Om livet på Lilla Ekeby under ett år, Farmor Nords funderingar och fyra släkters historia.

IMG_7095

Inte är det svårt att lära gamla hundar att sitta. Det är ju bara att öva lite mer.

Kan det vara samma sak med att ha det städat hemma; ordning och reda. Går det att ha total ordning och reda?

Och framför allt; att behålla den!

 

Vid 66 års ålder, utan att tidigare lyckas, tror jag nu att det är dags. För visst städar jag, och här hemma är vanligtvis rätt okej. Inget överflöd av prylar, eftersom jag gillar att det är enkelt och vackert.

Men nog finns här ”mörka” områden. Skrivbordet är ett sånt. Och jag hävdar förstås att röra på skrivbordet tyder på kreativitet; inte lättja.

 

Tvättstugan är ett annat exempel. För där gör jag ordning ”stup i kvarten”  och ändå ser det bara efter någon vecka ut som det gör på bilden.

Handdukar som är på väg att vikas ihop.

Dörrvax och tvättmedel som är på väg till bättre förvaringsplatser.

Tavelramar som är på väg att få innehåll.

En slang från torktumlaren, i bunke på golvet, som är på väg att sättas fast i avloppet.

Hundmat som är på väg till hundens mage. Nä, det måste ju ändå vara okej att den är på väg…

 

Jag tror att jag drabbades av en släng ordning & reda redan för några veckor sen då jag drog igång mitt 20-nya-vanors-projekt. Vana 1/”Ett alltid fräscht i sovrummet” går galant liksom Vana 3/”Hålla undan på 4 viktiga platser i hemmet”.

Så nu skruvar jag upp förväntning och krav. Jag hittade en nätkurs i Total Ordning & Reda.

Om 3 veckor kommer vårt hem att vara skinande rent och tömt på onödigheter. Städa och kasta kommer inte att vara något problem. Men det är sen… att hålla det så.

Det ska bli spännande att se hur det här går. Inser ju att det inte går av sig självt. Här krävs en insats.

 

Kursen började igår. Då var dags dags att skaffa överblick och att kasta två saker; en från förrådet och en från huset. Det tog en stund innan jag hittade vad jag skulle kasta. Jag kände att jag ville hitta någon symbolik i det jag slängde.

Från förrådet kastade jag en ridhjälm. Som inte ens var vår. Det finns flera gamla ridhjälmar att kasta, undrar varför jag sparat dem?

Från huset kastade jag en hemsk munkorg till hund. Frasse fick först leka med den och slita sönder den. Varför i hela fridens namn hade jag sparat den helt vidriga saken? Vi köpte den när Frasse var liten och skulle ha salva i ett öga två ggr/dag, men vi ”kunde” aldrig förmå oss att använda den eftersom han blev så kränkt när vi satte på honom den. Vi använde korv istället, när vi medicinerade. Det gick galant. Men varför i hela fridens namn sparade jag det tortyrredskapet?

 

Nu ska jag öppna mejlet och se vad dagens övning i städskolan är. Den som är seriösare säger säkert att jag håller på med feng shui, men ni vet ju hur jag är. Jag städar 🙂

 

Annonser

IMG_7054.JPGDet är bråttom nu. Orsaken är att jag in i det sista har valt mellan en massa olika alternativ. Vilka de var hinner jag inte berätta nu.

Men valet för VANA 4 föll alltså på:

I SÄNGEN SENAST 21.15 om jag ska upp 5 följande morgon

Och nu, när klockan är 21.38 känns det bråttom. Jag bör hinna duscha, diska några kastruller som står kvar på köksbänken, bädda rent i sängen (vana 1 som trasslar till det där) och dricka te.

Kan inte gå och lägga mig om jag inte få te först.

Skyndar….

 

smågodis2

Äter du även om du inte är hungrig? Ofta sugen? En kaka extra för att muntra upp dig? En ostbit extra, bara för att det är så gott? En påse smågodis i bilen? Eller en näve nötter för att du är stressad? En chokladbit för att du varit duktig? Ett glas vin för att du har tråkigt?

Har du tröttnat på att ha det så?

Inte?!

Då kan du sluta läsa nu.

**********

Men har du tröttnat på att ha det så?

Då kan du fortsätta att läsa. 

För jag har ett förslag.

Jag la för en stund sen ut ett erbjudande i en facebookgrupp som jag administrerar. Gruppen heter ”Hälsosam vikt utan bantning”. För jag tror mer på medvetet ätande än bantningsdieter där det gäller att kontrollera sitt ätande genom en massa regler.

Tanken kom. Någon som läser min blogg kanske också är intresserad. Är du?

Minikursen består av att genomföra VECKA 1 från boken/kursen “ATT ÄTA. Steg för steg i 8 veckor med mindful eating och självmedkänsla.

Vecka 1 är en introduktion till förhållningssätten i mindfulness, mindful eating och självmedkänsla. Du får också möjlighet att prova ett antal övningar. Minikursen är gratis och facebookgruppen ”Hälsosam vikt utan bantning” används som en plattform för diskussion.

Så här går det till:
Du satsar helhjärtat under EN VECKA. En vecka som ändrar en hel del av hur du tänker kring mat och ätande och din kropp. Jag lovar att du kommer att bli mer medveten – och då tänker du inte riktigt på samma sätt som du gjorde tidigare.

Av dig krävs att du avsätter 15-20 minuter varje dag. Under en vecka.

15 – 20 minuter? Har du tid med det?

Jag inser att jag låter en aning ironisk med den frågan. Men ta emot frågan med kärlek. För jag ställer den av välvilja.

Ibland blir jag så trött på alla, inklusive mig själv ibland, som säger “jag ville verkligen, men jag hann inte. Tyvärr så blev det så…”.

Men kära nån, (ni, jag och alla andra) som säger så ibland. “Tyvärr så blev det så”…

Smaka på meningen en gång till.

“Tyvärr, så blev det så….”

Jag borde kräkas på den meningen. För vem håller i taktpinnen i våra liv? Vi själva? Någon annan?

Återigen ett brutet löfte. Av lättja? Av fel prioriteringar? Av att det är tråkigt? Jobbigt? Oavsett vad, så har jag brutit ett löfte mot mig själv!

Jag har lättare att bryta löften mot mig själv än mot andra. Är du också sån? Eller är du din egen bästa vän och gör allt för att hålla löften också till dig själv.

Ibland kan det ändå gå pipan. Men då, tycker jag, ska man banne mig inte var det minsta kritisk mot sig själv. Utan istället säga; “jag gjorde vad jag kunde, men det gick inte”. Och sen är det inte mer med det!

Nu har jag “mästrat” nog för den här gången.

Men jag gör det för att jag så gärna vill att ni som väljer att vara med på “EN VECKA MED MINDFUL EATING” ska få stor nytta av den “ynka” tid ni satsar. Och att ni ska satsa helhjärtat.

För det mesta som satsas helhjärtat brukar fungera.

Har du inte 15 – 20 minuter varje dag att avsätta så ska du avstå.

Vill du vara med så är du välkommen att bli medlem i ”Hälsosam vikt utan bantning”

IMG_6940.JPG

Hon är hemma nu; Prinsessa. Efter några månaders träning då hon varit superduktig är det dags för en månads vila. Hemma i välbekanta hagen. Mumsande gräs. Nu ska alla nya färdigheter falla på plats. Sen åker hon tillbaka till tränaren för försäljning. Men redan nu letar jag gärna hennes nya ägare.

Jag önskar henne en storhästryttare som är intresserad av islandshäst. Det skulle vara det perfektaste 🙂

För den här tjejen har dressyrtalang och trivs på dressyrbanan med en som är rutinerad. De kan få det riktigt kul ihop, spår jag. Däremot tror jag inte att hon är en ”mullehäst” för den som precis tänt på islandshästridning och mysiga turer i skogen.

Så var finns den rätta människan?

Känner du någon? Eller är det du?

Jag hittade en annons på Hästnet. Men den är nog för gammal… Linda på Gotland letade ”prinsessatyp” och skriver så här:

”HÖGREST UNG ISLÄNNING MED DRESSYRTALANG KÖPES

Lade ner jakten på islänning och letade efter liten dressyrhäst istället då jag inte hittade isis med bra galopp. Nu vacklar jag dock i mitt beslut och gör ett nytt försök.

Letar känslig högrest häst ca 135-145 cm (välbyggd med lång hals prioriteras före höjd över havet). Ålder 4-8 år. Mjuka taktfasta gångarter men behöver inte ha tävlingsmässigt flashig gång. En ren mjuk galopp har stor prio. Behöver ej vara utbildad men tölten ska vara någorlunda på plats.
Jag har tävlat svår dressyr och är utbildad dressyrtränare. Arbetat på Hästsjukhus i flera år. Hela tiden parallellt ridit och utbildat islandshästar.”

Linda hade kanske varit perfekt. Men det måste ju finns fler som hon!

 

 

stress

Går det att tänka tvärtom? Nu när hösten, på eget bevåg (?), drar upp farten i våra liv.

Jag läser en annons för yoga och börjar fundera: Är ett yogapass bästa hjälpen för att känna mindre stress, mer närvaro och mer glädje?

Eller skulle det fungera lika bra, eller kanske bättre, med att spela kille eller domino med ungarna? Eller ta en cykeltur hela familjen med pannlamporna tända? Eller högläsning ur Tusen och en natt eller Hästarnas dal?

Nu säger någon; vilken tid lever du i Åsa?

Bra fråga, men jag kan ändå inte låta bli att undra:

Känner du dig intryckt i ett hörn? Av allt du  ”ska hinna” och allt du ”måste”?

Sommaren blir höst. Barfotaben och tunna koftan ersätts av tights och ny höstjacka.

Trädgårdsmöbeln flyttar in, klockan vrids tillbaka. Rutinerna, som det var så skönt att släppa vid midsommar, står i kö igen. För att sätta vardagen. För att du ska hinna alla krav och måsten.

Och för att du ska hinna med några NYA MÅSTEN…

Du längtar redan mindre stress, större närvaro och mer glädje. Trots att september knappt står på tröskeln.

Men ändå funderar du på Tabata, Bootylicious, Kettlebell Strong, pilates,  springa i skogen varje kväll, yoga, vattengympa, In-Trinity eller kanske virtuella spinningpass där du cyklar framför en stor skärm, backe upp och backe ner.  Eller kanske ska du ”krypa och kräla” (crawling) som är den senaste trenden i USA och Storbritannien.  Kravla runt på gymgolv, går på huk som en anka, lufsar fram på alla fyra som björn och krälar som ödla.

Blir du egentligen trött bara på tanken?

Jag blir lite betryckt när jag tänker på alla som kastar sig in i höstens måsten och träning. Har de tänkt? Eller ”bara gör” de? Lite för att ”alla andra gör”.

Har de ens tänkt tanken att istället för att lägga till en aktivitet så ska de ta bort två?

Själv drar jag lättnadens suck. Jag är inte i karriären, jag har inte lång resväg, jag har inte en man/fru som också jobbar över var och varannan kväll, jag har inte dagispersonal som besvärat tittar på klockan när jag kommer sent, jag är inte småbarnsförälder, jag har inte gamla och sjuka föräldrar, jag står inte och tvättar på kvällen och stryker på morgonen, jag har inte ett stort hus att hålla i topptrim, jag har inte ett sommarhus som också ska vara i topptrim, jag behöver inte handla när jag och ungarna är som tröttast och hungrigast…

Är det ingen som kan lära dagens 30- 40-åringar att sätta en pinne i ekorrhjulet?

Äta, jobba, sova, äta, jobba, sova, äta, jobba… går det överhuvudtaget att sova?

Jag bestämmer mig. Svårare är det inte.

Bestämmer mig. För att stanna upp. Oftare.

IMG_6929Ta in. Andas lite långsammare. Djupare.

Var dag. Alla dagar. Vardag.

Tacksamhet.

Går det att odla?

Odla tacksamhet?

Självklart. Det är självklart.

Bara man sått några frön så finns möjligheten att den sprider sig som ogräs.

Liksom på eget bevåg.

Stannar upp i steget när jag går förbi kohagen. Korna Madicken, Carrie och Lilla Stjärna. Tjuren Herkules. Kvigan Elsa. Och kalvarna Brody, Emil och Lilla Engla.

En hög vardagslycka. Tar in. Tacksamt.

%d bloggare gillar detta: