Ibland tappar jag förmågan att ge det som händer rimliga proportioner. Allt blir stort. Ibland för stort.
Det som är stort kan bli jobbigt; det är lätt att oroa sig för att ”stora” saker ska gå fel. Min mamma hade lätt för att oroa sig. Väldigt lätt. Ofta fick jag säga till henne att inte ta ut elände i förskott. Och hon tyckte att jag var så klok och förståndig som tänkte så.
Nu börjar jag bli precis som mamma.
Tar ut eländen i förskott.
Det är hur korkat som helst.
Jag försöker möta den här oron på ett smartare sätt än vad mamma gjorde. Det går ju faktiskt att tala med sig själv. Och att tala sig själv tillrätta. Påminna sig själv. Ofta.
Det är också bra att få påminnelser från andra. Som dagens artikel i Norrtelje Tidning, om syskonen Anne och Oliver, som alltid stått varandra mycket nära. För tre år sen var Oliver som vilken tonårskille som helst, men en olycka gjorde honom helt förlamad, han tappade talförmågan och är helt beroende av assistans dygnet runt. Idag gör storasystern allt för att hjälpa sin lillebror. Och säger: ”Det är klart att man funderar på hur livet hade blivit om inte detta hade hänt” och tillägger ”Nu får vi skapa nya minnen”.
Artikeln om Anne och Oliver ger proportioner för mig som just nu tycker att det gått väldigt lång tid sen nyfödda kalven Anna diat. Övervakningskameran visar att mamma Elsa ligger och idisslar så lugnt. Och Anna tycks äntligen sova en stund. För piggare och skuttigare kalv har vi aldrig sett på den här gården. (Å andra sidan är hon den femte som fötts här, så vi har inte så mycket att jämföra med).
Men är det ändå inte dags för henne att få lite mera råmjölk i magen?
Jag välsignar att Anna är ute ur mamman. För de här kalvningar har jag oroat mig för ordentligt. Sonfamiljen (som besitter bra kalvningskunskap) ska bort under valborg, och jag var ju så övertygad om att kalven kommer först då.
FARMOR NORD 