9704

Ser du ryktborsten som hänger där tillsammans med de gamla fiskeväskorna. Farfar Marcus ”tog hem” borsten när han gjorde rekryten. Farfar var en riktig hästkarl. Det berättas att han spände flera hästar för redskapen hemma på gården när arbetet var tungt. För hästarnas skull.

IMG_9711

När jag var tio år fick jag två dagböcker i julklapp. En av mamma. Och en av faster Ruth. Små guldgruvor nu.

IMG_9698

”Det förlorade paradiset” har John (pappas bror) skrivit på baksidan av den här tavlan som han målade 1970. John gav mig ett litet paradis när jag fick ta över hans Lobacken i Knutby. Två små stugor i en skogsbacke. Numera förstärker de mina rötter i hembygden.

Jag tog många bilder i ateljén i går kväll. Ni ska få några till. Men utan text. För jag har lite brådis. Tandläkaren och IKEA står på dagordningen efter att Frasse fått en lång promenad.

 

 

Det var en gång…

Det var en gång…

IMG_9548

Jag älskar berättelser, sagor, fabler, skrönor och historier i alla tänkbara former. Kanske för att jag är uppfödd med berättelser och med människor som älskade att berätta. Farbror John, Bröderna Grimm, mamma, morfar, Gösta Aldén, Tusen och en natt, pappa, Astrid Lindgren; de är bara några av alla de som förgyllt min uppväxt med fantastiska, läskiga, allvarliga, roliga eller underfundiga historier.

En av de värdefullaste och trasigaste ”sagoböckerna”  finns hos bror Janne. Och jag måste tänka ut någon smart plan för att få den i min ägo. Det är Arosenius Kattresan (numera i lösbladssystem) som på de blanka baksidorna har en rävhistoria, skapad av Farbror John.

Det är när jag står nere i ateljén och målar en hylla som tankarna drar iväg till sagorna. För det blir nog så att det här rummet kommer att ha en fantastisk ”Det-var-en-gång-energi”; jag ser redan nu framför mig hur det kommer att ser ut här när jag är klar. Vackra saker, gamla saker, saker fyllda med minnen, bilder, bilder och ännu mer bilder, växter, hantverk, böcker, spel…

Kanske är det helt enkelt ett berättarrum som jag skapar? Ett sagorum.

Uttrycket storytelling kommer till mig. Ett modeord i nutid. Att näringslivet (och framförallt upplevelseindustrin) har tagit det gamla sättet, att berätta på ett minnesvärt och spännande sätt, till sitt hjärta är ingen slump. Bra berättelser stannar i minnet. Så enkelt är det.

IMG_9545

Kanske får du om du kommer hit höra berättelsen om Emelie, som föddes 1860 i det här soldattorpet i Örberga, en bit från Vadstena. Just nu håller jag på och lär känna Emilie.

Emilie är en av de tio kvinnor jag bestämt mig för att skriva om. Tio kvinnor. Tio berättelse. Jag är släkt med dem alla. De gick före mig. Och jag är vansinnigt nyfiken på hur de levde sina liv. Några hann jag träffa, några vet jag mycket om. Andra, som Emilie, vet jag nästan inget om.

Emilie var min mormors mamma. Hon kom från Östergötland och följde med sin arbetsgivare som flyttade till Lena socken här i Uppland. Det lär ha varit Emilies livs resa att ta sig från Östergötland till Uppland. Resan tog hela tre dagar.

Jag hoppas få veta en del om Emilie av mammas kusin Stig. Han dök upp i mitt liv häromdagen. Nä, nu överdriver jag lite som vanligt (berättargenen, kanske?), jag har träffat honom några gånger för väldigt länge sen. Det är som är bäst med Stig är att han släktforskar. Jag hoppas att han kan hjälpa mig att ”skriva” berättelsen om Emilie.

Nu blir klänningen konst

Nu blir klänningen konst

IMG_9532

Jag rotar i minnen, kläder och saker för att ordna till ett underbart, sagolikt, magiskt rum av ateljén. Till väggarna tänker jag inte bara på tavlor och bilder utan också på roliga installationer. Kanske en bröllopsinstallation?

Jag stryker den lilla ljusblå bäckebölja-klänningen som jag hade som brudnäbb, sommaren 1956. Faster Ruth sydde klänningen. Naturligtvis. Hon sydde nästan allt det fina jag hade som liten. Fast jag tror att den lilla underklänningen är köpt.

Det var den sommaren som moster Kerstin gifte sig. Och som mamma kusin Gun gifte sig. Jag skulle fylla 5 i augusti.

Tror att jag ska ta en sväng till IKEA idag. Om inte Lilla Stjärna visar tecken på att hon ska kalva, förstås. Behöver en stor tavelram med djup, så att jag får in både klänning, underklänning och bilder.

Lalla; jag vill sitta som du

Lalla; jag vill sitta som du

IMG_9345 (redigerad)

Jag har en vacker tanke som följt mig hela livet. Den återkommer med jämna mellanrum och nudags har jag nog tänkt den tusentals gånger.

Den är så här: ”När jag blir gammal ska jag sitta som Lalla i en korgstol i trädgården. Under äppelträden. Med en lång svepande kjol. Bara sitta, inte göra någonting. Möjligtvis berätta sagor; om det finns några barn som är intresserade av sagor när jag är gammal”.

Jag kallade henne Lalla och hon fanns på jorden under mina tre första år i livet. Av vuxna kallades hon Bolla, men hennes riktiga namn var Ingeborg. Hon var född 1875 och var syster till min morfars mamma Maria.

Bilden på Lalla i korgstolen i trädgården har alltid stått framme i mitt föräldrahem. Jag glömde att fråga ”varför?” Numera finns den lilla bilden hos mig.

Stolen som Lalla sitter i på bilden finns också hos mig. Den, och ytterligare en likadan stol. Men det är tveksamt om jag kommer att kunna sitta som Lalla. För stolarna är i så dåligt skick att risken är stor att de kraschar om man slår sig ner lite för tvärt i dem.

IMG_9315

Jag letar någon som kan laga dem. Till slut hittade jag Larsson Korgmakare på Skeppsbron i Stockholm. Kanske kan de hjälpa mig, men Erica Larsson som än så länge bara sett stolarna på bild är lite tveksam. Både därför att stolarna ser ut att vara tillverkade i pil, och det arbetar de inte med, och därför att så här gamla stolar är så sköra.

Erica L skriver i sitt mejl: ”Det är bra att du inte använder dem utan har dem som konstverk! De är verkligen fina!”

Fast jag hoppas ju så mycket på att kunna använda åtminstone en av dem… så jag ska nog ändå köra över den ”bästa” till Larsson Korgmakare någon dag under sommaren. Kanske en dag då äppelträden blommar.

Jag tror det räcker med stålborste!

Jag tror det räcker med stålborste!

BCED0970-DE00-4580-AE89-09064C84B7D5

Under några dagar har jag funderat över hur jag ska få snits på det vackra, men rostiga bordet med kopparskiva. Jag gillar ju rost; men inte när mängden är sådan att jag blir brun om händerna och får fläckar på kläderna när jag kommer åt bordet.

Jag niger och tackar för alla råd jag fått på Facebook, både i egna loggen och i gruppen Lantligt och inredning.

I går kväll gick jag till verket. Valde bort bl a blästring, gasol-/linoljebränning och cocacola. Bordet behöver inte alls bli perfekt rent från rost, tvärtom har jag gärna rost kvar. Men det får inte kladda av sig.

Efter lite letande i f d traktorgaraget hittar jag en stålborste. Och medan hästarna förnöjt tuggar på kvällsmaten bearbetar jag det rostiga bordsunderredet. Det kommer att ta en stund att ”borsta” bort lagom mycket rost. Men det blir så fint där borsten (och jag) gnuggat oss fram. Redan efter halva ”mellanskivan” kommer en bra känsla. Dock är jag lite nyfiken på hur lätt det skulle gå att få bort rost med en bikarbonatpasta. Så jag kommer nog att testa det också. Bikarbonat står på dagens ”handla-lista”.

Och när bordet känns okej är det dags för nästa ”rost-projekt”. Jag har tänkt hänga upp armeringsgaller i taket i en del av rummet. Spanar bland de galler som ligger på ett gammalt flak sen sonfamiljen byggde sitt hus. Tja; man kan ju säga att järnen är rostiga… Men snygga!

 

 

En retriver i vattnet; som vanligt 😳

En retriver i vattnet; som vanligt 😳

4AC829C7-D7B5-4E6A-9EC8-510E482D651ANu var väl kanske inte tanken så att den nya mattan i sagorummet/magiska rummet skulle bli en hundmatta. 😲😳🙄

Men Frasse gjorde snabbt sitt val. Och jag inser att det behövs en torka-tassarna-handduk också härnere. För på den här mattan kommer han att slå sig nere oavsett om han är ren eller smutsig.

Jag gör mig av med de gröna konstsilkesmattorna som jag hade härnere när rummet mest användes för qigong. Då passade de så bra och gav lite österlandskänsla.

Men nu känns det som att en svensk insjö, mitt i grön barrskog, passar allra bäst på golvet.

Och alla vet väl att retrievrar älskar att bada…