Det var en gång…

Jag älskar berättelser, sagor, fabler, skrönor och historier i alla tänkbara former. Kanske för att jag är uppfödd med berättelser och med människor som älskade att berätta. Farbror John, Bröderna Grimm, mamma, morfar, Gösta Aldén, Tusen och en natt, pappa, Astrid Lindgren; de är bara några av alla de som förgyllt min uppväxt med fantastiska, läskiga, allvarliga, roliga eller underfundiga historier.

En av de värdefullaste och trasigaste ”sagoböckerna”  finns hos bror Janne. Och jag måste tänka ut någon smart plan för att få den i min ägo. Det är Arosenius Kattresan (numera i lösbladssystem) som på de blanka baksidorna har en rävhistoria, skapad av Farbror John.

Det är när jag står nere i ateljén och målar en hylla som tankarna drar iväg till sagorna. För det blir nog så att det här rummet kommer att ha en fantastisk ”Det-var-en-gång-energi”; jag ser redan nu framför mig hur det kommer att ser ut här när jag är klar. Vackra saker, gamla saker, saker fyllda med minnen, bilder, bilder och ännu mer bilder, växter, hantverk, böcker, spel…

Kanske är det helt enkelt ett berättarrum som jag skapar? Ett sagorum.

Uttrycket storytelling kommer till mig. Ett modeord i nutid. Att näringslivet (och framförallt upplevelseindustrin) har tagit det gamla sättet, att berätta på ett minnesvärt och spännande sätt, till sitt hjärta är ingen slump. Bra berättelser stannar i minnet. Så enkelt är det.

Kanske får du om du kommer hit höra berättelsen om Emelie, som föddes 1860 i det här soldattorpet i Örberga, en bit från Vadstena. Just nu håller jag på och lär känna Emilie.

Emilie är en av de tio kvinnor jag bestämt mig för att skriva om. Tio kvinnor. Tio berättelse. Jag är släkt med dem alla. De gick före mig. Och jag är vansinnigt nyfiken på hur de levde sina liv. Några hann jag träffa, några vet jag mycket om. Andra, som Emilie, vet jag nästan inget om.

Emilie var min mormors mamma. Hon kom från Östergötland och följde med sin arbetsgivare som flyttade till Lena socken här i Uppland. Det lär ha varit Emilies livs resa att ta sig från Östergötland till Uppland. Resan tog hela tre dagar.

Jag hoppas få veta en del om Emilie av mammas kusin Stig. Han dök upp i mitt liv häromdagen. Nä, nu överdriver jag lite som vanligt (berättargenen, kanske?), jag har träffat honom några gånger för väldigt länge sen. Det är som är bäst med Stig är att han släktforskar. Jag hoppas att han kan hjälpa mig att ”skriva” berättelsen om Emilie.