Hur sned får man bli, egentligen…

Till och med läsglasögonen sitter snett.
Noterar jag.
När jag försöker gå med jämn balans in till kontoret för att skriva de här raderna.

Medvetenhet, även i detaljer, är nog aldrig fel.

När jag var liten så var det så enkelt. Då bar kroppen sig på helt rätt sätt. Men automatik.  Undrar när det kommer att hända igen?

Jag har börjat träna nu, så naturligtvis kommer det att hända igen. Kanske inte med automatik, men tack vare medvetenhet. Bara en tidsfråga. Och det behöver inte gå fort. Jag har inte bråttom längre…

För det borde vara så enkelt; att resa sig från stolen och sen sätta sig ”nästan ner”, upp igen och ”nästan ner”… Och göra det med balans och lika vikt på båda benen.

Pyttsan…

Helt utan förvarning, eller logik,  känns det dessutom som någon sticker kniven i mig, strax ovanför höger knä. Jag får stanna i ”nedsättandet” betydligt tidigare än häromdagen.

Hallå mina lårmuskler; var är ni?

Tänk vad bilder är avslöjande. Eller ännu bättre; filma. Det blir så tydligt när jag betraktar och ser hur mycket mer vikt jag omedvetet lägger på höger ben. I flera år, kanske ända sen operationen av den vänstra höften, har jag skyddat vänster sida och belastat höger. Inte undra på att höger knä nu protesterar högljutt. Och vänster ”tickar” lite i bakgrunden.

Vore jag en hund skulle min ägare ha tagit mig till veterinären för länge sen. Vore jag en häst skulle en hästterapeut för länge sedan ha rättat till mig och föreslagit min ägare lämpliga övningar.

Men jag är ju bara en människa.

– Kvalitet och kontroll,  betonar Caroline som ska instruera mig och resten av ”artrosgruppen” de närmaste åtta veckorna.

Den som tittar på bildmontaget här ovan förstår väl att jag har en del att göra på de områdena; KVALITET och KONTROLL.

Gårdagen var en dag som innehöll betydligt mer än ”nästan-sitta-ner-övningen”.

Jag blir lite rädd för att någon tror att jag fokuserar hela mitt liv på att ha ont i knäna; nej då. Jag bloggar om det. Men jag hoppas verkligen på att artrosen inte blir särskilt väsentlig i mitt liv.

Kalvar och teater, till exempel, är mycket trevligare att ägna sig åt.

Jag kan njuta länge av att bara stå och titta på Sol och Lotta när de upptäcker världen. Eller varandra.

Annan njutning igår var urpremiären på ”Eka över hela staden”, en teaterkonsert som är baserad på Veronica Maggios musik. Föreställningen, på Uppsala stadsteater, var lysande. Det var barnbarnet Milla som fått biljett i julklapp; vid den tiden då hon var en stor Veronica Maggio-fan. Numera har det intresset svalnat lite, men jag tror att hon ändå gillade det hon såg och hörde.

Gå och titta om du har möjlighet!

Annonser

2 kommentarer Lägg till

  1. Susanne skriver:

    Åh vad jag känner igen mig! Nu fick jag en liten skjuts framåt i pepp! Kommer absolut att följa din blogg 🙂

    Gilla

    1. FarmorNord skriver:

      Ja, nu är det slut på förträngandet. Heja oss

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.