Så befriande att vara åsiktsfri

Ibland hänger jag inte riktigt med. Idag är det 11.11 och Singles day.

Singles day? Shoppingdag? Hetare än Black Friday! Hur hänger singles och shopping ihop? Fattar inte.

Kan det vara åldern? Eller är det bara så att mycket går en lantlolla förbi. Först reagerar jag lite på att singelliv kopplas ihop med shopping. Är inte det rätt långsökt? Sen ”läser jag på lite” (läs googlar) och förstår att den här dagen – då singlar ska fira och vara stolta över att de är singlar- också är den största dagen för online-shopping.

Långsökt?
Långt bort.
Kina.
Singeldagen, också kallad Guanggun Jie,  föddes i Kina.
Den har också kallats ungkarlarnas dag.
Online-shopping; visst känns det också mycket Kina?
Men kopplingen? Kina?

Släpp. Släpp. Släpp. Säger jag till mig själv!

Visst är det märkligt hur enkelt det är att ”gå igång” på,  för åtminstone en själv, helt betydelselösa saker. Orda om dem. Tycka om dem. Lägga tid på dem. Kanske till och med få igång en lång diskussion, på Facebook eller i en blogg, om det.

Det kunde ha hänt mig. Just om singeldag och shopping. Det händer definitivt många andra.

Men något hände i mig. En lite reflektion tog plats. Och ändrade något i mig. Hur kunde det gå till?

Så jag är totalt ointresserad av att diskutera Singels day. Långt mer spännande att diskutera skulle vara detta med att man förväntas ha en åsikt om allting. Och gärna snabbt!

Vad tycker du? Hur ofta får vi inte den frågan.

Ibland provar jag med att svara att ”jag tycker ingenting”.

Det är störande!

Annonser

Tillbaka. Troligen.

Efter nästan 16 år har jag ett eget skrivbord härhemma. Det känns väldigt okej.

Måhända blir jag nu så inspirerad att jag börjar blogga igen. Det har varit sisådär med det den senaste tiden.

På landet är det lätt att ”göra” höst; men i stan?

Hur ofta tänker den som bor i stan på att göra höst? Eller på att göra kväll? På att styras av årets rytm. Använder han eller hon någonsin ordet ”göra” i ett sånt sammanhang. Tanken slår mig när jag långsamt släntrar med Frasse i höstskogen. Jag tror bestämt att vi går långsammare på hösten än på våren,

Göra klart.
Göra gott.
Göra rätt. 

För att göra de sakerna krävs en aktiv handling.

Det blir inte klart, om jag inte gör klart.
Det blir inte gott, om jag inte gör gott.
Det blir inte rätt, om jag inte gör rätt.

Men hösten och kvällen blir ändå. De blir, även om jag inte gör något för att de ska bli.

Kvällen är oundviklig. Hösten är oundviklig. Tack och lov. Jag älskar dem båda. Det känns gott för själen att få göra kväll eller göra höst. Förbereda för kommande tid, stilla sig, ta det lite lugnare, njuta av det som gjorts….

För den som lever i gatljuset och asfalt mest hela tiden måste det nog vara svårare att träffa på den här känslan och hjälpen att stilla sig.  Den kommer nästan med automatik till oss som går med jorden direkt under stövlarna, och som kan ledas av månen när den är full.

Genom fönstret, på vårt hus på höjden, ser jag Kalle, grannen från några gårdar bort, sätta upp snökäpparna. Som han gjort under alla år som han ansvarat för vinterplogningen. Och före Kalle var det någon annan som gjorde detsamma. Generation för generation bakåt.

Ibland tänker jag på vad livet gör med oss människor som fortfarande har mycket av dygnets rytm och årstidernas växlingar i oss.

Nyss kom ett mejl från vännen Anna. Som beskriver livet på den gård där hon lever. Hennes mejl slutar med de här raderna:

Jag tror att våra själar jublar. Fast vi sällan tänker på det.

Promenad med eld på ryggen

Det brinner på ryggen. Men det är helt okej. Först förstod jag inte varför ”elden” hettade mer och mer. Märkligt. Men samtidigt som den nu börjar stilla sig kommer insikten till mig. Vår vanligtvis så smarta kropp är inte alltid supersmart.

I vissa lägen kan inte kroppen skilja på vatten och svett; den tycks tänka ”vätska som vätska”.

Jag var på massage hos Elisabeth på Lilla Oasen nu på förmiddagen. Det var länge en sist. Mina axlar är så spända och gör rejält ont under hennes händer.  Det måste vara ett under att jag inte går med spänningshuvudvärk mest hela tiden. Faktiskt så är det nog så. För jag har sällan huvudvärk.

Efter massagen erbjöd Elisabeth liniment på ryggen.

– Absolut gärna, sa jag.

– Om det börjar kännas för mycket så torkar du bara bort det med en handduk. Använd inte vatten för då känns det ännu mer, som eld, sa Elisabeth.

img_9948Hemma igen blev det hundpromenad i ett bra tempo. Bilderna är från den.

Med långkalsonger och sköna byxor, varma vinterstövlarna, tjockaste jackan, nyköpta varma handskarna och stickade luvan.

Och det blev varmare och varmare under kläderna. Speciellt på ryggen.

-Det här linimentet är verkligen kraftfullt, tänkte jag då; utan att förstå.

img_9951Men nu vet jag hur jag ska göra nästa gång  jag vill ge liniment en extra skjuts. Inte behövs det vatten. Det är bara att klä på sig för mycket och gå så fort så att jag svettas ordentligt. Vätska som vätska, säger kroppen.

Nu när jag ”torkat” och suttit en stund här vid datorn känner jag inte av ryggen alls. Inte det minsta.

Jag syr utsiktsskydd idag

Nog ligger det mycket i uttrycket ”sådan herre, sådan hund”. Både jag och vår hund Frasse vill ha full kontroll över läget. Ansvarstagande.

Men medan jag försöker sköta detta tunga och självpåtagna ansvar lite smidigt så gör Frasse ingen hemlighet av att han är i tjänst som ordningsvakt mest hela tiden.

Han är en hyfsad vakt. Med en väldigt bra vaktkur. Våra fönster från golv till tak i vardagsrummet ger honom första parkett. Hans revir sträcker sig så långt hans ögon når; vilket omfamnar våra hagar, granntomter, byvägen och gång- och cykelbanan till Rånäs.

Han är blixtsnabb på att agera. Det är lätt att tro att han ligger och slappar i sin framdragna bädd vid tv:n. Men i ögonvrån tycks han hela tiden spana ut…

Han har blivit bra på att larma ”eventuell fara å färde”, skäller några ggr och lämnar sen över till mig när han noterat att jag uppmärksammat den eventuella faran. Någon gång kan han förstås gå igång ordentligt och inte nöja sig med att jag säger ”tack”, men oftast fungerar det bra.

Men jag tycker ibland lite synd om honom, även om han ser ut att ha det mysigt där han ligger och kollar. Det är mycket som händer utanför fönstren. Så han kopplar nog aldrig riktigt av. Kis-spanar dagarna i ända.

Ibland har jag tejpat upp några stora blädderblocksblad för fönsterrutorna nedtill. Och det fungerar ju. Men det ser inte så trevligt ut.

Igår fick jag en ny idé. Kanske sätta upp snygga utsynsskydd? När jag var i Norrtälje på eftermiddagen inhandlades tyg.

Redan när jag såg tyget första gången så tänkte jag att det är något välbekant över det.

Dras vi till det välbekanta? Jag tror så.

För nog fanns det andra tyger i butiken som var lika snygga. Men jag hade ögonen bara på det med de lite märkliga tulpanerna.

När jag kommer hem och ser det gamla 1700-talsskåpet förstår jag. Tulpanerna som en okänd gårdsmålare smyckade skåpet med  för flera hundra år sen är väldigt lika tulpanerna på tyget jag köpte.

 

Går det att hitta hem?

IMG_9906

Hur gör jag för att hitta hem igen? Höstens självklara lugn; hjälper det? Tanken kommer när jag halmar i ligghallen hos korna och deras ungar.

Ko-lugn.
De har en del att lära mig. 

Jag slutade att  springa fort för några år sen. Men vanor och beteenden sitter djupare än vad jag trodde. Bäst som det är kommer jag på mig själv med att småspringa igen.

Att prestera.
Att ha bråttom.
Två av mina bästa grenar.
Trots att jag inte anmält mig till dem under senaste åren. 

Jag skulle kunna lägga skulden på tiden vi lever i. Informationssamhället. De sociala medierna. Göra/gjort karriär. Vara duktig flicka.  Det finns säker flera syndabockar. Och de tillsammans med min nyfikenhet, rättvisepatos och sanningssägande tog mig ända hit där jag är just nu.

Det är ingen vägg. Det är snarare ett rött skynke. Det går att böja sig under och jogga vidare i samma uppkörda spår.

Det går också att vända. Leta sig tillbaka till stigen som börjar växa igen.

Jag är inte rädd att gå vilse.
Det finns något spännande också i vilsenheten.
Men det känns rätt onödigt att göra det. 

Om jag blir lite konkretare så handlar det säkert om stress. Fortfarande. Trots att jag är stor nu.
Jag är inte ensam. En önskan om att hinna allt, göra allt, att inte missa något, ta för sig av livet; HELA TIDEN.

Men resultatet?

Om jag blir lite konkretare så visar det sig, för mig, till exempel i sånt som att sällan stanna upp och njuta ordentligt av nuet, sällan läsa en bok ända till slutet, sällan se en film på tv ända till slutet. Otålighet. Inga ställtider. Framåt. Framåt. Varför då?

Men jag börjar bli medvetnare. Numera är det inte så här hela tiden. Men nog händer det en stund mest varje dag. Min hjärna tycks fortfarande förespråka spring-beteendet.

Jag skalar av.
Jag plockar bort.
Både möbler och aktiviteter. 
Men inte människor.

– Vi har gott om tid, säger Bodil Jönsson i sin nya bok. Jag hänger med i hennes resonemang; men tänker att det är lättare i teorin än i praktik. Och ibland tänker jag att det hon skriver/säger är ”skitsnack”.

Jag ska ta fram hennes bok igen.
Jag tror inte att jag läste den till slutet.

”Musiken måste söka upp dem som inte redan mött den”

Först blockflöjt. Sen mandolin. Sen piano. Till sist landade jag i cellon; som blev min följeslagare ända upp i gymnasiet. På bilden är jag nog i tioårsåldern och det är kusin Ulf som hänger, med beundran i blicken, på pianot. Hemma i salen, i  Ösby, i Knutby. Bror Janne spelade valthorn.

När jag var liten hette det musikskola. Nu är verksamheten breddad och det är vanligare att det heter kulturskola. Fler kulturella eller konstnärliga uttrycksformer har kommit till sen jag för första gången satte min fot i musikskolan i början på 60-talet.

Jag tror att jag vågar säga att musikskolan i Knutby föddes i vårt kök i Ösby. Det var där som många av pappas idéer tog konkretare form.

Han var, i alla fall för den tiden, en rätt ovanlig bonde. Med stort intresse för bland annat musik. Det musicerades i hans barndomshem och det musicerades hemma hos oss. Där syntes violinister från Hovkapellet, där kom en dirigent som med tiden blev Operachef och ”Spela-blockflöjts-boken” hade farbror Stures namn på omslaget. Flöjtgruppen drevs som studiecirkel i Knutbygårdens lilla sal och läraren Trudi kom med bussen från Uppsala.

Pappa brann för att så många som möjligt skulle få möjligheten att spela ett instrument.  Inte bara lyssna på musik, utan också att själv ”göra”.

– Alla barn måste erbjudas möjlighet att spela, framförallt om det inte redan finns ett musikintresse i deras hem, sa pappa.

Och när han fick en idé så omsatte han den rätt snabbt i handling. Så det stod inte på förrän vi hade en kommunal musikskola i byn. Musikskolan höll till i skolbiblioteket i källaren i skolan; bokdoft blandade sig med toner.

Christer, Micke, Lena och jag spelade stråkkvartett. På den tiden var det bara klassisk musik som gällde.

Jag kommer att tänka på vår lilla stråkkvartett och på pappas övertygelse om att ”musiken måste söka upp dem som inte redan mött den” när jag tar del av diskussionerna kring Kulturskolan i Norrtälje kommun.

Åsikterna går vitt isär om Kulturskolan bäst hör hemma hos Barn – och Skola eller hos Kultur – och Fritid.

Vid första tanken kan det synas som oviktigt var kulturskolan organisatoriskt är belägen. Det finns de som hävdar att den ”får det bättre” om den byter förvaltning. Så tycker t ex Barn- och Skolnämndens ordförande.

Och så här skriver Norrtelje Tidnings chefredaktör Reidar Carlsson när han försvarar nämndbyte:

– Hotet mot kulturskolan är sänkta anslag, inte byte av ansvarig nämnd. Några förslag eller uttalanden om sänkta anslag finns inte. Och om politikerna skulle vilja skära ner på kulturskolan, så spelar det ingen som helst roll vilken nämnd som är ansvarig.

Ja, det låter ju rimligt. Oavsett nämnd så kommer de resurser Kulturskolan behöver från samma skattebetalare, elevavgifterna från samma elever och ev. statliga bidrag är desamma oavsett tillhörighet.

Så varför då flytta på den? Att den en  gång i tiden hamnade i samma ”låda” som skolan måste väl ha haft en orsak. Eller var det bara slump?

Det sägs (säker källa 😉) att en av orsakerna till kulturskolornas framgång är att den har varit frivillig samtidigt som den alltid haft ett NÄRA SAMARBETE MED DEN OBLIGATORISKA SKOLAN, utan att för den skull bli en del av den.

Kulturskolans verksamhet är att utbilda i musik, och gärna också i andra kulturella och konstnärliga verksamheter.

Utbilda.
Lära ut!
Undervisning.
Det låter ”skola”, tycker jag.
Och det tror jag att barn och ungdomar också tycker.

Utbildar… utvecklar.
Det är på allvar.
Här lär man sig något viktigt.
Det är inte bara kul; det här är något som stannar kvar.
Lära för livet!

Ett av kulturskolornas problem är ”snedrekryteringen”.

Barn från familjer där föräldrarna är lågutbildade och där hushållsekonomin är kärvare deltar i mindre utsträckning i kulturskolornas verksamhet. Kulturskolorna har svårt att nå ut till de barnen.

Kulturskolorna är en kommunal verksamhet och kommunerna borde därmed få göra som de vill. Kan tyckas.  Men från statligt håll höjs ändå varningsflaggan, man lägger sig i rätt ordentligt och säger tydligt: ”Se till att kulturskolan är tillgänglig och jämlik!”

Allt som försämrar för kulturskolan att nå ALLA barn borde kanske ses som varningstecken?

Taktiken borde förstås vara att man med alla medel som finns (speciellt om de inte kostar något) arbetar för att barn med svag socioekonomisk bakgrund eller med utländsk bakgrund också tänker att kulturskolan är för dem. De barnen är underrepresenterade idag.

Och var finns alla barn; jo i den obligatoriska skolan. Så om det är någonstans som Kulturskolan borde ”synas och kännas” och upplevas tillgänglig så är det väl i den vanliga skolan. Ofta pratar man om att något kan ”sitta i väggarna”. Det vore väl inte fel om kulturskolan ”satt i väggarna”?

”Vän” av den organisatoriska flytten av Norrtälje Kulturskola säger antagligen nu att ”det spelar ingen roll hur organisationen ser ut; det går att jobba mot samma mål ändå!”

Jo, visst går det. Men det är skitsnack att tro att det inte blir svårare. Samarbeten och promotion av näraliggande verksamheter underlättas oerhört av att höra ihop också organisatoriskt. Då sker det nästan av sig självt. Behöver inte ”konstrueras”.

Jag tänker på pappa Gunnars målmedvetna arbete på 60-talet med att låta musikskolan komma till skolan och att göra det så lätt som möjligt för ALLA ungar, oavsett familjebakgrund,  att bli en del i den musikaliska gemenskapen.

Vi är på väg bort från det idag.

Det finns redan grupper som idag inte alls känner till den kommunala kulturskolans existens, sa regeringen i arbetet med propositionen ”En kommunal kulturskola för framtiden”.

Låt oss se till att sådana grupper inte finns i Norrtälje kommun.