Jag hör inte hemma här

Första torsdagen i oktober. Marknadsdag i Rimbo. Jag känner att jag inte är inföding i byn: för jag känner inget särskilt alls. Inte alls det där suget, inte alls det där ”nödvändiga” att marknadsgatorna måste beträdas.

Men det blir ändå en sväng gatorna runt; köper lax, köper ost… Rundar olivförsäljarna; för att slippa att plötsligt stå där med en stor burk goda oliver i handen, till hiskelig kostnad. Det har hänt; och jag begriper inte hur det går till.

Hittar en fin liten korg, för 145 kronor, i oskalad pil. Den blir perfekt till grönsakerna hemma på köksbänken. Men 145 kronor för ett handarbete? Korgen är gjord i Polen och vad fick han/hon som gjorde den? 10 kronor?

Häftigast på marknaden är alla dofterna. Det luktar gott nästan överallt. Det är också fint att träffa och byta några ord med bekanta som man sällan ser.

Men jag blir inte långvarig. Vänder ganska snart hemåt. Tar en sväng med hunden i skogen istället. Där luktar det ännu godare, så här års.

Annonser

Om att se ”mer” 😲

När jag stannar till. När jag ger mig tid. När jag öppnar mina sinnen. Då upptäcker jag ibland saker som jag aldrig skulle upptäcka när jag skyndar fram.

Händer det också dig?

Detsamma kan hända när man tar en bild. Och sen tittar på den.

För en stund sen tände jag höstens första brasa i kaminen. Välsignar den torra veden. För i år, och för omväxlings skull, rökte det inte in. Det bara brann.

Fotar. För att eventuellt ha till bloggen.

Tittar på bilden 😲😲😲

…och ser hur fint våra stora fönster speglar sig i kaminens glasruta.

Inte såg jag det tidigare.

Var är maten; människor?

Det är kolsvart därute. Termometern står på 3 grader nu när klockan precis passerat sex. Ny dag gryr. Jag hoppas att den blir lika vacker som igår.

Jag har alltid tyckt om hösten. Och kärleken och fascinationen över den här årstiden bara ökar. Det känns gott att få rama in sig i mjuka långkalsonger och sköna tröjor. Att kura skymning. Att gå upp i gryning. Att dra ner på farten. Att slippa sommarens alla ”måsten”. Att se att naturen också vill vila en stund.

Igår var det den första dagen i oktober. Också djuren börjar känna av hösten. Jag tror att de också gillar det kyligare klimatet och att slippa flugor och bromsar. Men matbristen; aj, aj… den känns. Korna och deras avkommor har råmat då och då efter vinterfoder den senaste veckan. Missnöjda med sengräset och tistlarna som bjuds.

Igår hörsammade vi bönen. Marcus lyfte in den första ensilagebalen i foderhäcken. Och lyckan var total. För Sol och Lotta, årets kalvar, var det premiär att få maten serverad på bord.

img_9701

Luften är klar. Bladen byter färg. Gräset är fuktigt hela dagen. Gummistöveltid. Och Frasse står där med halva kroppen inne i de taggiga björnbären. Det är både gott och gott om bär i år.

IMG_9626
Vi har brukat vår lilla gård sen 1992 och bott här sen 2003. Hästarna har funnit med hela tiden. Nötdjuren har kommit under de senaste åren. Både för att hjälpa oss att hålla markerna öppna och därför att vi vill att det kött vi äter ska komma från djur som vi vet haft det bra.

Jag tänker allt oftare på vilken förmån det är att få bo och leva som vi gör. Och mina tankar snubblar lätt över begreppet KASAM.

KASAM står för Känsla av sammanhang. Antonovsky, begreppets pappa, menade att det är tre komponenter som starkt avgör hur vi mår och kan hantera svårigheter.

Det tre är hur meningsfullt, hanterbart och begripligt livet känns.

Det känns som att jag har hög poäng på alla tre just nu. Beredd att ge mig i kast med den nya dagen. Och beredd att ge mig i kast med tulpanlökarna som vill ner innan backen blir hård.

IMG_9488

Jag kupar händerna och sköljer ansiktet

IMG_9671Jag vet inte hur idén dök upp. Men plötsligt står jag där med bottenventilen nedtryckt och handfatet fyllt med lagom varmt vatten.

Var det inte så som jag, i flydda tider, tvättade ansiktet? Gjorde inte alla människor så. Förr.

Kupade händerna, fyllde dem med vattnen och tryckte vattnet mjukt mot ansiktet. Jag har för mig att det var precis så det var.

Handskopa efter handskopa. Till ett intvålat ansiktet. Så det var nödvändigt att blunda när det varma vattnet kom.

För varför finns det annars en plopp i tvättstället? För att man ska tvätta strumpor och underkläder. Nä, så simpelt kan det väl inte vara?

Med ett fyllt handfat, jämfört med forsen ur kranen,  blir det ett annat sätt att tvätta sig.

Lugnare.
Tystare.
Långsammare.
Njutbarare.

Märkligt att jag inte tänkt på det tidigare. Undrar hur många som fortfarande har tid att tvätta sig på det sättet.

Jag är ingen säljare

säljareTack för alla kloka inspel på min morgonblogg. De flesta på Facebook. De kommentarer jag fick hjälpte mig en hel del till att förstå vad i ”hälso-missionerandet” som jag gillar och vad jag inte gillar.

Om vi fortsätter att hålla tankarna i dessa ”religiösare” termer så kan jag nog uttrycka det som att jag tänker sluta uppmuntra folk att gå till ”Missionshuset”; men har de kommit dit utan påtryckning/övertalning så ”predikar” jag gärna en stund.

Det är nog så enkelt som att jag inte är född säljare och inte heller lyckat bli det under alla år. Och nu tänker jag inte längre jobba mot min natur. Basta!

Jag slutar som ”missionär”

Ibland är insikter otroligt befriande. Den här har hängt i luften länge; men igår kväll, efter hälsomässan blev den nästan glasklar. Och efter morgonens promenad i höstnaturen blev tydligheten total.

IMG_9673

Hälsomässan här i Rimbo, med förevarande hälsovecka, blev jättebra. Många kom. Många gillade det jag och tre av mina vänner gjort. Och det är härligt; för då kan jag sluta som ”missionär” med flaggan i topp.

För nu tänker jag lägga av med att försöka övertyga, truga och motivera människor om poängen med att leva hälsosammare. De får komma på det själva. Eller ställa sig i kaskaden av andras inspiration. Hela världen är ju full av hälsomissionärer och självutnämnda hälsoprofeter som vill få oss med på sitt tåg; så inte kommer det att märkas att lilla jag försvinner.

Nu tänker jag prioritera mig själv, upptäcka saker bara för min egen skulle, få energi genom att uppleva sånt jag inte redan visste eller har glömt,  hitta ny kunskap som berikar mig, läsa böckerna som ligger olästa. (Och skriva ner mina tankar; den som vill får gärna läsa i min blogg. Men jag tänker inte truga någon).

För oj så jag under de senaste åren har tjatat eller ödmjukt försökt intressera; ”det är klart att du ska vara med på qigong”, ”visst passar det här dig”, ”nog måste du ta dig tid att satsa på dig själv”, ”det är klart att du ska sponsra den här hälsosatsningen… och den här”, ”mindfulness i naturen; jag tror att du VERKLIGEN skulle gilla det”, ” jooooo, visst ska du vara med” …. och så vidare och så vidare.

En enda gång – hitintills – har jag drivit min ”nya” linje fullt ut. Det var när jag för några år sen startade en studiecirkel i Mindful eating. Jag ”krusade” ingen. Bad ingen att vara med. Istället ställde jag krav på de som var intresserade.

Christina, Kia, Kristina, Eva, Gerd och Siv; jag minns fortfarande med stor glädje våra samtal och meditationer. Det var den roligaste ”kursen” jag varit med och drivit. Den berikade också mig.

Jag tror bestämt att jag också ska bli lite mer filosofisk; eller kanske är det precis det som jag äntligen kommit igång med. Kan det ha att göra med åldern?

Jag skriver, men inte så mycket här

midsommarHej,

måhända är ni några som funderar på om jag slutat blogga. Ja, för tillfället. Men kanske är jag tillbaka inom kort.

Men just nu tycker jag att det är roligare att skriva på Instagram och Facebook. Så om du gillar mitt skrivande; välkommen att läsa där. Båda sidorna ligger ”öppna”.

Facebook hittar du om du klickar här

Och Instagram hittar du om du klickar här