FARMOR PÅ LILLA EKEBY

Tisdag morgon: Vinden viner utanför husknutarna och julgranen med den släckta belysningen vajar och tar stöd mot räcket runt trädäcket.

Det är nog inget fel på den här dagen; den blir förmodligen det jag gör den till. Men ibland känns det rätt motigt. Liksom utan anledning.

Det är nog vädrets fel.
Eller att jag sovit dåligt.
Eller att Frasse fnyser och säkert har noskvalster.

Jag har lärt mig att det är jäkligt bra med affirmationer. Och just nu, precis när jag skrivit föregående mening noterar jag lite nonchalant att jag skrivit en svordom. Jag brukar aldrig svära; inte heller skriva svordomar.

Men just nyss är det precis som att den ”satt bra” där.

Svordomen, alltså.

Affirmationen?

Jag är lycklig, stressfri och i nuet. 

Det lär vara okej att småljuga i affirmationen; med önskan om att det ska bli som man säger.

Om ni undrar hur det är; jo jag är lycklig, det är alldeles sant. Och jag gör allt för att stressa mindre, för varför har jag bråttom? Till vad? Jo, just ja. Just nu borde jag skynda mig att skriva färdigt och gå ut och halma hos kor och ungdjur. Innan de har ätit frukosten klart och går in och lägger sig igen. Så ja, jag har bråttom. (Förresten så blåser det väldigt utanför fönstret just nu).  Och leva i nuet? Det är inte ”plättlätt”. Jag kommer på mig med att vara någon annanstans stup i kvarten. Trots att jag vet hur bra det är att vara här och nu.

När jag går där i skogen med Frasse, på morgonpromenaden, funderar jag ofta över vad jag ska skriva här i bloggen. Det är inte att vara här och nu. Men idag går det kanske bättre, eftersom det redan är skrivet när vi går ut.

Bildcollaget; varför la jag hit det? Till den här texten?

Jo, jag började faktiskt med att lägga in bilderna innan jag skrev texten. Så jag hade nog tänkt skriva om något annat än det blev. Verkligheten tog liksom över.

Men jag borde väl säga något om bilderna; så där skulle jag gärna gå varje dag. Men inte är verkligheten sån. Jag tittar ner på de frasade muddarna på Back on track-tröjan; älskar den ju. Men måste nog kasta den snart. Brallorna och varseljackan som jag snart ska dra på mig är skitiga och borde tvättas.

Hur stövlarna ser ut ska vi inte tala om.

Och någon snusförnuftig slutkommentar tänker jag inte skriva.

Har du något som du vill göra? Verkligen vill göra? Inte för att du behöver göra det, utan bara för att du vill?

Då ska du göra det. Men helst inte berätta om det. Inte skriva om det på sociala medier!

För det lär vara så att glädjen och njutningen dröjer sig kvar längre om du bara låter det handla om dig själv.

Visst låter det häftigt?

Jag kom att tänka på det när jag hittade barndomens flöjter. Vi spelade mycket tillsammans; bror Janne, pappa och jag. Pappa gärna på tvärflöjt.

Jag vet inte alls om jag kommer att börja spela flöjt igen. Och om jag gör det; då kommer jag inte att berätta om det här!

Men jag får tanken att flöjt är ett rätt fascinerande instrument. Och det känns som att det skulle vara lite lättare att väcka flöjten än att väcka cellon. Men man vet ju aldrig, det är just det som är så spännande med livet. Cellon står också där och viskar; bruka mig igen.

Flöjt är ett spännande instrument. Visste ni att man påträffat en flöjt av mammutben som är minst 30 000 år gammal. Kanske 37 000 år gammal. Det äldsta instrument man påträffat. Och det finns så mycket magi och myter runt flöjten.

Jag smakar på om flöjtspel är det jag skulle kunna brinna för. Eller kan det vara något annat? Nå´t jag inte tänker berätta om.

Frågan i rubriken mötte mig på en av de första sidorna i de engelske läkaren Rangan Chatterjees nya bok Stressbalansen. Jag tycker att det är en riktigt, riktigt bra fråga. Den handlar förstås om vad jag vill med mitt liv; om anledningen till att finnas till.

Ja, varför gör vi oss egentligen omaket att kliva upp ur sängen varje morgon? Hur tänker jag? Hur tänker du? Just den här formuleringen av frågan känns ny, i alla fall för mig. Och jag gillar den!

Vad är svaret? Kliver jag upp därför att jag har en lista med saker som jag måste göra? Eller vill jag kliva upp eftersom jag är angelägen om att uppnå vissa saker?

Tycker jag att jag ”måste” eller vill jag?

Chatterjee menar att det allra bästa sättet att få ett lugnare och lyckligare liv är att känna att livet har ett syfte. Och i nästa andetag säger han att leva sitt liv utan att tänka kring mening och syfte skapar en inre stress. Jag tycker att han tar en spännande infallsvinkel på det här med stress.

För visst handlar det väldigt mycket om känslan av att rå över sitt liv; inte styras av andra. Om hur viktigt det är att känna att man själv har ”dirigentpinnen” i sin hand och att man inte är en marionett där annat & andra och ”livet självt” styr en.

Jag tror att jag nästan alltid hoppat ur sängen på morgonen av längtan efter att uppleva och ”göra” en spännande dag. Nu i pensionärslivsdagar är det förstås extra enkelt; men även förr när jobb och tidspress låg över mig på ett annat sätt fanns samma känsla.

Det är jag som har kontrollen och det är jag som styr min egen båt! Och jag vet (ungefär) åt vilken håll jag ska styra den för att nå dit jag vill!

Hoppsan. Jag hade ju tänkt skriva några rader om alla de tre böckerna på bilden, alla ”nykomlingar” i mitt bibliotek. Men det här blev så långt att jag nöjer mig med Chatterjees bok.

För nu är det dags att göra middag.

Trevlig lördagskväll.