Första gången

Jo, nog ska det här bli bra. Träningen alltså. Och förhoppningsvis ska resultatet kännas i mina knän. I form av att de INTE SKA KÄNNAS. Hänger ni med?

Igår var det alltså dags för första träningen i Artrosskolan i Norrtälje.  Där möttes vi; Eva, Rose-Marie, Pia, Margit, Margareta, Gunnar, Arne, jag och tre som som jag ännu inte vet vad de heter. (Men troligen en Eva och två Susanne).

Redan nu kommer jag på mig själv med slarv:  jag hade lovat mig själv att jag efter första träffen skulle kunna para ihop alla ansikten med ett namn.

Det här kan kännas som ett futtigt och betydelselöst exempel. Men det är lite symtomatiskt för mig, jag har en god förmåga att bestämma vad jag ska göra, men sen inte fullfölja.

Första gången.
Vi får våra träningsdagböcker.
Vi provar alla övningar.
Vi testar alla maskiner.
Vi ropar oavbrutet på fröken, för att stämma av att vi gör rätt.
Småskolekänsla.

Jag trodde inte att jag skulle bli svettig. Det var ju bara ”lära sig maskinerna och prova på lite….” Men det kändes.

Vilken himla tur att jag kom med här! Att få förmånen att träna på det här sättet, i 8 veckor och med peppande/krävande instruktör. Det är fantastiskt.  Och behövligt.

Jag upptäckte att min snedhet är större än vad jag trott. Fast jag blir mer och mer medveten om den. Och börjar ideligen korrigera mig själv. Det bådar gott.

Lite bakslag i maskin 12 där jag gör sittande knästräckning. Den här första gången kunde jag inte lägga på någon vikt alls. Det var tillräckligt med de fem utgångskilona. Gjorde ont.

Så jag tror att Maskin 12 kommer att bli en bra mätare på träningens effekt.

Imorgon är det dags igen.