Ingen är bättre än naturen på att visa att uttrycket ”Finns det liv, så finns det hopp” är sant.
Det händer sig att jag ambitiöst sätter mycket blommor i krukor när sommaren är i antågande.
Jag vattnar lite osystematiskt under säsongen; kan man nog säga. Men blommorna håller vanligtvis ut. Och vi kan njuta av dem.
När hösten kommer har jag förmågan att tänka bort dem. De står där i sina krukor på trädäcket och säger inte ens flasklock. När hösten börjar kännas vinter är det mesta av deras livskraft borta. Förgänglighetens tydliga besked. Och jag går dagligen förbi dem, knappt noterande deras existens.
En kall dag kommer tanken; jag måste rädda dem. Nej, inte blommorna alltså, utan krukorna. För nu är det skarpt läge för krukorna. Blommorna de är väl redan döda?
Så krukorna, med döda blommor och halvfrusen jord, åker in i en box i stallet. Och där är det ungefär som att ”törnrosahäcken” slår sina armar runt dem. För nu sover de djupt.
I sagan sov Törnrosa i hundra år. Då förvandlas alla törnen till vackra blommor och prinsen kunde komma in och väcka Törnrosa.
I stallboxen gick det inte hundra år, men kanske ett par hundra dagar. När jag en dag kikar in till det som varit dött under vintern (och inte fått en enda droppe vatten) så spirar några ynkliga gröna skott. Det var för någon vecka sen. Då fick de en skvätt vatten vardera.
Igår bar jag ut de tunga krukorna, med gängliga bebisar. Jag tror minsann att jag får fler krukor än jag tänkt mig på trädäcket i sommar. Vilken tur att jag var så lat, eller jäktad kanske, att jag inte tömde krukorna där en kylig dag i november 2017.
FARMOR NORD 