Igår skrev jag: ”Allt har en historia. Hitta den. Eller hitta på den.”
Det ska bli en grannlaga upplevelse att berätta historier kring sakerna jag samlar i ateljén. Men det ska också bli så väldigt kul. Dock känner jag inför vissa saker en stor ödmjukhet. Och att göra dem rättvist blir viktigt.
Vill du ha ett smakprov på vad som här finns?
Bilden här ovan kan stå som symbol för mammas faster Ruth. Symaskinen var hennes, eller kanske mormors? Jag har bådas. Ruth sydde alla mina kläder när jag var liten. Precis som hon sytt mammas, när mamma var liten. Hon sydde mammas brudklänning också. Själv gifte hon sig aldrig. Det fanns en ”beundrare”. Acke hette han. Det blev aldrig Acke och Ruth. Bara det är värt en egen berättelse. (Prinsessryan på väggen har hon också gjort).
Ser du ryktborsten som hänger där tillsammans med de gamla fiskeväskorna. Farfar Marcus ”tog hem” borsten när han gjorde rekryten. Farfar var en riktig hästkarl. Det berättas att han spände flera hästar för redskapen hemma på gården när arbetet var tungt. För hästarnas skull.
När jag var tio år fick jag två dagböcker i julklapp. En av mamma. Och en av faster Ruth. Små guldgruvor nu.
”Det förlorade paradiset” har John (pappas bror) skrivit på baksidan av den här tavlan som han målade 1970. John gav mig ett litet paradis när jag fick ta över hans Lobacken i Knutby. Två små stugor i en skogsbacke. Numera förstärker de mina rötter i hembygden.
Jag tog många bilder i ateljén i går kväll. Ni ska få några till. Men utan text. För jag har lite brådis. Tandläkaren och IKEA står på dagordningen efter att Frasse fått en lång promenad.
FARMOR NORD 