Tänk att det ska vara så svårt att få till TRÄNINGEN! Trots att jag vet hur viktigt den är. Det är faktiskt obegripligt att jag, trots att jag vet att träning är det enda som håller artrosen i schakt, inte prioriterar den som det allra viktigaste i mitt liv just nu.
Det fungerar med ”jag måste” och avtalad tid med gruppen i artrosskolan. Det fungerar med tvång och tryck utifrån. Men den inre drivkraften?
Varför beter jag mig vid 67-år ålder som en oansvarig unge?
Som om jag vore 7?
Vart har 60-år av uppbyggt förstånd tagit vägen i det här fallet?
I andra sammanhang tycker jag nog att jag är rätt klok.
Det är förstås larvigt att jag säger att jag ”fasar” för den dagen artrosskolan är slut och jag ska få till träning på egen hand. Inte fasar jag. Men jag försöker hitta något sätt att ”hissa” det omedelbara värdet av träning.
Jag har förstått att ”kickarna” kommer med tiden, men jag behöver dem omedelbart. Som en 7-åring igen, alltså🙄🙄🙄
Träningskort på Friskis & Svettis? Nej, jag värjer mig. Tanken på den stress som finns i det rummet med högljudd musik, högljudda röster, smällarna från maskinerna, alla som skyndar fram för att hinna vidare under dagen, doften av svett…
Nej, nej, nej. Hela min kropp och också min själ vet att det är lönlöst.
Jag måste hitta på något annat. Kan lösningen vara att jag gör om i ateljén? ”Det är klart att du kan träna styrka utan maskiner. Jag visar”, säger uppmuntrande fysioterapeuten Caroline. Jag har motionscykel, boll, matta, gummiband…
FARMOR NORD 
Lämna ett svar till Lensbabie Avbryt svar