Först nu har jag läst en HEL bok

Jag kan inte läsa. Jag kan inte skriva. Men jag kan spela. Och det är jag så glad för.

Nej, orden är inte mina, utan en väns. Hon är utmattad. Hjärnan vill inte hänga med. Både den och kroppen är trötta just nu. För trötta.

Hon har gjort, som så många andra duktiga tjejer; kört för hårt. Trott att hon minsann skulle orka.

Jag kommer att tänka på henne när jag medvetet försöker STILLA mig och sluta att stressa.

Nu för tiden är jag i den fantastiska ”sitsen” att jag inte behöver stressa. Men jag gör det av ingrodd vana. 35 års stress och ambition/prestation sitter hårt i många delar av både kropp och psyke.

JAG KAN INTE LÄSA, sa min vän.

Och då, när jag tänker på det hon sa, förstår jag. Under många, många år har jag inte läst böcker färdigt. Och jag har inte kunnat sitta kvar vid tv:n och sett ett helt avsnitt av någon bra serie. Jag har börjat titta, men sen har jag gått och gjort något annat. Bara en del fakta-program har varit så intressanta att de kunnat behålla min uppmärksamhet.

Och likadant har det varit med böcker. Jag har köpt många böcker. För att läsa. Och jag börjar. Men jag läser aldrig till slutet. Eller också hoppar jag över halva boken och läser slutet, för jag är ändå lite nyfiken på hur det går. Skönlitteratur är svårast. Fackböcker kan gå ibland. Om de är tillräckligt intressanta…

Men nu förstår jag att det hänt något. Att jag nog minskat på min  stress. För jag har läst en hel bok, visserligen inte så tjock, men jag har läst den. Från första ordet till sista ordet. (Och jag grät en hel del också när Alex Schulman berättar om sina föräldrar.)

Jag kommer inte att glömma boken ”Glöm mig”; den första boken som jag läst från pärm till pärm på kanske tio år.

Näst i tur står Kerstin Ekmans Gubbas hage. Den har legat på mitt sängbord och i bokhyllan länge nu. Jag har läst lite i början…. men sen blev det inte mer.