Vissa mornar är det jobbigt att stiga upp. Jag vill ligga kvar i sängen.
Ligga kvar. Länge.
Inte gå upp.
Men det är inte artrosens fel.
Det är mitt eget fel.
Igår skrev jag om fyra viktiga nycklar för att må bra; vila, äta, träna och sova. Och att det viktigaste inte är att man är superduktig i någon av ”grenarna” utan att det är balans mellan dem.
Jag är morgon-tidig och kvälls-sen. En kombination som är värd att hålla ögonen på. I perioder skärper jag mig; jag vet att jag mår allra bäst om jag kommer i säng vid 21.30, gärna med något skönlitterärt att läsa en stund.
Ändå slutar dagarna ofta sent. För sent.
I morse kastade jag mig som vanligt upp vid 5, när radion slår på. No problem! Den signalen går direkt till hjärnans aktivitetscenter, utan att ta vägen runt ”tänka först/handla sen”. Det är bra.
Men när tekannan stod på bordet, makens ägg var perfekt, diskmaskinen urplockad, blodtrycksmedicinen nedsvald och hunden fått mat; då vacklade jag åter till sängen. Typ 05.20.
Två timmar senare vaknar jag. Piggare. Redo för frukost, hundpromenad, hästutsläpp och halmning hos kor med avkommor i olika åldrar.
Jag vet av erfarenhet (och värk) att sömn är så viktigt. Att inte kunna sova var en avgörande faktor till att jag fick höftprotes. När någon berättar om sina vakna nätter med smärta minns jag precis hur det kändes för mig.
Minns!
Minns just när de berättar, alltså.
För annars glömmer jag lätt bort det eländet.
Tror att jag är bra på att leva i den stund som just pågår.
På gott och ont.
FARMOR NORD 