Har du stuckit fingret i ett öga någon gång? Jag har…

Det är julgransplundringstid nu. Nej, jag har nog fel…. Men det var julgransplundringtid den här tiden på året.

Förr.
Inte nu.
Inte nu längre.

Eller…? Är det så att barnen i byn går gårdarna runt och kastar ut gran, sjunger ”räven raskar över isen” och får godispåsar också nu för tiden?

Nä, nu bor de flesta ju i stan eller i samhällen; där raskar räven sällan.

Raskar räven? Eller traskar han?

Vet ni; jag tror att i vissa hänseenden var det faktiskt bättre förr. Jag tror att man fick längta mera då. Det var mer som överraskade en. Och godis förekom inte dagligen, utan då fick man till och med längta till godis. Längta till godis? ”Levde du i forntiden”, skulle nog barnbarnen Holger 11 och Milla 9 säga, om jag konfronterade dem med dylika fakta.

Men det här inlägget skulle inte handla om godis utan om att ”sticka fingret i ögat”. Anledningen till att jag ändå skriver så mycket om julgransplundring var att det hände på en julgransplundring.

I min by.
På landet.
När jag var liten.
Då gick vi gårdarna runt i julgransplundringstid.
Det var året då en ny familj flyttade in i byn.
De hette Malmlöf och hade flyttat in i ”Karl-Anders”; första gården uppe i byn.

Jag kan blunda och fortfarande minnas, som att det var nyligen det hände. Men det är runt sextio år sen.

De nyinflyttade hade andra lekar än vi infödingar hade.

En och en fick vi komma in i salen. Men bindel för ögonen. När det var min tur att komma in hade många redan gjort leken. Så jag hörde fnisset från de som visst vad som skulle hända.

Jag minns inte om det var Janne, Lena eller Maria (barnen i gården) som ledde mig in. Eller om det var deras mamma Ruth eller pappa Åke. Men jag minns vad rösten sa:

”Nu ska du få sticka fingret rakt in i ett öga”.

Och så var det någon som tog min hand, sa åt mig att sätta fram pekfingret och hjälpte mig att med full fart köra pekfingret rakt in i ögat.

Jag minns fortfarande motståndet. Kraschet. Och kladdet. Och fukten. Och kylan.

Och skratten.

Nu tänker säkert någon; o, vilket trauma som hon burit med sig sen barndomen.

********

Nej. Det var och blev inget trauma. Men jag kommer aldrig att glömma den där stunden.’

Jag stack pekfingret rakt in i en ituskuren apelsin. Mitt in i den halva apelsinen.

Och jag var helt fascinerad och full av beundran över våra nya grannar. De kunde lekar som vi andra ungar i byn inte kunde!