Syns jag inte, så finns jag inte

Plötsligt kommer motståndet. Mot att skriva om bekräftelse. Skriva om att vilja bli sedd. För en stund sen tyckte jag att ämnet jag valt för dagens första (?) reflektion var lysande. Det var när jag tänkte på ”skärmfri söndag” och att jag inte riktigt lyckades hålla mig ifrån att kika in på Facebook igår. Trots att jag föresatt mig att göra det. Men jag kikade; två gånger till och med. Och jag kunde se att det var många ”gillanden” för mina tankar kring ”Slutbantat” som jag skrev om i lördags.

Det kändes bra. Folk gillar det jag skriver om. Jag blev bekräftad. Igen.

Jag gillar att bli bekräftad. Att bli omtyckt. Att synas. Jag har nog alltid gjort det. Men inte särskilt ofta funderat över VARFÖR det är så viktigt? Så det kändes lägligt att fundera lite djupare nu. Jag är inte oroad av att ”rota” i mitt inre. Tvärtom, jag tycker att det är spännande.

Framförallt för att jag känner motståndet.

Men motståndet mot att skriva om bekräftelse har nu lett till att jag druckit flera koppar kaffe, tittat på en fantastisk morgonhimmel och bläddrat genom ett fotoalbum och en klippbok. Och allvarligt funderat på om jag inte ska skriva om gårdagens långa hundpromenad istället.

Men så tänker jag på vännen och förebilden Ola Schenström, en av landets främsta experter inom mindfulness, och att han i detta läge skulle ha sagt; ”det är det som du känner motstånd mot som det kan vara värt att jobba med”.

Så jag stannar i bekräftelsen.

På bilden här under är jag 5 år. Jag har klivit upp på scenen i Knutbygården och sjunger på Kerstin & Göstas bröllop, eller kanske var det Gun & Kalles? De två bröllopen låg tätt i tiden och jag var näbb på båda. Och jag misstänker, men minns inte, att jag nog uppträdde på båda.

Nog är det väl så att vi alla vill bli sedda.
Uppmärksammade för just de vi är.

Jag blev väldigt sedd när jag var liten. Uppmuntrad. Älskad. Varje dag gick jag runt i byn; satt på soffan hos gammelfaster Ruth och underhöll henne. Och sen gjorde jag samma sak hos mormor och morfar. Jag tror inte att de applåderade, men känslan jag fick var nog ungefär som att de gjort det.

Så började jag skolan. Där kom inga applåder. En liten rödhårig, vänsterhänt unge från en bondgård…

Plötsligt syntes jag inte. Inga ”applåder” där. Fröken tyckte att jag inte kunde sjunga. Jag var urusel med brännbollsträet. Men jag gillade skolan. Och jag upplevde aldrig att jag blev mobbad.

Men jag syntes inte längre!

Uttrycket ”syns du inte, så finns du inte” har jag använt mycket under åren när jag jobbat med journalistik, pr och marknadsföring. I sådana sammanhang, speciellt i de sistnämnda, handlar det ju verkligen om att synas.

Numera tänker jag dock på det mest utifrån aspekten om jag lever genom andra eller mig själv.

Och jag tror att jag slutar skriva där idag. För nu, liksom. I detta ämne. Hästarna i stallet väntar på att få gå ut. Och Frasse likaså. Och jag ska nog ta mig en fortsatt funderare, medan mina fötter förflyttar kroppen.

De båda klippen som jag lagt in vid det här inlägget hittade jag när jag bläddrade igenom en pärm med gamla tidningsklipp. Jag hade glömt båda. Men känner att de ger mig en kick. Fortfarande.