Som en Pippi Långstrump behöver jag ibland säga till mig själv på skarpen. Det kan bli så den här gången också, men jag hoppas att jag även om några veckor längtar lika mycket till Artrosskolan som jag gör nu.
Idag kör vi igång! Och jag har taktiken klar om det skulle gå åt pipsvängen:
Först ber jag helt vänligt: Åsa, gå och träna nu.
Sen säger jag till på skarpen: ÅSA GÅ OCH TRÄNA NU.
Och om jag inte lyder då så vankas det smörj!
Smörj? (Ibland låter det som att Pippi inte var så jättesmart…)
Det går lätt att skämta om smörj och om ”piska”. Även om det inte låter så trevligt. Men för egen del skulle det nog inte skada med någon form av ”bokstavlig” piska. Lättjan är en seglivad last.
För vet ni; ibland tycker jag att det blir lite för mycket av duttande och tröstande, förståelse och ömkan.
-Du gör säkert så gott du kan, säger de flesta så vänligt.
Mycket mera nu för tiden än förr. Jag tror inte att det bara beror på att jag blivit äldre. Och på att jag har lite ont i benen. (Dessutom är ju träning bra mot artrosen).
Kan det ha något att göra med tidsandan också?
Varför är det så få som säger ”skärp dig”? Varför är många så rädda för att vara ärligt nyfikna och omtänksamma i samtal som handlar om hälsan? Det är inte oförenligt att vara både ifrågasättande och omtänksam.
Är det för att vi inte har tid att stanna upp, att lyssna och att samtala längre?
För att vi har så bråttom?
För att det går fortare att säga ”du gör säkert så gott du kan” istället för ”har du funderat över vad du skulle kunna göra för att lyckas bättre?”
Jag köpte några ny träningskläder häromdagen. Om jag rotat i garderoben hade jag säkert kunnat hitta något användbart. Men har ni tänkt på att bara något så världsligt som ett par nya skor och en snygg topp kan bidra till att det upplevs roligare.
Vid vissa tillfällen fungerar morot kanske bättre än piska?
Fåfänga? Ja, så kan det nog vara.
Gud bevare mig för det.
Är inte det nästan en dödssynd; en del av högmod?
Slutfunderat. Nu ska här tränas!
FARMOR NORD 