Frågan i rubriken mötte mig på en av de första sidorna i de engelske läkaren Rangan Chatterjees nya bok Stressbalansen. Jag tycker att det är en riktigt, riktigt bra fråga. Den handlar förstås om vad jag vill med mitt liv; om anledningen till att finnas till.
Ja, varför gör vi oss egentligen omaket att kliva upp ur sängen varje morgon? Hur tänker jag? Hur tänker du? Just den här formuleringen av frågan känns ny, i alla fall för mig. Och jag gillar den!
Vad är svaret? Kliver jag upp därför att jag har en lista med saker som jag måste göra? Eller vill jag kliva upp eftersom jag är angelägen om att uppnå vissa saker?
Tycker jag att jag ”måste” eller vill jag?
Chatterjee menar att det allra bästa sättet att få ett lugnare och lyckligare liv är att känna att livet har ett syfte. Och i nästa andetag säger han att leva sitt liv utan att tänka kring mening och syfte skapar en inre stress. Jag tycker att han tar en spännande infallsvinkel på det här med stress.
För visst handlar det väldigt mycket om känslan av att rå över sitt liv; inte styras av andra. Om hur viktigt det är att känna att man själv har ”dirigentpinnen” i sin hand och att man inte är en marionett där annat & andra och ”livet självt” styr en.
Jag tror att jag nästan alltid hoppat ur sängen på morgonen av längtan efter att uppleva och ”göra” en spännande dag. Nu i pensionärslivsdagar är det förstås extra enkelt; men även förr när jobb och tidspress låg över mig på ett annat sätt fanns samma känsla.
Det är jag som har kontrollen och det är jag som styr min egen båt! Och jag vet (ungefär) åt vilken håll jag ska styra den för att nå dit jag vill!
Hoppsan. Jag hade ju tänkt skriva några rader om alla de tre böckerna på bilden, alla ”nykomlingar” i mitt bibliotek. Men det här blev så långt att jag nöjer mig med Chatterjees bok.
För nu är det dags att göra middag.
Trevlig lördagskväll.
FARMOR NORD 
Hej!
Spännande . Läste just i SVD i morse artikeln av läkaren Chatterjee. Det var som en bekräftelse. Just det här att återställa dygnsrytmen (försöka vakna o somna ungefär vid samma tider), andningsövningar, vänskap – att ses fysiskt, att känna mening med dagen. Vi som pensionärer kan ju verkligen uppnå dessa poänger, eftersom vi styr över vår tid numera. Ibland kan jag känna att jag har för mycket tid över, att det händer för litet. Men då sätter jag mig med min papperskalender o planerar (sätter mål). Kan handla om allt från att göra rent filtret i diskmaskinen, vattna de få blommor jag har till att träffa härliga väninnor och ta hand om barnbarn o hundar o bjuda in till nästa yogapass. Det gäller att flytta över det aktiva o drivande sättet man haft som yrkesverksam i alla år till sitt nuvarande liv (o känna positiva vibbar utav det). Man behöver självklart inte vara aktiv hela tiden – jätteskönt att bara få stanna upp o lyssna till fåglarna eller vila en stund. Men det gör verkligen gott att ha mål i tillvaron o , som du säger, rå över sitt eget liv.
Är hans bok något man sträckläser eller mer en uppslagsbok?
Ha en härlig söndag. Kram Anki
GillaGillad av 1 person
Hej.
Jag sträckläser. Mycket ”vanlig” klokskap. Mycket bekräftelse på att t ex du och jag gör mycket rätt. Men ändå ger boken nya tankar och förslag på smarta sätt att leva.
Förstår precis din upplevelse av att ”det händer för lite”. Även kring den tanken finns en del bra resonemang.
Köp och läs tycker jag. Man blir glad över att läsa den här boken.
Nu återvänder jag till ”garderobsstädning”. Chatterjee har en del funderingar kring det här med ”Skåpet som gud glömde”, dvs de garderober eller skåp vi alla har och där vi kastar in allt ”i hast”…. Han menar att de skåpen inte bara är följden av stress utan att de också har förmågan att ge upphov till stress🙄
Jag har en del sådana skåp. Och efter den här läsningen är det dags för handling. Har tyvärr för mig att sån här städning hänt tidigare…. och hur skönt det känns med ordning & reda. Och ändå blir det ”stök” igen. Why???? 🙄
GillaGilla
Läser med intresse.
Jag har den stora turen(?) att vara född med en lätthet att gå upp varje morgon.
Väldigt sällan som det har ”tagit emot” att gå upp, genom livet.
Är det det som kallas att vara en morgonmänniska?
Nuförtiden kastar jag mig inte upp längre utan brukar dra ut på det lite längre.
Bara för att jag kan.
Väcker kroppen med lite mjuka rörelser när jag ligger där, som en förberedelse…
GillaGillad av 1 person
Nä, jag tror inte att det är tur. Jag tror att det handlar om en förmåga och en önskan att verkligen uppleva livet och att se det som den gåva det är.
Fast det där med morgonmänniska? Det måste ju vara något mer fysiologiskt. Tänker jag. Eller?
Visst är det härligt att få ta det långsamt på morgonen!
GillaGilla