Det knyter sig i magen…

… ja, det knyter sig i magen. Av oro. Av glädje. Av sorg.

(Men innan jag skriver mer måste jag säga att när ni läser detta så har jag skärmfri söndag. När jag skriver är det sen lördag kväll. Bloggverktyget WordPress går utmärkt att tidsinställa på en senare publicering. Jag ställer in 02.00, utan närmare eftertanke. Och så kikar jag in som snabbast imorgon bitti för att lägga in en länk på Facebook till det här blogginlägget. Där tar den stora parentesen slut…. och vi återvänder till oro- glädje – sorg.)

Mitt onda knä har kommit i bakgrunden idag. Nu, vid 21-tiden,när jag skriver det här kan jag känna att det gör ont, men dagen har varit så rik att jag inte tänkt så mycket på ont knä och artros. Nog inte tänkt alls…

Varför oro – sorg – glädje. Jo, därför att allt hör ihop. Det är liksom livet!

I morse:  Oro. För att kalven Lotta var halt. Sen glädje när vi upptäckte att hon har ett sår i en klöv och inte har blivit trampad eller sparkad av korna eller tjurarna.

Vid 14.tiden: Glädje över att tillsammans med stora delar av familjen få fira svärmor Eivors 93-årsdag. (Det är Eivors barnbarnsbarn Holger och Milla som är med på bilden). Om jag fick gnida på Aladdins lampa så skulle jag lite ödmjukt säga att ”det räcker med en enda önskan, jag behöver inte tre”. Jag vill må som Eivor när jag är 93.
Sorg, då?  Livet är inte oändligt, Hur länge får vi ha vår pigga Eivor kvar. Får man önska? Minst 10 år till, tycker jag.

Eftermiddag: Spelmansstämma på Tolvmansgården i Rimbo. Pappa Gunnar, i sin himmel eller grav (var är han?) skulle dansa och glädjas ofantligt om han såg barnbarnsbarnen Milla (med fiol längst till vänster) och hennes bror Holger (med nyckelharpan i mitten).

Bonden Gunnar brann inte bara för djur, natur och skog utan också för musik, konst och litteratur. Han drev fram den kommunala musikskolan i Knutby, han köpte min första cello, bror Jannes valthorn och ordnade så att vi satt finare än kungen när vi såg opera på Drottningholms slottsteater… Så nog kommer sorgens tårar när jag ser Holger med nyckelharpa och Milla med fiol.  Önskar så att pappa fick se detta. Verkligen en blandning av sorg och glädje!

Men vem har sagt att han inte ser?