Kerstin Ekman. Elsa Beskow. Det kan inte vara en tillfällighet att jag snubblar över båda samma dag.
Ja, nog har jag snubblat över dem tidigare, men det är först nu som jag tänker dem i samma tanketag.
Jag fick Elsas sagor med modersmjölken. Ok, jag överdriver lite… Men jag fick dem nästan innan jag kunde gå.
Några år senare kom ett genom-livet-bestående-minne: Julgransplundring. Mamma hade tillverkat hattar av rött kräppapper och garnerat dem med stora bomullsprickar. Knäpptysta satt vi med flygsvampar på huvudena när hon berättade om Tomtebobarnen .
Putte i blåbärsskogen, Olles skidresa, Blomsterfesten i täppan, Tant Grön, tant Brun och Tant Gredelin, Hattstugan (å så sorgligt det var när deras hus brann ner), Tomtebobarnen: vem hade jag varit utan de berättelserna?
Om Elsa Beskow var min barndoms berättare och naturskildrare så är Kerstin Ekman min vuxendoms berättare och naturskildrare. Igår köpte jag hennes nya bok Gubbas hage.
Ekman tar oss med till sitt hem i Häverö och ett halvt tunnland hage. Ett halvt tunnland kan föda många tankar hos den som ser både stort och smått. Och som kan formulera de till berörande meningar. Själv har jag runt 30 tunnland, men här föds mest föl och kalvar.
I en intervju i Norrteje Tidning väcker Ekman tanken om att begreppet natur är alldeles för abstrakt och generaliserande:
”Man säger att man älskar att gå ut i naturen. Jaha, tänker jag, var går du då? I ett träsk? Tala om var då går och vad du älskar i enkla ord som lövskog, blåsippa, havsstrand – då kanske du själv förstår vad du älskar och varför”.
Hon är rätt klok där, Kerstin Ekman. Väldigt lik Beskows Tant Grön, om jag tänker efter.
FARMOR NORD 