Kategori: Livet på landet

Livet på landet

Var är maten; människor?

av FarmorNord2 kommentarer till Var är maten; människor?

Det är kolsvart därute. Termometern står på 3 grader nu när klockan precis passerat sex. Ny dag gryr. Jag hoppas att den blir lika vacker som igår.

Jag har alltid tyckt om hösten. Och kärleken och fascinationen över den här årstiden bara ökar. Det känns gott att få rama in sig i mjuka långkalsonger och sköna tröjor. Att kura skymning. Att gå upp i gryning. Att dra ner på farten. Att slippa sommarens alla ”måsten”. Att se att naturen också vill vila en stund.

Igår var det den första dagen i oktober. Också djuren börjar känna av hösten. Jag tror att de också gillar det kyligare klimatet och att slippa flugor och bromsar. Men matbristen; aj, aj… den känns. Korna och deras avkommor har råmat då och då efter vinterfoder den senaste veckan. Missnöjda med sengräset och tistlarna som bjuds.

Igår hörsammade vi bönen. Marcus lyfte in den första ensilagebalen i foderhäcken. Och lyckan var total. För Sol och Lotta, årets kalvar, var det premiär att få maten serverad på bord.

img_9701

Luften är klar. Bladen byter färg. Gräset är fuktigt hela dagen. Gummistöveltid. Och Frasse står där med halva kroppen inne i de taggiga björnbären. Det är både gott och gott om bär i år.

IMG_9626
Vi har brukat vår lilla gård sen 1992 och bott här sen 2003. Hästarna har funnit med hela tiden. Nötdjuren har kommit under de senaste åren. Både för att hjälpa oss att hålla markerna öppna och därför att vi vill att det kött vi äter ska komma från djur som vi vet haft det bra.

Jag tänker allt oftare på vilken förmån det är att få bo och leva som vi gör. Och mina tankar snubblar lätt över begreppet KASAM.

KASAM står för Känsla av sammanhang. Antonovsky, begreppets pappa, menade att det är tre komponenter som starkt avgör hur vi mår och kan hantera svårigheter.

Det tre är hur meningsfullt, hanterbart och begripligt livet känns.

Det känns som att jag har hög poäng på alla tre just nu. Beredd att ge mig i kast med den nya dagen. Och beredd att ge mig i kast med tulpanlökarna som vill ner innan backen blir hård.

IMG_9488

Annonser
Livet på landet

Det eviga regnets dag

av FarmorNordLämna en kommentar on Det eviga regnets dag
Det eviga regnets dag

Jag älskar regn. Mest det engelska duggregnet. Vet du vilket slags regn jag tänker på då, så förstår du. Det hänger i luften idag. Kanske når det ner.

I år ser min lilla trädgård utanför ateljén ut som en trädgård på en ödegård. Vildvuxen. Oskött. Lite ledsen? Nä… den ser både frodig och förhoppningsfull ut. Där behövs ingen tröst.

img_5868Om trädgården själv fick välja så skulle den antagligen fortsätta på Törnrosa-spåret. Mina artrosknän är inne i samma spår. Men min hjärna vill något helt annat.

Idag kommer den dock att få fortsätta sitt vilda liv. Jag laddar för moteld, men idag prioriterar vi att ordna med staketen i hagarna. I morgon hämtar Roffe och Marcus ett par nya små tjurar som ska få gå med korna och kalvarna under sommaren.

Lilla Sol har vuxit bra. Och ser rätt bister ut på den här bilden.

Medan min trädgård är i kaos och odlingarna ännu obefintliga så går det bättre för grannen Marita.

img_5918Igår var jag upp till henne och räddade hem en skottkärra tomatplantor. De är redan nere i ny jord i Roffes mer välskötta odlingar utanför garaget. Potatisen är också igång. Hos Roffe.

Men imorgon, då det verkligen ska regna enligt SMHI och högre makter; då ska jag ge mig i kast med ”ödeträdgården”. Det är alltid mycket lättare att dra upp ogräs om marken är blöt…..

img_5912

Andra chansen, Bra för hälsan, Farmors nya vanor, Livet på landet

En alldeles vanlig morgon på gården

av FarmorNordLämna en kommentar on En alldeles vanlig morgon på gården
En alldeles vanlig morgon på gården

Det är en ljuvlig morgon och förmiddag här på gården. Vi gick som vanligt upp tidigt, eftersom Roffe åker och jobbar strax före sex. Här på hemmaplan är det djur som vill ha mat och en hund som gärna går ut och ”läser morgontidningen”. Vad har hänt sen han senast gick längs banvallen?

Betet i hagarna börjar växa till sig och snart slipper jag morgonfodringen. Men ännu står till exempel Aska och Jonsmessa vid staketet och väntar på morgonens hösilage.

Och inne i den stora boxen mellan stall och ligghall finns Madicken och hennes nya dotter Lotta som vill ha hö och vattenpåfyllning. Någon dag till därinne, och sen ska de få gå ut till de andra djuren.

 

Vårt hus ligger härligt på höjden, med utsikt i alla väderstreck.img_5203

Backen upp skulle kunna få ett eget blogginlägg, för visst vållar den en del besvär. Men roar oss också.

Vintertid går det att åka kana ner; för den som vill. Andra går på sidan och på snedden i eventuell snödriva.

Men här är svårt för den som behöver komma upp med rullstol eller för den som på andra sätt har problem med sina ben. När jag opererat höften var det lite ”knöligt” med den här backen. Så till nästa vinter ska här finnas en trappa upp.

Livet på en gård gör att vardagen är fylld med kroppsarbete av olika slag. Mocka, bära foder, halma ligghallar, bära vatten, fylla på vatten i hagar där det saknas vattenkoppar, laga staket, kratta ekollon, slå ner staketstolpar….

Men tyvärr har jag under åren nog inte utnyttjat det kroppsarbetet särskilt smart. (Annars tycker jag nog att jag är rätt smart). Istället har jag blivit närmast expert på tokiga vridningar och slarviga lyft utan att spänna rätt muskler osv. Inser jag nu!

Här är ett bra exempel även från morgonen, trots att medvetenheten ökat.

Jag fick åla mig in genom dörren till foderrummet.Där innanför hade ett gäng höbalar rasat ner. Jag borde naturligtvis ha utnyttjat tillfället till lite genomtänkt styrketräning. Inte ha slängt undan de tunga balarna utan minsta kroppsmedvetenhet 😦

Nu är det förmiddagsfika och sen dags för just medveten träning. Styrketräning! Och jag har hittat några riktigt bra hjälpmedel. Ett av dem finns på bilden överst. Två Arlabackar för ”trappträning”.

Bänkarna runt eldstaden utanför ateljén är också trappträningsvänliga. Och staketstolpen på vägen upp till huset blir perfekt att hålla sig i när jag jobbar med ”höftstärkaren”.

Egentligen behöver man varken gym eller inomhusträning när vädret är som nu och hela gården är fylld av prylar att använda för att träna musklerna runt onda leder.

Farmor stillar sig, Livet på landet

Bonde i blodet

av FarmorNordLämna en kommentar on Bonde i blodet
Bonde i blodet

Igår var jag, son och sonson på lantbruksauktion. En riktig bondauktion. Arrendatorn på Tranviks gård utanför Norrtälje sålde maskiner och prylar. Djuren hade han skickat iväg några veckor tidigare.

Det finns spår av bondauktioner i mitt blod sen barndomen. Den där känslan av livets förgänglighet; då var den känslan väldigt abstrakt. Nu har den kommit mig närmare.

Auktionerna är en del av pulsen i landsbygdens liv; lite det här med ”tidevarv komma och tidevarv försvinna” och ett tecken på att årshjulet går mot vår. Men i takt med att bönderna blir allt färre och de gårdar som brukas blir allt större så har de ”riktiga” bondauktionerna nästan försvunnit.

Så inte undra på att intresset var stort för gårdagens auktion. Och här var precis som när bror och jag var små och ibland fick följa med pappa.

Grannbönder möttes.
Våren kändes.
Tankar byttes.
Goda skratt.
Höga bud.
Låga bud.
Och varm korv såldes.

Och det värmde ett bondjäntahjärta när hennes son och sonson helt gick upp i inspektionen av maskiner till salu.

Jo, vi behöver kanske en traktor till.

Imorgon är det söndag och skärmfri dag. Bloggar igen på måndag.

Livet på landet

Väntar in dåligt väder…

av FarmorNordLämna en kommentar on Väntar in dåligt väder…
Väntar in dåligt väder…

Han tänker och skriver bra; han Hemmingsson. Och Olas bok är som en liten smällkaramell, med fantastiska illustrationer och regnbågen alla färger där inne. Jag tror att det finns massor med kloka saker att hämta från båda de här böckerna.

Ja, det känns faktiskt som att ovädret som ska komma idag kan bli till nytta. Det blir liksom mer legalt att häcka framför brasan med en bok i handen. Eller två.

Bara det inte blir strömlöst igen.

Men först väntar morgonjobbet. Jag slarvade med mockningen i hästarnas ligghall igår, så där finns mycket att köra ut. Och kornas ligghall ser alltid bedrövlig ut så här på morgonen. Så kläder på, vissla på hunden och ut i mörkret.

img_4121

Men när det väl är halmat i ko-ladan, när natten och morgonens bajshögar är dolda under nyutskakad guldglimrade halm, då börjar dagens väsentligheter.
(Bilden är från förra veckan, men snart kommer det att se ut också så där idag).  

Då drar jag fram en fåtölj till brasan, brygger gott te och försjunker mig i forskningen kring övervikt. I det myller av självutnämnda experter som fightas i bantningsbranchen är det skönt att hålla äkta experter i handen.

Om en knapp vecka drar vi igång mindful eating kursen ”Att äta” i Facebookgruppen Medvetna ätare. Fokus på hälsan och psykiskt välmående. Jag tror att jag kommer att ha nytta av Erik Hemmingssons bok när jag lotsar deltagarna framåt i den ”kursen”. Och än är det inte för sent att hoppa på, för de som vill vara med.

Livet på landet

Har du stuckit fingret i ett öga någon gång? Jag har…

av FarmorNord3 kommentarer till Har du stuckit fingret i ett öga någon gång? Jag har…
Har du stuckit fingret i ett öga någon gång? Jag har…

Det är julgransplundringstid nu. Nej, jag har nog fel…. Men det var julgransplundringtid den här tiden på året.

Förr.
Inte nu.
Inte nu längre.

Eller…? Är det så att barnen i byn går gårdarna runt och kastar ut gran, sjunger ”räven raskar över isen” och får godispåsar också nu för tiden?

Nä, nu bor de flesta ju i stan eller i samhällen; där raskar räven sällan.

Raskar räven? Eller traskar han?

Vet ni; jag tror att i vissa hänseenden var det faktiskt bättre förr. Jag tror att man fick längta mera då. Det var mer som överraskade en. Och godis förekom inte dagligen, utan då fick man till och med längta till godis. Längta till godis? ”Levde du i forntiden”, skulle nog barnbarnen Holger 11 och Milla 9 säga, om jag konfronterade dem med dylika fakta.

Men det här inlägget skulle inte handla om godis utan om att ”sticka fingret i ögat”. Anledningen till att jag ändå skriver så mycket om julgransplundring var att det hände på en julgransplundring.

I min by.
På landet.
När jag var liten.
Då gick vi gårdarna runt i julgransplundringstid.
Det var året då en ny familj flyttade in i byn.
De hette Malmlöf och hade flyttat in i ”Karl-Anders”; första gården uppe i byn.

Jag kan blunda och fortfarande minnas, som att det var nyligen det hände. Men det är runt sextio år sen.

De nyinflyttade hade andra lekar än vi infödingar hade.

En och en fick vi komma in i salen. Men bindel för ögonen. När det var min tur att komma in hade många redan gjort leken. Så jag hörde fnisset från de som visst vad som skulle hända.

Jag minns inte om det var Janne, Lena eller Maria (barnen i gården) som ledde mig in. Eller om det var deras mamma Ruth eller pappa Åke. Men jag minns vad rösten sa:

”Nu ska du få sticka fingret rakt in i ett öga”.

Och så var det någon som tog min hand, sa åt mig att sätta fram pekfingret och hjälpte mig att med full fart köra pekfingret rakt in i ögat.

Jag minns fortfarande motståndet. Kraschet. Och kladdet. Och fukten. Och kylan.

Och skratten.

Nu tänker säkert någon; o, vilket trauma som hon burit med sig sen barndomen.

********

Nej. Det var och blev inget trauma. Men jag kommer aldrig att glömma den där stunden.’

Jag stack pekfingret rakt in i en ituskuren apelsin. Mitt in i den halva apelsinen.

Och jag var helt fascinerad och full av beundran över våra nya grannar. De kunde lekar som vi andra ungar i byn inte kunde!

Livet på landet

Tror ni Alfrida får mig att längta till stan?

av FarmorNord1 kommentar till Tror ni Alfrida får mig att längta till stan?
Tror ni Alfrida får mig att längta till stan?

Ibland, när vädret är tufft och snön yr runt knutarna brukar jag säga att ”just nu vill bo i stan”. Idag var det läge att fundera på det uttalandet igen. Lockar stan när Alfrida fäller träden, gården är mörklagd och djuren ropar efter vatten?

Under den här stormiga natten, morgonen och dagen har jag haft flera tillfällen att fundera över det. I mer än tjugofem år har vi haft stall och djur här, och under de senaste femton åren har vi också bott här; aldrig tidigare har det blåst på det här galna viset.

Ändå kunde vi på morgonen konstatera att vi var förskonade från större skador.

Bilden här ovan kommer från några vänners gård; där fällde Alfrida gran efter gran och tall efter tall under natten och morgonen. Så sorgligt. Fin skog som borde fått växa några år till föll för vinden över nybyggda staket och i ett totalt virrvarr.

Här hemma hos oss gick det lugnare till. Visst ligger några träd, och kompostlock och lite andra saker fick vingar. Men här var största besväret att strömavbrottet släckte ut vattenpump och elvattenkoppar. Många törstiga djur ”jublade” när maken och son kom med dunkar som de fyllde hos svärmor nere i Rimbo.

img_4099

Roffe kunde inte komma iväg till jobbet så vi hade en trevlig morgon med frukost i stearinljusens sken, vi kokade tevatten i den lilla ugnen i braskaminen och eftersom mobilerna inte kunde laddas så blev det också en i det närmaste mediafri dag. Inte alls så dumt.

img_4101Så… näääää. Den här dagen väckte ingen längtan till stan. Snarare var det så att när jag blåste omkring här, lite hit och dit, så tänkte jag:

”Så lugnt det är här på landet, så skönt.
Man kan göra det mesta i sitt eget tempo.
Visst stormar det lite, men det snöar ju inte.

Hade det snöat och varit snöstorm kanske jag tänkt annorlunda. Eller om strömavbrottet fortfarande pågått. Men här råder just nu kvällsfrid.