Måste mammor dö?

Jag letar bland gamla bilder. Söker egentligen bilder på mig själv när jag var brudnäbb. Men jag ”snubblar” förstås över en massa olika bilder.

Så mycket glada minnen som lagras i alla lådorna. Från barndom, från ungdom, från semestrar, från födelsedagar… Från livet.

Det finns också många bilder från tiden före mig. Jag fastnar länge på en bild på mamma från 1948. Då var hon 20 år. I juni fyller hon 90 i himlen. Jag ställer ungdomsbilden bredvid bilden som vi hade vid hennes urna på begravningen för några år sedan. Det är nog ungefär 60 år mellan bilderna. Undrar vad hon tycker har varit roligast under de 60 åren? Och svårast?

Hon är djupt saknad, även om hon känns med mig varje dag. Men jag skulle faktiskt vilja prata på riktigt med henne. Känna på henne; på riktigt. Inte bara hålla på och förnimma hela tiden!

Jag kommer att tänka på Göran Tunströms fina rader om mammor.

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.”