Andra träffen i Artrosskolan. Första mötets ”lite kolla in”, avvaktande och några artiga ord hit och dit är överstökat. Främlingar, som jag tills idag bara hade en artrosdiagnos tillsammans med får namn, bostadsort och röst. Vi börjar samtala. Vi börjar lyssna på varandra. Vi tar ögonkontakt.
Idag är jag på väg att få tio nya vänner. Gunnar och Arne, två Margaretor och två Evor och sen då? Jo, där var nog en Britt-Marie, kanske en Karin…
Jag ger mig själv en läxa till nästa träff. Efter den ska jag kunna para ihop namn och ansikte på alla mina ”klasskamrater”.
När vi ses nästa gång, förmiddagen på Valborgsmässoafton, börjar vår träning i gymmet.
Idag ordade vi om densamma. Jag fick intrycket av att det fanns flera latmaskar i rummet; sådana som precis som jag har en lysande förmåga att skjuta saker framför sig. Likt Alfons pappa säger vi ”jag ska bara….” och sen hinns den där viktiga träningen inte med.
Så klar att vi har tid – bara vi vill.
Vi ägnade – som sig bör – en hel del av dagens skoltid till att prata om hur just vi ska förändra, inte världen, men oss själva under de åtta veckor som ”skolan” pågår.
Jag tror inte att jag är ensam om att tro på den styrka som gruppträning innebär.
Redan idag blev säkert flera av oss peppade av att höra att en av oss gått på kryckor under en period, men inte längre behöver dem.
Och en av oss kunde inte stå på knä, men efter några veckor träning gick det bra längre stunder. Fast sen slutade hon träna, så kanske har hon fått ont igen…
Jag har också några sådana goda erfarenheter av träning; men ändå slutat!
Men nu stundar nya tider. Den där vibrerande längtan som ibland kan kännas i ett rum; ja, den kände vi nog alla idag.
Nu kör vi!
ps. Hon som ni ser ansiktet på är Caroline; sjukgymnast och verksamhetschef på Roslagens Sjukgymnastik. Det är hon som sen kan ta åt sig en del av äran när vi kommit stegen närmare ”smärtfria atleter”. Instruktören är viktig; och det känns som att Caroline är ”bingo”.
FARMOR NORD 