Jag är bra på det här med acceptans. I teorin. Och jag är också hyfsat duktig på att övertyga andra om vikten av acceptans. Och att det verkligen inte är detsamma som att gilla läget.
Men för egen del blir det väldigt trögt när jag tänker på att acceptera att jag har en kronisk sjukdom.
Jag vill inte ha något som är kroniskt. Jag har gärna vad som helst, bara det går över!
Jag försöker intala mig att kroniskt inte innebär att det går utför med en rasande hastighet. Utan att det faktiskt kan vara precis som det är just nu; år ut och år in.
Och jag suger åt mig som en wettex-trasa av allt som stödjer den teorin. Till exempel en artikel i senaste numret av Land.
Fast i bakhuvudet mal ju något annat. Typ att ” det gick väldigt fort från det att höftartrosen gav sig till känna och värken blev så olidlig att operation var det enda tänkbara”.
Då känns det bra att läsa de här raderna:
Träna på annat sätt? Ja!!!
Det är ju faktiskt det jag börjat med nu. Jag tränar styrka med kontroll och kvalitet. Det har jag aldrig gjort förr.
Framförallt inte med kontroll och kvalitet.
Tror ni på det som står i tidningen? Jag vill gärna göra det. För de raderna som kommer här passar precis in på mig just nu:
Javg tycker absolut att vi kör på att ALLT SOM STÅR I LAND ÄR SANT!
FARMOR NORD 