”Den bästa sommaren” var redan 1970

img_2058

”Vi söker dig som brinner för det som berör mest”. Den sista textraden i annonsen i dagens Norrtelje Tidning rör mig ända in i hjärtat.

Och om tanken gått förbi förnuftet, vilket den tack och lov inte gjorde idag, så hade jag redan sökt sommarjobbet på NT, sommaren 2020.

För det var med en spirande låga för lokaljournalistik och på just den tidningen som allting började; och måhända var det ”den bästa sommaren”. Sommaren 1970. Det är 50 år sen nu. Märklig tanke.

Det var den sommaren som jag snart skulle fylla nitton, precis tagit studenten och månaden innan nigit djupt för redaktionssekreteraren Willy Borg, som satt i en liten skrubb till vänster efter översta trappsteget på översta våningen, i tidningshuset på Hantverkaregatan.

Jag tror inte nigningen gav mig sommarjobbet, utan snarare framfusigheten att via trapphuset, och mitt livs första bekantskap med doften av tidningssvärta, plötsligt bara stå där, vid dörren med skylten ”Willy Borg, Sverige” , och fråga ”Hej. Kan jag få sommarjobba här?”

Han sa ”Ja visst. Det går bra”, utan att ta reda på något om mig innan svaret.

Det första jag skulle publicera i NT var några rader om en konfirmandträff i Faringe. Jag tog bilden också; minns fortfarande känslan när jag stod där med tidningens fina kamera och dirigerade tanter & farbröder. Kunde det vara början på något…

Dagen efter, på redaktionen, fick jag mitt livs första skrivkramp!

-Nej, jag kan inte. Det går inte. Hur skriver man? Du kan väl hjälpa mig. Jag kan INTE! Snälla, hjälp mig skriva”.  Agneta Ackerfeldt, numera Riddar och med tiden välkänd både från tidningar, radio och TV på västkusten, lät sig inte bevekas. Jag tror inte ens att hon uppmuntrade mig; sa bara ”nej, det är inget svårt. Skriv bara…”

Och jag skrev.

Någon ytterligare skrivkramp har det väl kommit under resans gång, men nog har jag skrivit sen dess. Och fortsätter gärna. För som en annan pensionärsskribent sa; ” att ta pennan från en skribent vore som att ta penseln från en konstnär på pensionsdagen”.

Raderna om de jubilerande konfirmanderna följdes av ett reportage från auktion i Knutby.

Sommaren 70 skrev jag om allt från sport och simskolor till husbyggen och Roslagsbanan. Norrtälje fick sin första turistkarta de sommaren. Stockholms stad skickade sin blodgivningsbuss till Norrtälje och ”snodde” blod framför ögonen på Norrtälje sjukhus och ute på Barnens ö spelade Farbror Sven in Barnens brevlåda.

Tidningen trycktes på förmiddagarna och kom ut efter lunch; måndag, tisdag, torsdag och fredag. På onsdagarna, då vi inte gjorde tidning, gjorde vi istället de långa reportagen med resor runt om i bygden och med lång tid att skriva ut artiklarna.  Avundas må dagens reportrar.

Det var många artiklar från Knutby den sommaren. Väldigt många. Ett rekord som nog höll sig ända in på 2000-talet.  Januari 2004, närmare bestämt.

En av de trevligaste artiklarna jag hittar, när jag bläddrar i min urklippsbok, handlade om fru Rea Åberg och hennes biodling. Jag gissar att det var ett typiskt onsdagsreportage. Rea var god vän med mamma och pappa, och kanske var det i kontakten med henne som också pappas biodlingsintresse föddes.

Det var också hos Rea som fotografen Roland tog de första bilden som jag har på mig själv från tidningstiden i Norrtälje. Rea hade tryckt ner en stor mössa på mitt huvud, som skydd mot eventuellt ilskna bin.

img_2066

Är jag lycklig, stressfri och i nuet?

Tisdag morgon: Vinden viner utanför husknutarna och julgranen med den släckta belysningen vajar och tar stöd mot räcket runt trädäcket.

Det är nog inget fel på den här dagen; den blir förmodligen det jag gör den till. Men ibland känns det rätt motigt. Liksom utan anledning.

Det är nog vädrets fel.
Eller att jag sovit dåligt.
Eller att Frasse fnyser och säkert har noskvalster.

Jag har lärt mig att det är jäkligt bra med affirmationer. Och just nu, precis när jag skrivit föregående mening noterar jag lite nonchalant att jag skrivit en svordom. Jag brukar aldrig svära; inte heller skriva svordomar.

Men just nyss är det precis som att den ”satt bra” där.

Svordomen, alltså.

Affirmationen?

Jag är lycklig, stressfri och i nuet. 

Det lär vara okej att småljuga i affirmationen; med önskan om att det ska bli som man säger.

Om ni undrar hur det är; jo jag är lycklig, det är alldeles sant. Och jag gör allt för att stressa mindre, för varför har jag bråttom? Till vad? Jo, just ja. Just nu borde jag skynda mig att skriva färdigt och gå ut och halma hos kor och ungdjur. Innan de har ätit frukosten klart och går in och lägger sig igen. Så ja, jag har bråttom. (Förresten så blåser det väldigt utanför fönstret just nu).  Och leva i nuet? Det är inte ”plättlätt”. Jag kommer på mig med att vara någon annanstans stup i kvarten. Trots att jag vet hur bra det är att vara här och nu.

När jag går där i skogen med Frasse, på morgonpromenaden, funderar jag ofta över vad jag ska skriva här i bloggen. Det är inte att vara här och nu. Men idag går det kanske bättre, eftersom det redan är skrivet när vi går ut.

Bildcollaget; varför la jag hit det? Till den här texten?

Jo, jag började faktiskt med att lägga in bilderna innan jag skrev texten. Så jag hade nog tänkt skriva om något annat än det blev. Verkligheten tog liksom över.

Men jag borde väl säga något om bilderna; så där skulle jag gärna gå varje dag. Men inte är verkligheten sån. Jag tittar ner på de frasade muddarna på Back on track-tröjan; älskar den ju. Men måste nog kasta den snart. Brallorna och varseljackan som jag snart ska dra på mig är skitiga och borde tvättas.

Hur stövlarna ser ut ska vi inte tala om.

Och någon snusförnuftig slutkommentar tänker jag inte skriva.

Stress bakom ”stängda dörrar”

I sin nya bok Stressbalansen skriver den engelske läkaren Chatterjee om vår förmåga att i brådskan skapa oss ”skåp som gud glömde”. Han syftar på de skåp och lådor som vi väl alla har (?) och där vi snabbt vräker/trycker ner sånt som vi har för bråttom för att lägga där det borde läggas. Eller kanske till och med slängas.

Mitt ”skåpet som gud glömde” är en byrå. Och det är nästan pinsamt att berätta om de som finns i översta lådan. Och det finns en del ”bråttom-saker” också i nästa låda.

Kameraobjektiv, till för sen länge kastad kamera.
”Ensamma” vantar, vantar i par och tygväskor i mängd.
Sönderbitna hundleksaker.
Listan över möbler som bror och jag skulle dela från barndomshemmet.
Gamla mobiltelefoner.
Busstidtabeller från förr.
Hela glasögon och trasiga glasögon.
Nycklar. Mer nycklar.
Glasögonfodral. Fler glasögonfodral.
Glasstjärnor till julgranen.
Vikter till duken på trädgårdsbordet.
Sittunderlägg i olika modeller

Och säkert lika mycket till…

Vad gör ”Skåpet som gud glömde” till ett problem?

Jo, det är inte bara följden av stress, utan det har också förmågan att ge upphov till stress. Röran där inne liksom antyder att det finns problem i min hemmiljö som jag helt enkelt inte har någon koll på.

Det kändes ungefär likadant med garderoben igår. Ni vet det där med att man inte hittar några strumpor, fast man vet att man har massor.  Och alla tröjor i ett enda kaos; för det var ju bråttom när jag skulle ta fram en tröja häromdagen.

Garderoben är städad nu. Och jag önskar att det alltid kunde se så här fint ut. För det känns verkligen skönt med ordning och reda; också bakom stängda dörrar.

cea1aff1-60ba-46ef-8c69-1422ce1ab842

Lådan i byrån? Den ska jag ta itu med någon av de närmaste dagarna.

Vissa drömmar bör man inte berätta om

Har du något som du vill göra? Verkligen vill göra? Inte för att du behöver göra det, utan bara för att du vill?

Då ska du göra det. Men helst inte berätta om det. Inte skriva om det på sociala medier!

För det lär vara så att glädjen och njutningen dröjer sig kvar längre om du bara låter det handla om dig själv.

Visst låter det häftigt?

Jag kom att tänka på det när jag hittade barndomens flöjter. Vi spelade mycket tillsammans; bror Janne, pappa och jag. Pappa gärna på tvärflöjt.

Jag vet inte alls om jag kommer att börja spela flöjt igen. Och om jag gör det; då kommer jag inte att berätta om det här!

Men jag får tanken att flöjt är ett rätt fascinerande instrument. Och det känns som att det skulle vara lite lättare att väcka flöjten än att väcka cellon. Men man vet ju aldrig, det är just det som är så spännande med livet. Cellon står också där och viskar; bruka mig igen.

Flöjt är ett spännande instrument. Visste ni att man påträffat en flöjt av mammutben som är minst 30 000 år gammal. Kanske 37 000 år gammal. Det äldsta instrument man påträffat. Och det finns så mycket magi och myter runt flöjten.

Jag smakar på om flöjtspel är det jag skulle kunna brinna för. Eller kan det vara något annat? Nå´t jag inte tänker berätta om.

 

Varför gör jag mig omaket att kliva upp ur sängen varje morgon?

Frågan i rubriken mötte mig på en av de första sidorna i de engelske läkaren Rangan Chatterjees nya bok Stressbalansen. Jag tycker att det är en riktigt, riktigt bra fråga. Den handlar förstås om vad jag vill med mitt liv; om anledningen till att finnas till.

Ja, varför gör vi oss egentligen omaket att kliva upp ur sängen varje morgon? Hur tänker jag? Hur tänker du? Just den här formuleringen av frågan känns ny, i alla fall för mig. Och jag gillar den!

Vad är svaret? Kliver jag upp därför att jag har en lista med saker som jag måste göra? Eller vill jag kliva upp eftersom jag är angelägen om att uppnå vissa saker?

Tycker jag att jag ”måste” eller vill jag?

Chatterjee menar att det allra bästa sättet att få ett lugnare och lyckligare liv är att känna att livet har ett syfte. Och i nästa andetag säger han att leva sitt liv utan att tänka kring mening och syfte skapar en inre stress. Jag tycker att han tar en spännande infallsvinkel på det här med stress.

För visst handlar det väldigt mycket om känslan av att rå över sitt liv; inte styras av andra. Om hur viktigt det är att känna att man själv har ”dirigentpinnen” i sin hand och att man inte är en marionett där annat & andra och ”livet självt” styr en.

Jag tror att jag nästan alltid hoppat ur sängen på morgonen av längtan efter att uppleva och ”göra” en spännande dag. Nu i pensionärslivsdagar är det förstås extra enkelt; men även förr när jobb och tidspress låg över mig på ett annat sätt fanns samma känsla.

Det är jag som har kontrollen och det är jag som styr min egen båt! Och jag vet (ungefär) åt vilken håll jag ska styra den för att nå dit jag vill!

Hoppsan. Jag hade ju tänkt skriva några rader om alla de tre böckerna på bilden, alla ”nykomlingar” i mitt bibliotek. Men det här blev så långt att jag nöjer mig med Chatterjees bok.

För nu är det dags att göra middag.

Trevlig lördagskväll.

Bråttom att bli frisk?

-Jag har problem med ”ditt eller datt”, säger vännen. Och vill i nästa sekund ha tips på en ört som tar bort problemet. Snabbt!

-Berätta mer, säger jag. Hur känns problemet? Har du några andra besvär? Hur länge har du haft problemet? Vad tror du själv att det kan bero på?

– Finns det något som jag kan plocka?

-Ja, det finns säkert något som du kan plocka. Men först måste vi nog lista ut vad det är som orsakar problemet…

Att börja där – att finna orsaken – och sen också behandla för att få bort orsaken, inte symtomen, känns viktigt för mig.

Och egentligen tror jag att det är så som de flesta människor vill ha det.

Kanske skulle det också vara så; om vi inte hade så förbaskat bråttom hela tiden.

Lite generellt går att säga att har du haft ett problem i 5 år så får du nog räkna med 5 månader om du vill stödja de organ i kroppen som har till uppgift att ta itu med just det problemet. Det kan till exempel vara lever och njurar om du har artros och ledproblem. Som jag har.

Örter, som du plockar i naturen eller köper i hälsokosten, är fantastiska verktyg. Men de har inte lika bråttom som medicinen du köper på apoteket. De är inte alls lika kraftfulla. Inte lika starka och koncentrerade. Men oftast hjälper, stödjer och går de till botten med problemet – om du ger dem tid.

Har du bråttom? Inte så intresserad av helhetshälsa utan nöjer dig med att få bort symtomen. Då är nog apoteket produkter ditt självklara val.

Jag får en tanke till. Jag skulle aldrig i livet vilja vara utan apoteken och de läkemedel som finns där. Aldrig i livet!

Men ibland kanske det finns andra och bättre sätt att ta hand om sin hälsa.

Om man inte har för bråttom 😉

Min längtan för mig till stan

Snart är jag där igen. Rörstrandsgatan 42. Inspira. Några trappsteg ner från gatan. Det är sex år sen sist.

En blandning av magi, väl beprövad erfarenhet och modern vetenskap svävade i den lokalen när jag var där senast. Nu ska mer kunskap i fysiologi och fytokemi göra mig till en ännu ”klokare gumma”. Hoppas jag.

På Luciadagen i december kan jag kalla mig läkeörtsterapeut. Fast just det är faktiskt rätt oväsentligt.

Jag tänker inte jobba som terapeut. Jag tänker mest vara pensionär och ”lukta på blommorna”. Fast ett och annat råd kan kanske slinka ur mig. Helt gratis.

Det är en gåva att få gå den här utbildningen. Ett fortsättningsår på läkepedagogutbildningen. Jag gör det helt för min egen skull. För att läkeörter och det gröna apoteket är så vansinnigt spännande.