Värmen sprider sig så skönt i huset. Det var en god idé att tända braskaminen. Jag tar dagens första kopp kaffe med till datorn och slår mig ner. Det känns lite trögt. Inte att skriva, men att komma igång.
Härinne är det 20 grader, ute är det 11. Ibland är det bra med hund; utan Frasse skulle jag inte gå ut på promenad om en stund. Men nu är det tvunget och efteråt kommer det att kännas kanon.
Gårdagen var också rätt ”kanon”. Jag tränade med artosgruppen hos Roslagens Sjukgymnastik på förmiddagen. Passet tog nästa en och en halv timme. Jag kom på mig med att jag inte har någon brådska alls i träningen. Försöker göra allt med kontroll och kvalitet. Och så kul att ha likasinnade att småprata med under träningen.
Småprata?
Ja, det känns som ingen brådska i samtalen. Utan de sker med lite eftertanke och omtänksam humor. I vissa stunder kan fysisk träning upplevas meditativ; häftigt.
Nu är det bara fyra gånger kvar och vi är flera som kommer att sakna både lokalen och varandra. Tyvärr känns det för långt att åka till Norrtälje regelbundet ett par ggr i veckan i framtiden; annars hade jag försökt hitta på något sätt att just den här lilla gruppen skulle fortsätta att träna tillsammans.
Gårdagens träning på gymmet följdes av lång hundpromenad när jag kom hem igen. Och sen, tack det välsignade regnet, så gav jag mig i kast med trädgårdsbädden som är en blandning av jordgubbsland och tistelodling.
Behövde inte stå på knä och rensa tistlar. Behövde inte ens använda fotkraft och stora spaden. 10 mm regn hade öppnat upp jorden så att det bara var att dra upp tistlarna. Wow…
Jag blev ändå lite fundersam över om och hur mycket knäna skulle protestera efter jobbet i trädgården. För man kan inte påstå att jag tog det så lugnt när jag rensade.
Men ingen fara! Jag avstod till och med från att ta en Ipren på kvällen. Sov hela natten, utan att snurra i sängen och byta ställning stup i kvarten. Annars har jag tagit en tablett de senaste tre nätter för att kunna sova.
Att inte komma till ro på natten och att inte få den välbehövliga återhämtningen har varit tufft de senaste månaderna. Jag vill INTE ta smärtstillande/antiinflammatoriskt om det inte är absolut nödvändigt. Men jag ”kröp till korset” för några dagar sen.
Jag blir nu både glad och fundersam; bara tre nätter med ipren, kan det bryta den smärtcirkel jag var inne i. Eller är det så att träningen, som pågått i några veckor nu, börjar ge resultat? Eller är det de svindyra gurkmejan som vännen Margaretha övertygat mig att prova?
Strunt samma. Just nu känns det rätt okej både i ben och huvud. Dags för Frassepromenad och därefter ett litet träningspass i mitt nyinredda hemmagym nere i ateljén.
FARMOR NORD 