Men jag kan ju göra ”prator”…

IMG_9836 (redigerad)

Jag funderar över om jag kan bli en bra berättare. Har ju insett att berättande är en konst och inte något lättvindigt bladder.

Det är klart att alla kan berätta, det är något som de flesta håller på med dagligen; men jag tänker på det där berättandet och de där historierna som fångar en så totalt att man aldrig glömmer dem. Det är då berättandet blir konst.

Jag är journalist. Jag blev det därför att jag ville berätta om svåra saker på ett lätt sätt, så att alla skulle kunna förstå. Och för min nyfikenhets skull. Och för att vara med där det händer…

Skillnaden mellan att vara journalist och att skriva fackböcker är inte så stor. Tror jag. Men skillnaden mellan att vara journalist och romanförfattare är stort. Det har jag förstått. Och jag har gått kurs och varit med i en författargrupp via Folkuniversitetet. Lärt mig hur jag får mina karaktärer att prata bättre, om tempots betydelse för berättelsen och vikten av variation, om den dramaturgiska bågen och alla andra verktyg som en romanförfattare har till sin hjälp.

Men hur ser verktygslådan ut för en berättare? Och nu tänker jag verkligen ”en berättare” och inte en skådis eller stå-uppare. Vad tar jag som berättare hjälp av?

Jag har grunnat en del på den där frågan; vilka är berättarens verktyg? (Jag ska gå på kurs i höst och lära mig mer, men jag kan ju inte riktigt hålla mig tills dess.)

Så kommer plötsligt en insikt. Willy!

Willy Borg var min kollega och ”lärare” när jag jobbade på Radio Stockholm. Vi var stationerade i Norrtälje. Willy var fenomenal på att berätta och att snoka upp intressanta historier och människor. Och de dagar han inte hittade något ”hett” så kunde han lätt ”koka soppa på en spik”.

Det är framför allt de tillfällena jag kommer att tänka på nu. För det mesta blir faktiskt intressant om man berättar det på rätt sätt. På första parkett kunde jag följa när Willy först lyckades ”sälja in” någon egentligen rätt obetydlig och ointressant Roslagshändelse till centralredaktionen i Stockholm, och sen producerade han ett inslag i samma klass. Fenomenalt, är ordet.

Willys ”skola” var hård och rättfram. Han lade sig i det mesta jag gjorde under min första tid som radiopratare. Men han var rättvis och han var konstruktiv. Han brydde sig. Jag blev bättre.

Med tiden kunde jag få till riktigt bra ”prator”. För er som är obekanta med ordet så är det alltså när reportern själv berättar. Motsatsen skulle väl kunna vara intervju, där reportern bara ställer frågorna och den intervjuade står för åsikter eller berättelse.

Jag tänker att göra en ”prata” är lite som att göra en bra berättelse.

Den måste vara intressant, så att du inte tappar lyssnaren. Den måste vara enkel, så att du inte tappar lyssnare vid svåra ord eller invecklade förklaringar. Men den får inte vara så enkel att lyssnaren tycker att du pratar till barn och inte till vuxna. Och den har säkert en del av romanförfattandets dramaturgiska båge i sig.

Oj, så jag saknar Willy. Den tanken kommer nu. Han dog alldeles för tidigt, även om det var flera år efter det att vi slutat jobba med varandra.

Jag får ta och sätta mig ner och fundera lite mer över hur jag berättade på Willys tid; där finns nog många verktyg till bra berättarkonst.

 

 

Annonser

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s