Prinskorvar? Jag har aldrig tidigare funderat så mycket över det uttrycket. Men när jag tittar på mina fingrar så kan jag förstå varför svullna fingrar kallas så.
Smidiga händer med långa fingrar, välskötta målade naglar och vackra ringar. Nej, det är inte jag.
Det är många år sen jag kunde ha mina ringar. Numera går det inte att få på dem ens på lillfingrarna. Ibland blir jag galet trött på mina knubbiga fingrar. Framförallt mellanlederna, men också ytterlederna är breda och stela. Högerhanden är oftast svår att stänga. Och hur ofta har jag inte förlorat greppet om saker och ting med just den handen.
Tjoff, och glassplitter över hela golvet…
Ändå är händer precis som fötter. De är värda att älskas hur de än ser ut. Fötterna bär mig runt i världen. Händerna jobbar nästan oavbrutet för mig. Och prinskorvarna; de knackar just nu ner orden jag tänker.
Förr hade jag ont i mina händer. Numera gör de inte ont. Det är bara klumpigt.
Anledningen till att jag funderar över händerna just nu är en diskussion kring artos och sveda. Många känner ibland mer sveda än värk i sina knän. En av ”många” fick av sin arbetsterapeut höra att sveda mer hör ihop med ledgångsreumatism (RA) än artros.
Det väcker tankar hos mig som älskar att skaffa mig ny kunskap. Är det vanligt att ha både ledgångsreumatism och atros?
Jag vet inte.
Jag kommer bara att tänka på mina tjocka fingrar och på kvinnorna före mig som både invärtes och utvärtes använde kamferbrännvin för sin reumatism.
På nätet hittar jag en intressant enkät. Kan inte låta bli att fylla i den.
Men nu ser jag på klockan att det är hög tid att ta vara på dagen. Halma hos korna, långpromenad med Frasse och sen full fart till gymmet i Norrtälje. Ute är himlen blå och jag sugs nästan mot dörren.
Har du några tankar kring ledgångsreumatisk så skriv gärna en rad här i min blogg.
FARMOR NORD 