En alldeles vanlig vardagsmorgon

En alldeles vanlig vardagsmorgon

Värmen sprider sig så skönt i huset. Det var en god idé att tända braskaminen. Jag tar dagens första kopp kaffe med till datorn och slår mig ner. Det känns lite trögt. Inte att skriva, men att komma igång.

Härinne är det 20 grader, ute är det 11. Ibland är det bra med hund; utan Frasse skulle jag inte gå ut på promenad om en stund. Men nu är det tvunget och efteråt kommer det att kännas kanon.

Gårdagen var också rätt ”kanon”. Jag tränade med artosgruppen hos Roslagens Sjukgymnastik på förmiddagen. Passet tog nästa en och en halv timme. Jag kom på mig med att jag inte har någon brådska alls i träningen. Försöker göra allt med kontroll och kvalitet. Och så kul att ha likasinnade att småprata med under träningen.

Småprata?

Ja, det känns som ingen brådska i samtalen. Utan de sker med lite eftertanke och omtänksam humor. I vissa stunder kan fysisk träning upplevas meditativ; häftigt.

img_5967

Nu är det bara fyra gånger kvar och vi är flera som kommer att sakna både lokalen och varandra. Tyvärr känns det för långt att åka till Norrtälje regelbundet ett par ggr i veckan i framtiden; annars hade jag försökt hitta på något sätt att just den här lilla gruppen skulle fortsätta att träna tillsammans.

Gårdagens träning på gymmet följdes av lång hundpromenad när jag kom hem igen. Och sen, tack det välsignade regnet, så gav jag mig i kast med trädgårdsbädden som är en blandning av jordgubbsland och tistelodling.

Behövde inte stå på knä och rensa tistlar. Behövde inte ens använda fotkraft och stora spaden. 10 mm regn hade öppnat upp jorden så att det bara var att dra upp tistlarna. Wow…

Jag blev ändå lite fundersam över om och hur mycket knäna skulle protestera efter jobbet i trädgården. För man kan inte påstå att jag tog det så lugnt när jag rensade.

Men ingen fara! Jag avstod till och med från att ta en Ipren på kvällen. Sov hela natten, utan att snurra i sängen och byta ställning stup i kvarten. Annars har jag tagit en tablett de senaste tre nätter för att kunna sova.

Att inte komma till ro på natten och att inte få den välbehövliga återhämtningen har varit tufft de senaste månaderna. Jag vill INTE ta smärtstillande/antiinflammatoriskt om det inte är absolut nödvändigt. Men jag ”kröp till korset” för några dagar sen.

Jag blir nu både glad och fundersam; bara tre nätter med ipren, kan det bryta den smärtcirkel jag var inne i. Eller är det så att träningen, som pågått i några veckor nu, börjar ge resultat? Eller är det de svindyra gurkmejan som vännen Margaretha övertygat mig att prova?

Strunt samma. Just nu känns det rätt okej både i ben och huvud. Dags för Frassepromenad och därefter ett litet träningspass i mitt nyinredda hemmagym nere i ateljén.

Annonser

Missade jag övningarna igår?

Missade jag övningarna igår?

Joint Academys träningsskola på nätet är som en uppfordrande mamma.

Obönhörligt kommer frågan ”Missade du övningarna igår?”; ifall jag inte gjorde dem.

Ärlighet är en av de bästa egenskaperna jag har. Om jag får säga det själv. Jag kan inte ljuga, inte ens ”luras” någon längre stund. Runt 5-10 minuter brukar vara max. Sen går det inte längre.

img_6261

Den här egna inbyggda ordningsmannen kommer jag att ha nytta av nu när jag snart ska träna på egen hand. Förutsatt att jag ger mig själv konkreta löften.

Att mycket medvetet lova sig själv saker och sen inte hålla det; nej det är ingen bra grej. Då undermineras verkligen självkänslan. Precis på samma sätt som förtroendet och respekten från en vän som ofta sviks minskar. Och ni vet väl hur betydelsefullt det är att vara ”sin egen bästa vän”?

Just nu sitter jag vid köksbordet, klockan har precis passerat sex och det är dags att sätta fart.

Om jag missade övningarna igår?

Nix. Jag gör inte Joint Academys övningar de dagar jag kör träning med Artrosskolan i Norrtälje. Men idag kommer jag att bocka av både ”stående benböj” och ”benlyft på sidan”. Och få tillbaka meddelandet:

Shoppar till hemmagymmet

Step-up-bräda, balansplatta, hårt gummiband och viktmanschetter. Idag har redskapen i mitt hemgym fördubblats.

Jag tror faktiskt att det räcker nu. Behöver inte handla mer. Tillsammans med motionscykel, yogamatta och sonhustruns boll har jag allt som behövs för att träna vidare hemma när Artrosskolans träning tar slut efter midsommar.

Jag börjar också få bra koll på vilka övningar som passar för den som har artros i knäna och vad jag ska undvika.

Motivationen är också okej. Tänker allt mer att jag tränar för min kropps skull. Med kvalitet och kontroll. Ingen brådska. Vara noga!

Så varje pass får gärna ta tid. Undrar om det är därför som jag är ”sist klar” varenda tisdag och torsdag.

Just ja; det finns ett litet ”aber”. Jag har ingen balansplatta. Den hann aldrig träda i tjänst. Den är numera hundleksak. Jag lyckades sticka hål på den när jag skulle pumpa i luft i den 🙄 (Frasse tycker att det var helt okej gjort.)

Så det får nog ändå bli ytterligare en tur till Jula eller Sportringen. Gissar att det blir Sportringen…..

Jag såg så väldigt snygga tights och linne i grått och rosa när jag var där och köpte viktmanchetterna.

Shoppingen fortsätter , tror jag🙄 Det kan väl aldrig vara fel att skämma bort sig själv?

… och där gick solen upp igen

sova2
Detta evinnerliga snurrande. I sängen. Varenda natt.

Vända kudden. Sparka av sig täcket. Byta sida.
Ligga på rygg. Äntligen slumra till.
Snarka. Bli väckt av Roffe.

Byta sida. För varmt. Sparka av täcket.
Vända kudden. Vända kudden igen.
Byta sida.

Kissnödig.

Dra över sig täcker. Kura ihop.
Sträck ut. Få sendrag.

Byta sida. Ligga på rygg.
Snarka. Bli väckt.
Detta evinnerliga snurrande.

Byta sida.


Så har det varit länge nu. Men igår kväll gjorde jag något som jag inte brukar göra; jag tog 1 Ipren.

Sov hela natten.

Har fått något att tänka på.

Väljer hängmatta framför trädgårdssäng

Väljer hängmatta framför trädgårdssäng

Jag har gått och blängt på trädgårdssängen och pallkragarna i några veckor nu. Precis som att blängandet skulle få ogräset att lugna ner sig eller att odlingarna blev självrensande.

Jag är en igångsättare. Att förvalta något är jag inte lika bra på. Trädgårdsland är ett utmärkt exempel på något där båda förmågorna behövs. Jag älskar att starta upp i trädgården på våren/försommaren. Men sen mattas intresset. Underhåll. Väntan. Ogräs bort. Väntan. Vatten. Väntan. Ja, ni vet säkert hur det går till.

Den här våren har det av förklarliga skäl varit svårare än vanligt att komma igång. Och det har allt mer känts som att vi bor på en ödegård. Ogräset har växt kämpahögt som i värsta Törnrosaland. Jag har gjort mina halvhjärtade insatser att rensa, men mest suckat över det svåra att ligga på knä.

Den här våren har jag därför sagt att vi ska ha tomater, potatis, spenat, hallon, jordgubbar och hängmatta i trädgården. Inget mer. Jag har känt mig färdig med odlande. Eller kanske ett sätt att trösta mig själv?

Med lite eftertanke känner jag mig ändå nöjd över beslutet. Jag trivs bäst med det som växer på egen hand, utan att jag ska vara där och hjälpa till. Och det finns många odlare här i Roslagen. Att handla av.

Så jag är fortfarande inne på bara tomater, potatis, spenat, hallon, jordgubbar och hängmatta.

Tomater och potatis är hur enkelt som helst; för det fixar Roffe.
Spenaten är sådd i den enda rensade pallkragen. Det ser bra ut där.
Hallonlandet är si så där, men det finns.
Men jordgubbarna; var är de?

Ibland är det bra att inte ha för bråttom. När jag var i tonåren hade jag ett måtto som löd: ”skjut upp till morgondagen det du ska göra idag, så kanske du slipper…” Märkligt nog så funderade det tämligen ofta!

Man skulle kunna tror att jag kör med det mottot också nu. Men så är det inte. Jag har försökt rensa fram de dolda jordgubbsplantorna. Men det blev rätt korta stunder med knästående, knädyna och lilla trädgårdsspaden.

Och tistlarna växte. Växte. Och växte. Igår var de så höga att det inte var någon idé med liten spade och knäskydd. Istället blev det stående arbete och en vanlig rejäl spade. Och då blev det resultat! Jag hittade jordgubbarna. Som blommade för fullt.

Ibland är det kanske bra att, långt efter tonåren, fortfarande inte ha för bråttom.

Nu har jordgubbarna kommit fram i ljuset. Däremot finns fortfarande massor med tistlar både framför och bakom jordgubbsplantorna. Men nu har jag hittat taktiken (stor spade och fotstående), så med tiden kommer hela trädgårdssängen att vara framme.

Trädgårdssäng!
Visst är det ett underbart ord för upphöjd odlingsbädd.
Men säng signalerar väl vila? Inte arbete?

Hängmattan då? Nej, den är inte inköpt än.
Men det ska bli!

Räcker det verkligen med att lyfta foten en liten bit?

Räcker det verkligen med att lyfta foten en liten bit?

Kryper upp i pappas korgstol i ateljén. Har precis klarat dagens enkla övningar från Joint Academy. Och idag var de väldigt enkla.

Visast är det skönt med enkla övningar; och alla påstår ju att det enkla också hjälper. Men det känns rätt futtigt att stå på ett ben i några omgångar och att under någon minut ligga på mage och lyfta ett ben i taget.

Gör så lite verkligen nytta? Största nyttan kanske är att jag övar in regelbundenhet 🤔

Det är skönt här nere i ateljén en sån här varm dag. Termometern visar på 21 grader härinne och stenplattorna på golvet är iskalla mot fötterna. Jag gissar att det är bortåt 30 grader uppe i huset. Frasse ligger ömsom på stenplattorna och ömsom på den stora blå mattan.

Ömsom, förresten… Vilket märkligt ord. Var kan det komma ifrån?

Det sägs att ”var sak har sin tid” och jag tror att ateljén nu är på väg in i en ny tid. Här har ”qigongats”, tovats, målats, producerats salvor, hållits hälsosamma föredrag och berättats spännande historier.

Nu är det dags för träningsredskap att få blanda upp sig med älskade möbler, prylar med inbyggda minnen och vackra saker från min barndom och från föräldrahemmet i Knutby.

Bästa träningsmiljön jag kan tänka mig. Nu gäller det bara att odla uthållighet och envishet.

Och ett PS till er med artros som ännu inte upptäckt Joint Academy. Kolla in dem. Bilden kommer från instruktionsfilmen till dagens träning.