”Vi söker dig som brinner för det som berör mest”. Den sista textraden i annonsen i dagens Norrtelje Tidning rör mig ända in i hjärtat.
Och om tanken gått förbi förnuftet, vilket den tack och lov inte gjorde idag, så hade jag redan sökt sommarjobbet på NT, sommaren 2020.
För det var med en spirande låga för lokaljournalistik och på just den tidningen som allting började; och måhända var det ”den bästa sommaren”. Sommaren 1970. Det är 50 år sen nu. Märklig tanke.
Det var den sommaren som jag snart skulle fylla nitton, precis tagit studenten och månaden innan nigit djupt för redaktionssekreteraren Willy Borg, som satt i en liten skrubb till vänster efter översta trappsteget på översta våningen, i tidningshuset på Hantverkaregatan.
Jag tror inte nigningen gav mig sommarjobbet, utan snarare framfusigheten att via trapphuset, och mitt livs första bekantskap med doften av tidningssvärta, plötsligt bara stå där, vid dörren med skylten ”Willy Borg, Sverige” , och fråga ”Hej. Kan jag få sommarjobba här?”
Han sa ”Ja visst. Det går bra”, utan att ta reda på något om mig innan svaret.
Det första jag skulle publicera i NT var några rader om en konfirmandträff i Faringe. Jag tog bilden också; minns fortfarande känslan när jag stod där med tidningens fina kamera och dirigerade tanter & farbröder. Kunde det vara början på något…
Dagen efter, på redaktionen, fick jag mitt livs första skrivkramp!
-Nej, jag kan inte. Det går inte. Hur skriver man? Du kan väl hjälpa mig. Jag kan INTE! Snälla, hjälp mig skriva”. Agneta Ackerfeldt, numera Riddar och med tiden välkänd både från tidningar, radio och TV på västkusten, lät sig inte bevekas. Jag tror inte ens att hon uppmuntrade mig; sa bara ”nej, det är inget svårt. Skriv bara…”
Och jag skrev.
Någon ytterligare skrivkramp har det väl kommit under resans gång, men nog har jag skrivit sen dess. Och fortsätter gärna. För som en annan pensionärsskribent sa; ” att ta pennan från en skribent vore som att ta penseln från en konstnär på pensionsdagen”.
Raderna om de jubilerande konfirmanderna följdes av ett reportage från auktion i Knutby.
Sommaren 70 skrev jag om allt från sport och simskolor till husbyggen och Roslagsbanan. Norrtälje fick sin första turistkarta de sommaren. Stockholms stad skickade sin blodgivningsbuss till Norrtälje och ”snodde” blod framför ögonen på Norrtälje sjukhus och ute på Barnens ö spelade Farbror Sven in Barnens brevlåda.
Tidningen trycktes på förmiddagarna och kom ut efter lunch; måndag, tisdag, torsdag och fredag. På onsdagarna, då vi inte gjorde tidning, gjorde vi istället de långa reportagen med resor runt om i bygden och med lång tid att skriva ut artiklarna. Avundas må dagens reportrar.
Det var många artiklar från Knutby den sommaren. Väldigt många. Ett rekord som nog höll sig ända in på 2000-talet. Januari 2004, närmare bestämt.
En av de trevligaste artiklarna jag hittar, när jag bläddrar i min urklippsbok, handlade om fru Rea Åberg och hennes biodling. Jag gissar att det var ett typiskt onsdagsreportage. Rea var god vän med mamma och pappa, och kanske var det i kontakten med henne som också pappas biodlingsintresse föddes.
Det var också hos Rea som fotografen Roland tog de första bilden som jag har på mig själv från tidningstiden i Norrtälje. Rea hade tryckt ner en stor mössa på mitt huvud, som skydd mot eventuellt ilskna bin.
En trevlig tidsresa.
GillaGilla