Pappas knäck. Mormors sill. Mammas Sätoftakakor.
Mer behövs inte.
Idag kokar jag pappas knäck.
Snart är det jul.
Kategori: Livet på landet
Även i ”skitväder” trivs jag
Blötsnön virvlar i luften när jag öppnar ytterdörren och tar en bild över gårdsplanen. När jag sen tittar på bilden är den första tanken: ”ja, man brukar ju säga att bilder kan ljuga. Den här ljuger definitivt, för här ser ju idylliskt ut”.
Men jag kan säga er att särskilt idylliskt är det inte just nu. Men det spelar liten roll; det finns stövlar och regnkläder. Och jag älskar den här platsen. Här är också mindre utearbete jämfört med förra året, eftersom sonfamiljen har flyttat hem sina hästar till sig.
Så det är kofamiljerna, Frasse och katten.
Snön ligger ännu inte vit på taken. Istället ligger den som en sjö på gårdsplanen.
Den här vintern kan det väl inte vara något problem med grundvattennivån?
Lilla Stjärna och Madicken med sina småbarn och tonåringar, bryr sig inte så mycket om vädret. De tycks nöjda bara de har mat och en torr sovplats. Att de får traska i lera mellan matsal och sovrum tycks inte bekomma dem.
Däremot är jag glad över att deras matplats står på en grusad betongplatta så att de inte behöver stå nedsjunkna till knäna när de äter. Istället kan de stå där och vifta lite på klövarna om de vill. Vilket jag inte kan tänka mig att korna vill… men det känns bra för en människa.
Foderhäcken placering är en av de förbättringar vi gjort sen förra vintern. En annan förbättring är den ”magiska” grinden mellan djurens ligghall och fd traktorgaraget.
”Ett hål i väggen” som underlättar mitt dagliga arbete enormt. Nu är det enkelt och till och med roligt bädda rent åt djuren.
Här inne i huset råder lugnet. Den sjuka katten, som får medicin och matas med köttfärs, sover bland kuddarna i vår säng och Frasse ligger upp och ner, med benen i luften, i sin korg och sover djupt.
I köksfönstret blommar amaryllisen som kom hit som en torr knöl för några veckor sen. Nog förundras man, åtminstone jag, att det finns liv i något som ser så dött ut som en torr amaryllislök.
Var är maten; människor?
Det är kolsvart därute. Termometern står på 3 grader nu när klockan precis passerat sex. Ny dag gryr. Jag hoppas att den blir lika vacker som igår.
Jag har alltid tyckt om hösten. Och kärleken och fascinationen över den här årstiden bara ökar. Det känns gott att få rama in sig i mjuka långkalsonger och sköna tröjor. Att kura skymning. Att gå upp i gryning. Att dra ner på farten. Att slippa sommarens alla ”måsten”. Att se att naturen också vill vila en stund.
Igår var det den första dagen i oktober. Också djuren börjar känna av hösten. Jag tror att de också gillar det kyligare klimatet och att slippa flugor och bromsar. Men matbristen; aj, aj… den känns. Korna och deras avkommor har råmat då och då efter vinterfoder den senaste veckan. Missnöjda med sengräset och tistlarna som bjuds.
Igår hörsammade vi bönen. Marcus lyfte in den första ensilagebalen i foderhäcken. Och lyckan var total. För Sol och Lotta, årets kalvar, var det premiär att få maten serverad på bord.
Luften är klar. Bladen byter färg. Gräset är fuktigt hela dagen. Gummistöveltid. Och Frasse står där med halva kroppen inne i de taggiga björnbären. Det är både gott och gott om bär i år.
Vi har brukat vår lilla gård sen 1992 och bott här sen 2003. Hästarna har funnit med hela tiden. Nötdjuren har kommit under de senaste åren. Både för att hjälpa oss att hålla markerna öppna och därför att vi vill att det kött vi äter ska komma från djur som vi vet haft det bra.
Jag tänker allt oftare på vilken förmån det är att få bo och leva som vi gör. Och mina tankar snubblar lätt över begreppet KASAM.
KASAM står för Känsla av sammanhang. Antonovsky, begreppets pappa, menade att det är tre komponenter som starkt avgör hur vi mår och kan hantera svårigheter.
Det tre är hur meningsfullt, hanterbart och begripligt livet känns.
Det känns som att jag har hög poäng på alla tre just nu. Beredd att ge mig i kast med den nya dagen. Och beredd att ge mig i kast med tulpanlökarna som vill ner innan backen blir hård.
Det eviga regnets dag
Jag älskar regn. Mest det engelska duggregnet. Vet du vilket slags regn jag tänker på då, så förstår du. Det hänger i luften idag. Kanske når det ner.
I år ser min lilla trädgård utanför ateljén ut som en trädgård på en ödegård. Vildvuxen. Oskött. Lite ledsen? Nä… den ser både frodig och förhoppningsfull ut. Där behövs ingen tröst.
Om trädgården själv fick välja så skulle den antagligen fortsätta på Törnrosa-spåret. Mina artrosknän är inne i samma spår. Men min hjärna vill något helt annat.
Idag kommer den dock att få fortsätta sitt vilda liv. Jag laddar för moteld, men idag prioriterar vi att ordna med staketen i hagarna. I morgon hämtar Roffe och Marcus ett par nya små tjurar som ska få gå med korna och kalvarna under sommaren.
Lilla Sol har vuxit bra. Och ser rätt bister ut på den här bilden.
Medan min trädgård är i kaos och odlingarna ännu obefintliga så går det bättre för grannen Marita.
Igår var jag upp till henne och räddade hem en skottkärra tomatplantor. De är redan nere i ny jord i Roffes mer välskötta odlingar utanför garaget. Potatisen är också igång. Hos Roffe.
Men imorgon, då det verkligen ska regna enligt SMHI och högre makter; då ska jag ge mig i kast med ”ödeträdgården”. Det är alltid mycket lättare att dra upp ogräs om marken är blöt…..
En alldeles vanlig morgon på gården
Det är en ljuvlig morgon och förmiddag här på gården. Vi gick som vanligt upp tidigt, eftersom Roffe åker och jobbar strax före sex. Här på hemmaplan är det djur som vill ha mat och en hund som gärna går ut och ”läser morgontidningen”. Vad har hänt sen han senast gick längs banvallen?
Betet i hagarna börjar växa till sig och snart slipper jag morgonfodringen. Men ännu står till exempel Aska och Jonsmessa vid staketet och väntar på morgonens hösilage.
Och inne i den stora boxen mellan stall och ligghall finns Madicken och hennes nya dotter Lotta som vill ha hö och vattenpåfyllning. Någon dag till därinne, och sen ska de få gå ut till de andra djuren.
Vårt hus ligger härligt på höjden, med utsikt i alla väderstreck.
Backen upp skulle kunna få ett eget blogginlägg, för visst vållar den en del besvär. Men roar oss också.
Vintertid går det att åka kana ner; för den som vill. Andra går på sidan och på snedden i eventuell snödriva.
Men här är svårt för den som behöver komma upp med rullstol eller för den som på andra sätt har problem med sina ben. När jag opererat höften var det lite ”knöligt” med den här backen. Så till nästa vinter ska här finnas en trappa upp.
Livet på en gård gör att vardagen är fylld med kroppsarbete av olika slag. Mocka, bära foder, halma ligghallar, bära vatten, fylla på vatten i hagar där det saknas vattenkoppar, laga staket, kratta ekollon, slå ner staketstolpar….
Men tyvärr har jag under åren nog inte utnyttjat det kroppsarbetet särskilt smart. (Annars tycker jag nog att jag är rätt smart). Istället har jag blivit närmast expert på tokiga vridningar och slarviga lyft utan att spänna rätt muskler osv. Inser jag nu!
Här är ett bra exempel även från morgonen, trots att medvetenheten ökat.
Jag fick åla mig in genom dörren till foderrummet.Där innanför hade ett gäng höbalar rasat ner. Jag borde naturligtvis ha utnyttjat tillfället till lite genomtänkt styrketräning. Inte ha slängt undan de tunga balarna utan minsta kroppsmedvetenhet 😦
Nu är det förmiddagsfika och sen dags för just medveten träning. Styrketräning! Och jag har hittat några riktigt bra hjälpmedel. Ett av dem finns på bilden överst. Två Arlabackar för ”trappträning”.
Bänkarna runt eldstaden utanför ateljén är också trappträningsvänliga. Och staketstolpen på vägen upp till huset blir perfekt att hålla sig i när jag jobbar med ”höftstärkaren”.
Egentligen behöver man varken gym eller inomhusträning när vädret är som nu och hela gården är fylld av prylar att använda för att träna musklerna runt onda leder.
Bonde i blodet
Igår var jag, son och sonson på lantbruksauktion. En riktig bondauktion. Arrendatorn på Tranviks gård utanför Norrtälje sålde maskiner och prylar. Djuren hade han skickat iväg några veckor tidigare.
Det finns spår av bondauktioner i mitt blod sen barndomen. Den där känslan av livets förgänglighet; då var den känslan väldigt abstrakt. Nu har den kommit mig närmare.
Auktionerna är en del av pulsen i landsbygdens liv; lite det här med ”tidevarv komma och tidevarv försvinna” och ett tecken på att årshjulet går mot vår. Men i takt med att bönderna blir allt färre och de gårdar som brukas blir allt större så har de ”riktiga” bondauktionerna nästan försvunnit.
Så inte undra på att intresset var stort för gårdagens auktion. Och här var precis som när bror och jag var små och ibland fick följa med pappa.
Grannbönder möttes.
Våren kändes.
Tankar byttes.
Goda skratt.
Höga bud.
Låga bud.
Och varm korv såldes.
Och det värmde ett bondjäntahjärta när hennes son och sonson helt gick upp i inspektionen av maskiner till salu.
Jo, vi behöver kanske en traktor till.
Imorgon är det söndag och skärmfri dag. Bloggar igen på måndag.
Väntar in dåligt väder…
Han tänker och skriver bra; han Hemmingsson. Och Olas bok är som en liten smällkaramell, med fantastiska illustrationer och regnbågen alla färger där inne. Jag tror att det finns massor med kloka saker att hämta från båda de här böckerna.
Ja, det känns faktiskt som att ovädret som ska komma idag kan bli till nytta. Det blir liksom mer legalt att häcka framför brasan med en bok i handen. Eller två.
Bara det inte blir strömlöst igen.
Men först väntar morgonjobbet. Jag slarvade med mockningen i hästarnas ligghall igår, så där finns mycket att köra ut. Och kornas ligghall ser alltid bedrövlig ut så här på morgonen. Så kläder på, vissla på hunden och ut i mörkret.
Men när det väl är halmat i ko-ladan, när natten och morgonens bajshögar är dolda under nyutskakad guldglimrade halm, då börjar dagens väsentligheter.
(Bilden är från förra veckan, men snart kommer det att se ut också så där idag).
Då drar jag fram en fåtölj till brasan, brygger gott te och försjunker mig i forskningen kring övervikt. I det myller av självutnämnda experter som fightas i bantningsbranchen är det skönt att hålla äkta experter i handen.
Om en knapp vecka drar vi igång mindful eating kursen ”Att äta” i Facebookgruppen Medvetna ätare. Fokus på hälsan och psykiskt välmående. Jag tror att jag kommer att ha nytta av Erik Hemmingssons bok när jag lotsar deltagarna framåt i den ”kursen”. Och än är det inte för sent att hoppa på, för de som vill vara med.
