På det högra kortet går att läsa en kärleksfull hälsning och ett tack för nära samvaro under sju år.
– Vi hade både glada och mindre glada dagar, skriver Axel till min mammas faster Ingeborg.
Ingeborg är en av de kvinnor jag bestämt mig för att berätta om för kommande generationer; egna, bror Jannes och andras som ”hör till” eller är intresserade av det som hänt i Ösby i Knutby.
I november 1959 skrev pappa Gunnars moster Frida släktens mest populära skrift. Den heter ”FRÅN GAMLA TIDER” och i den berättade Frida om livet på pappas fädernegård. Otaliga gånger har jag hört släktingar citera från den boken. Jag har också gjort det. Framförallt har det berättats om farmors morfar Ansgarius Hansson och hans hustru, som i byn gick under namnet, Mor Hansson.
Mor Hansson var det något alldeles speciellt med; hon var godheten och styrkan manifesterad i en ibland synsk kvinna. Så spännande. Jag tänker att jag ärvt en del av hennes glada sinne och fascination för det ”oförklarliga”. Däremot var det nog någon annan som ärvde hennes gudfruktighet.
Mor Hansson har fram till nu varit den mest fascinerande kvinnan i mina rötter. Men nu när jag börjar rota bland de andra kvinnorna som gick före mig på byvägen i Ösby så tror jag att hon får rejäl konkurrens av flera andra. (Kommer förresten ordet ”rota” från att söka rötter?)
Just nu är det nog min mammas farmor Maria som tar täten i rankingen för Intressantaste Kvinnan. För mig har hon fram till nu varit en ful, rätt elak kärring. Vågar jag säga så? Det låter och är så elakt. Hon var syster till den milda, bida och vackra Ingeborg som jag nämnde i början på det här inlägget. Det systerskapet kanske gör Maria ännu mer osympatisk.
Nåväl. Jag tror att jag håller på och ändrar uppfattning om Maria. När hon är 15 år dör hennes pappa Erik Andersson. Året är 1878 och hennes mamma Maja Karin, då 42 år, står där utan make; men med sju barn mellan 18 år och 3 år. Maria kunde ha haft ytterligare tre syskon, men två var döfödda och en lite bror dog när han var två månader.
Jag försöker luska ut vad som hände i familjen där slutet på 1800-talet. När Erik dog. Vi får se om jag lyckas. För det lite märkliga är att det är Maria som några år senare gifter sig och tar över släktgården; ingen av hennes två äldre bröder. Det är spännande. Och väl lite oväntat?
Maria är den som styr och ställer på gården och i byn under mer än 50 år. Hennes man, den godmodige och vänlige Erik Eriksson, från Kaptensgården i Rickeby, tycks ta det med jämnmod.
Det finns många historier om krutgumman Maria. För henne sägs ingenting vara omöjligt. (Där känner jag igen mig lite igen). Här är en av historierna om Maria.
Maria och hennes sonhustru Jenny (min mormor) föste kor till skogen. Maria trampade snett och gjorde illa sin fot. Den var faktiskt alldeles sned. Men som vanligt visste Maria råd.
– Ta förklädet och vrid om foten, sa hon till Jenny. Men det gick inte så bra. Den här gången fick Maria faktiskt ge sig. Hon fick hämtas med häst och kärra.
Just nu ”forskar” jag om Maria. Berättelsen om hennes syster Ingeborg, och en märklig kärlekshistoria (?), är redan klar. Den finns att läsa här om du vill: Charlotta Ingeborg Eriksson 1875-1955.
FARMOR NORD 