Tänk att man kan bli glad av ett sår 😲 Igår skrev jag om mitt onda knä och om den halta kalven Lotta.
I morse var hon fortfarande ”Halta Lotta” och jag har så svårt att inte bli ordentligt påverkad av sjuka djur. Det finns få saker som sänker mig så mycket; slås bara av om mina närmaste människor mår dåligt. Jag tror att jag annars kan ta det mesta, kanske inte med en axelryckning, men nästan.
Åter till Lotta; tack och lov så är hon fortfarande så liten att vi orkar hålla fast henne och lyfta och känna på hennes ben. Att hon inte vill; det är en annan sak.
Vi hade befarat att hon blivit tilltryck eller trampad av någon av tjurarna. Men där framme i klövspalten fanns en litet sår. Så skönt att hitta orsaken.
Nu kan vi behandla och hoppas på snar bättring. Hon skuttade genast lättare när vi gjort rent därinne; så kanske var det bara en sten eller pinne som fastnat. Men vi får hålla utkik på såret så att det inte blir något mer av det.
Den nästan försvunna hältan gjorde också att vi kunde släppa ut hela gänget; de två mammorna, de två ungarna och mammornas nya kavaljerer Bill och Bull i den större hagen med ljuvligt långt gräs.
Så dagen som började så eländigt att jag helst ville dra täcket över huvudet och somna om känns nu riktigt rolig. Jo då, knäet känns också. Om jag känner efter. Men strunt i det.
Snart väntar 93-årskaffe hos pigga svärmor och därefter Spelmansstämman på Tolvmansgården. Regnet hänger i luften, men ”spelar roll”? Nä. Regn är väldigt, väldigt världsligt just idag, när kalven är piggare.
FARMOR NORD 