Jag slarvar med kroppen

Den senaste tiden, med ett aktivt sökande efter stillhet, har lett till att jag funderat en del över hur jag tar hand om min kropp. Och jag börjar förstå, eller kanske snarare acceptera, att jag är ovarsam med mig själv och att jag borde vara tacksam över att jag mår så bra som jag ändå gör.

Kroppen är verkligen en helt otrolig uppfinning. Väl den mest fantastiska som skapats? Och den var inte bara fantastisk vid skapelsen, utan den kämpar på för att så vara. Hela tiden. Trots att jag inte särskilt aktivt bidrar till goda resultat.

Vi har tagit oss igenom stora saker som malignt melanom, borttagen livmoder, höftbyte och ögonoperationer. Mitt uppe i de sakerna var det naturligtvis lite jobbigt, men alla har de klingat av bra. Och min tacksamhet mot kroppen har ökat. Men egentligen utan att jag på något sätt belönat den.

Migrän, trötthet, värk, högt blodtryck…. vi klarar sånt bra oxå. Och bara migränattacken, eller vilket besvär som påkallar lite uppmärksamhet, är överstökad och livet ”återgår till det normala” så förtränger jag det som plågat mig en stund.

Jag springer vidare med lätta steg. Tills nästa gång det gör ont någonstans.

I dag fick jag anledning igen att fundera över mitt lättsamma och lättsinniga sätt att hantera den kroppsliga hälsan. Jag fick ont i huvudet i går kväll och det var en huvudvärk som jag inte minns att jag känt av tidigare. Lite migränmedicin och alvedon gjorde ändå nytta och jag hade nog trott att jag skulle vakna som mitt gamla jag.

Men den där knivskarpa smärtan på bara ett ställe i huvudet envisades med att återkomma på morgonen. Jag misstänkte att den kunde ha ett samband med mina spända axlar och ömheten i nacken. Och att jag gjort ensidiga, för mig lite ovanliga och tunga rörelser de senaste veckorna.

Hästarna har behövt stå inne på nätterna och hos korna och kalvarna har jag varje dag dragit en tung grind fram och tillbaka för dörrhålet och sen vräkt halm över en annan hög grind. Alla rörelser är ovanliga för tillfället och naturligtvis har jag haft bråttom när jag håller på.

Tack och lov hade bästa massören jag någonsin träffat på, Elisabeth, en ledig tid på morgonen. Så ont som det gjorde vid dagens behandling har det nog aldrig gjort; ett muskelfäste kändes extra mycket och nacken fick Elisabeth hålla på med längelänge.

Idag blir det maken Roffe som får mocka hos hästar och halma hos kor.

För min egen del är det nog lämpligt att fundera mer på de 4 nycklarna i engelske läkaren Chatterjees utmärkt bok Hälsobalansen. Han menar ju att det finns fyra viktiga beståndsdelar för att man ska må bra: VILA, ÄTA, TRÄNA och SOVA.  (Jag skulle nog vilja ha med relationer också…)

Att TRÄNA är, och har alltid varit, min sämsta ”gren”. Och jag förstår så väl att det blir viktigare och viktigare att inse allvaret i att slarva med den ”nyckeln”. Och vilket straffet kan bli.

Så jag begriper egentligen inte varför jag inte kan skärpa mig! Är jag bara alldeles, alldeles för bekväm och lat av mig?