Om livet på Lilla Ekeby och en farmors funderingar.

Nej, jag har inte slutat skriva. Men just nu känns det inte viktigt att publicera texterna här. Kanske är de ännu för sköra. Behöver mer bearbetning. Samtidigt som berättelsen vill framåt. Fort framåt.

Så just nu väljer jag att låta texterna stanna i datorn. Och här får bli tomt för ett tag.

Annonser

IMG_7196

Jag nyper blomklasar av pelargonerna som jag tog in i stallet i morse. Tar upp i huset. Sätter på köksbordet i pappas drejade skål.

Jag skulle nog kunna säga att pelargonerna är en del av morsarvet. För jag bar med mig dem hem när vi upplöste barndomshemmet för några år sen.

Många tror att jag är bra på blommor. Kanske har jag gett sken av att det är så. Men det är fel. Och jag är urusel på att sköta dem. Visst, jag är intresserad av blommor. Om de är vilda. Sådana som sköter sig själva.

Pelargoner är också rätt bra på att sköta sig själva. Det är nog därför de överlever hos mig.

Hela sommaren har de stått ute. I naturens omvårdnad. Och ibland räddade till fortsatt liv med hjälp av en stor skvätt vatten från kanna eller slang.

Men nu finns ingen återvändo. I morse drog hösten och förfrosten in över gården; pelargonerna flydde in i stall och hus, medan tomaterna duckade under fiberduk. Men kanske måste också tomaterna räddas snart.

Jag ser över gårdsplanen och bort mot den vall vi arrenderar av grannen Staffan. Marcus slog för några dagar sen och pressade och plastade igår kväll. Fältet är fyllt av de stora vita balarna. Det blev sent innan han var klar. 32 balar ensilage till kor, kvigor, kalvar och tjur.

Kommer att tänka på Bondepraktikan. Hur var det där stod? Jo; Mars torr, april våt och maj kall fyller bondens lador all

Hösten är här.  Även om jag blundar och inbillar mig något annat så känns det. I morse behövde jag vantar vid morgonpromenaden med Frasse. I kväll behövs pannlampa vid dito aktivitet.

IMG_7193.JPG

Det är nära nu. Fortfarande plusgrader mot husväggen, men frost på staketen när jag fodrar hästarna.

Korna och kalvarna stryker längs eltrådarna mot hästhagen, blänger på de mumsande hästarna. Tänker kanske på ensilage.

Jag räddar mammans pelargoner in i stallet. Men känner mig fundersam. Hur ska jag härbärgera dem under vintern?

Ångbåtsbryggan_Gräddö_ca_1900

Den lilla roddbåten gungade nog ordentligt vid bryggan på Gräddö när de stora ångbåten styrde in med glada pensionatsgäster. Det är 30-talet. Pojken i roddbåten är ute på uppdrag av sin mamma.

Ångbåten kommer från Stockholm; med stadsbor. Det blir glam och ståhej på bryggan, trevliga dagar ligger framför de förväntansfulla gästerna. Äntligen är de ute på landet. Frisk luft. Punsch på verandan. Stärkande promenader i naturen.

Grabben, som heter Sten, är kanske i  10-12-årsåldern.  Det är han som sköter årorna och ser till att de finklädda gästerna kommer torrskodda och nöjda till hans mor Signe Nords pensionat. De gånger det kommer många gäster får han ro flera turer. Inte kunde gästerna gå med allt sitt bagage. Troligen var det arbetsamt och ansvarsfullt för den lilla pojken. Jag undrar hur det kändes.

Det fanns många pensionat på ön.  ”Det var t ex Sjögrens – senare Sjömans, Söderbergs, Strands, Skogshyddan, Ida Bergströms och Björkö Örns pensionat. Dessutom fanns ett på Gräddö-Asken”, kan jag läsa på en sida jag hittar på nätet.

Vi lär nog aldrig få veta vilket pensionat som var Signe Nords. Och det var rena turen att Roffe och jag alls fick veta att er farfars farmor hade pensionat och att er farfars far Sten rodde gästerna mellan ångbåten och pensionatsbryggan. Jag ser framför mig de fina damerna i långa klänningar och parasoll med volanger.

I söndags bjöd svärmor Eivor oss på lunch i Furusund. Furusund är fyllt med stora gamla vackra skärgårdsvillor. ”Här var det nog pensionat en gång i tiden”, sa jag när vi åkte förbi ett extra grant hus. Och då minns svärmor vad svärfar berättat.

Sjön var en viktig del i svärfars liv. Och kanske var det där vid årorna som kärleken till havet föddes. Sen kom han att både åka fort & tävla på sjön och tillsammans med Eivor tillbringade han stora delar av somrarna i båtar som blev allt större och större. På äldre dagar, innan åldern helt tog ut sin rätt, åkte han nästan vare dag ”in till båten i Norrtälje”.

Sten var en utmärkt historieberättare. Jag ångrar så att jag inte skrivit ner några av hans historier.  Men svärmor, den pigga 91-åringen, har nog hört dem så många gånger att hon kan återberätta.

Jag har många berättelse, dagböcker, anteckningar och historier i huvudet från mamma och pappas sida. Från svärmor och svärfar är det tunnare. Visst har de berättat; men det mesta har jag glömt. Men jag känner att det blir allt viktigare att ge er också deras historia. Hur var det när svärmor var liten och växte upp med en alkoholiserad affärsman till pappa. Hur var det att ta hand om sina syskon när hennes mamma dog i unga år. Och hur gick det till när svärmor och svärfar blev kära. De fick nog kämpa för den kärleken. För er farfars farmor; hon var minsann inte nöjd med det äktenskapet. Lindrig uttryckt.

Eivor måste berätta mera. Mycket mera. Hon är ju dessutom en ”fena” på att komma ihåg.

Än vet hon inte att jag köpt en bok till henne. Den heter ”Boken om mig” och är fylld med frågor. 300 tror jag bestämt att det är.

Jag ska sätta den i hennes händer och be: Skriv, skriv, skriv. Eller berätta för mig så skriver jag. Hur var din barndom, ungdom, vuxentid och seniortid. Hur har privatlivet, yrkeslivet , kärlekslivet  och allt mellan himmel och jord sett ut för just dig fram till nu.

Det är bara att hoppas att hon har tid att skriva. För hon har mycket för sig. På bilderna har jag fångat Eivor i situationer som är rätt typiska för henne.  En klädintresserad, barnbarnbarnälskande arbetsmyra; ja, det skulle man väl kunna kalla henne.

 

IMG_2372

Här står ni uppställda (!) i Domargården i Gammelgården i Knutby.  Gammelgården skapades ursprungligen av lantbrukaren och kyrkvärden David Berglund. Han var bror till er farmors farfar Markus Berglund, f. 11/1 1888


Ta fantasin till din hjälp och förflytta dig ca 30 år framåt i tiden:

Det var en gång en liten pojke och en liten flicka. Ja, egentligen var de väl inte så små, pojken var tio och flickan var åtta, men i en farmors ögon var de små och hon skulle alltid kärleksfullt kalla dem för ungarna. ”Det kommer jag att göra även när ni är trettio eller när jag tittar ner på er från himlen”, sa farmodern.

De här barnen var omringade av kärlek. Vuxna ”bar” dem ifall livet var för hårt. Barn är ju mjuka. Bilar är alltid hårda. Livet är hårt ibland.

Barnen försökte nog då och då få saker och ting att framstå som tröstkrävande, fast de inte var det. Men de flesta vuxna i den här familjen var rätt bra på att se igenom trötthetsgnäll, syskonbråk och bortskämdhet. Även farmodern upptäckte med tiden att barn kan breda mackor själva och vara tysta när vuxna talar. Även om flickan var pratglad så att det förslog ibland.

Farmor kände igen sig i flickan. Ingen kväste Farmor som ung. I alla fall inte därhemma. Kanske i skolan ibland, men kraften hemifrån var starkare än eventuella pustar av mobbing och utanförskap. Så farmor klarade sig ifrån munhäfta.

Dock fanns hos farmor en orosunge för att skolan och livet skulle kväsa den sprudlande lilla flickan. Så att hon tystnade. Farmodern kände att hon skulle göra vad hon kunde för att den lilla flickan skulle fortsätta blomma.

Hur det blev?  Fråga flickan.

Farmor tyckte om en visa som heter Gamla älskade barn.
Några av textraderna är så här:

Vilken dag upphör ett barn med att vara barn?
Vilken dag slutar barnens vän att vara vän?
Vilken dag mister en människa barnets rätt till trygghet och tröst och förlåt?
Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?

Den här farmodern fick rötter och vingar i gåva av sina föräldrar och släkten i byn där hon växte upp. 2004 blev byn nästan världsberömd, då en pastorsfru mördades och en annan person skottskadades svårt. Men det är en annan historia. För farmodern står byn för trygghet, tillhörighet och den plats på jorden där hennes förfäder brukat jorden från åtminstone mitten på 1600-talet.

Farmodern delade gärna det arv hon fått av berättelser, värderingar, platser och saker. Och hon delade också, nästan mer än gärna, nya tankar, nya upplevelser och sin syn på livet och världen. Vad var det som gjorde henne till den hon blev?

Och hon var säker på att den lilla pojken och den lilla flickan någon gång i 40-årsåldern skulle börja fundera över exakt samma sak.

Farmodern tyckte inte bara om att berätta. Hon tyckte också om att skriva. Och om att förklara, så att det svåra kunde bli enklare att förstå. Det var nog därför hon blev journalist.

Farmodern bloggade om det mesta. Gillade Facebook och Instagram. Tre sätt att umgås på 2010-talet. Egentligen ville nog farmodern skriva den stora romanen.

Men hon bestämde sig i alla fall för att göra om sin blogg av dagsländekaraktär till en dagbok riktad till pojken och flickan att läsa i vuxen ålder.

”För det kommer en dag då även de kommer att vara intresserade av sitt ursprung och släktens historia. Och inte ska de behöva förbanna en tidigare generation för att historierna inte berättades vidare”.

IMG_7139.JPG

Moster Fridas bok inspirerade.

Farmors mest värdefulla ”bok” blev med tiden en maskinskriven lösbladshistoria på 18 sidor. Den heter ”FRÅN GAMLA TIDER” och är skriven av farmoderns farmors syster; moster Frida.

FRÅN GAMLA TIDER  skrevs i november 1959. Då var farmodern själv 8 år – precis som den lilla flickan är när Farmodern gör om bloggen till en dagbok.

 

 

IMG_7134

Min första dagbok fick jag julen 1961 av mamma och pappa. Jag var 10 år. Jag tar fram den. Bläddrar. Läser. Ler.  Det är ingen slump att dagboken kommer fram. Jag har gått och tänkt på den i någon vecka, för…

… i mitt huvud sitter en ny tanke och mognar. Det är som att det städprojekt jag dragit igång här hemma också spritt sig till min kropp.  Också i huvudet frigörs utrymme, takten tycks bromsa in och de där tysta, försiktiga och knappt hörbara tankarna lockar som ett väsen i skogen.

Vad de säger?

Jo, de ifrågasätter mitt bloggande. Vad är vitsen med det?

Finns inget vettigare att göra?

Kanske något mer beständigt?

Det är inga stressande, hetsande, elaka eller högljudda tankar. Utan det är just de där sköra, djupare, meningsfullare och vänliga tankarna.

Vad de säger?

Jo, de säger att jag ska använda bloggen som en dagbok riktad till mitt barnbarn Milla. Fast till Milla som vuxen, inte som den 8-åring hon är idag. Skrivet från en gammal kvinna (oj, så fint det låter ❤ ) till en kvinna i 40-årsåldern, kanske?

Ja, 40-årsåldern är nog bra. För det är väl då som man, om inte tidigare, blir intresserad av sin historia.

Jag tar fram papper och penna. Skissar på ett upplägg.

Jag tänker ”rötter och vingar”, på mina egna dagböcker som liten, på mammas dagbok som tonåring och hennes vuxenbok, på släkthistorier som andra skrivit ner, på att blanda nutid – dåtid – framtid, på att väva ihop det som händer här nära och det som händer långt borta, på det som händer andra och det som händer oss, på samtiden, på att berätta för Milla om vad som i generationer kan ha bidragit till att hon blir den hon blir.

Det skulle kunna bli en släkthistoria förankrad i nutid. Just nu vill jag.

Undrar om jag tänker så imorgon också? Går det till och med att blanda personligt och privat? Är det en myt att det privata inte ska delas offentligt?

Vad tror ni som läser detta? Kommentera gärna här i bloggen. Här läser jag, här svarar jag. (Facebook är jag nästan bara inne på för att publicera bloggen).

 

IMG_7133.JPG

Jag häller i bönor i kaffemaskinen. Plötsligt ser jag hur bönorna glänser. Oljiga. Så vackra de är.

Jag har hällt bönor i kaffemaskinen hundratals gånger. Men aldrig tänkt tanken om att bönorna glänser. Jag har väl aldrig varit riktigt närvarande tidigare; hälla bönor i kaffemaskinen går ju med autopiloten…

Jag stoppar näsan i det nyöppnade paketet.

Doften.

Ja, lite så luktar nog lycka.

När jag sen försluter påsen gör jag det omsorgsfullare än jag brukar. Man vill ju liksom inte att lyckan försvinner bara för man slarvat med att stänga in den.

Allt det här tog kanske 30 sekunder.

Medveten närvaro behöver inte ta tid.

%d bloggare gillar detta: