Mammas sista födelsedag

Idag skulle min mamma Inga-Britt fyllt 91. Jag saknar henne ofantligt mycket. Så idag handlar mitt blogginlägg inte om artros eller om vardagsliv på landet 2019.

img_6216Det handlar istället om mammas kropp och själ, och om den viktigaste presenten jag och bror Janne någonsin gett henne.

Inlägget är också en hyllning till alla döttrar och söner som in i det sista slåss för att sjuka föräldrar ska få den kärleksfullaste vården som finns att uppbringa, när dagarna som är kvar går att räkna.

Idag för sex år sen, när mamma fyllde 85, hade livet och biståndshandläggarna fört henne till Gottsundahemmet utanför Uppsala. Till ett mörkt rum med kala väggar och med en taklampa som enda belysning. Tillsammans med en syrgaskoncentrator som skulle underlätta hennes andning. Ett dunkande, fräsande ljud. Dammiga persienner. Smutsig toalett och dusch. Morfin.

Utanför fönstret; asfalt, parkering…

Några dagar tidigare hade hon fått beskedet att hon hade cancer i lungor, lever och rygg. Ingen bot fanns, bara lindring. Hon ville hemåt; till Björkgården i Knutby. Till tryggheten, den där sista tiden i livet.

Men inte gick det. Det som kunde ha blivit hennes sista resa gick i motsatt riktning.

Jag hade köpt henne ett rött nattlinne. Det är svårt att hitta någon meningsfullt till någon som inte kommer att leva så länge till. Men ett nattlinne kändes bra. Sen, när hon var död, sov jag i det själv. I många nätter.

Hon var så liten. Hon mådde så dåligt. Hade svårt att andas. Hade ont. Hon orkade nästan inte le. Hon fyllde 85. Och där kom jag med ett rött nattlinne. Och trodde att det räckte.

NEJ. NEJ. NEJ. NEJ.

Klockan 05.00 nästa morgon var jag hemma igen. Bror Jannes och min envishet gav resultat efter timmar av ställningskrig. ”Fienden” gav sig. Då hade vi mamma i säkerhet och med adekvat vård på Akademiska sjukhuset.

Jag tror att personalen både på Gottsundahemmet och den ambulerande sköterskan, som vi till slut fick att kalla på ambulans, tyckte att vi var oerhört jobbiga och inte det minsta samarbetsvilliga. Men i vissa lägen finns inga kompromisser; då är det bara att köra på i den riktning som man vet är rätt.

Mamma blev både piggare och gladare efter några dagar på sjukhuset. Med den vård hon behövde. Det är nästan makabert (men inte riktigt, så därför skriver jag det) att säga att den bästa present vi kanske någonsin gett henne är vi kunde ”gått över lik” för att få henne till sjukhus. Jag vet att hon blev väldigt, väldigt glad för att inte gav oss.

Hennes sista veckor var på Hospice. En ljus plats med så mycket omtanke, kärlek och grönska att bättre gick inte att önska. Hon dog den 24 juni. 14 dagar efter sin 85-årsdag. Midsommarafton firade vi tillsammans på Hospice stora altan. Med sill, färskpotatis, lax och vin. Tillsammans med svärfar och svärmor.

hospice

Jag brukar sällan säga att jag gjort något riktigt, riktigt bra. Men att jag var  ”en av de envisaste människorna de någonsin stött på” är jag stolt över. Och till alla er som just nu kämpar för sjuka anhöriga säger jag med hela mitt hjärta:

Ge er aldrig, om ni känner att det ni gör är rätt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.