Hur föds tankarna?

Jag går med Frasse på den lilla skogsvägen. Bara vi två och skogen. Men plötsligt är det som att vi får sällskap. Av morfar. Hans syns inte. Rätt förståeligt, eftersom han dog för snart 40 år sen.

Men han finns där. Nu. I skogen. Med mig och Frasse. Det känns angenämt. Väldigt trevligt.

Men var kom han ifrån? Och varför just nu?

Hur i hela fridens namn kom morfar in i mina tankar? Det finns några teorier att välja på.

Den trevligaste och mest spännande teorin måste väl vara att det finns ett liv efter döden. Och att de döda vakar över oss och tar kontakt med oss ibland.

En  annan teori skulle kunna vara att tankar, fantasi och minnen är oss behjälpliga att uppleva och känna kontakten med våra förfäder.

Jag vet hur det gick till, när morfar kom till mig.

Det var i samma sekund som jag knäppte händerna bakom ryggen och gick lite framåtlutad i den svaga uppförsbacken, nedanför rävgrytet. Kanske bidrog också de tunga gummistövlarna, som jag trampade fram i, till att locka fram morfar. Och rävgrytet?

Jag brukar aldrig gå med händerna ihop bakom  ryggen. Men morfar han gjorde det ofta.

Om jag frammanar en bild av morfar så ser jag en framåtlutad liten gubbe, med händerna på ryggen och gummistövlar, som går med fasta steg upp för en backe. Och hade han inte händerna på ryggen så hängde där ofta en bössa.

Visst är det häftigt. Var det för att jag råkade knäppa händerna bakom ryggen som vi fick sällskap av honom idag?

Att tankar uppstår tillsammans med händelser och känslor är ju ”vardagsmat”. Det kan vara en galet tjatter däruppe i huvudet när alla tankar vill ha företräde.

Men just tankar av den här typen; de som är så flyktiga att vi vanligtvis troligen missar att fånga dem…. hur kommer de egentligen till? Var det bara en slump är morfar dök upp eller finns han där någonstans och börjar bli rädd för att jag glömmer bort honom.

Jag tyckte att det var så kul att han dök upp att jag fortsatte att gå där med händerna på ryggen.

Framkallade flera minnen av honom.
Han var fantastisk på att berätta historier.
Det hade jag nästan glömt.