Tror ni Alfrida får mig att längta till stan?

Ibland, när vädret är tufft och snön yr runt knutarna brukar jag säga att ”just nu vill bo i stan”. Idag var det läge att fundera på det uttalandet igen. Lockar stan när Alfrida fäller träden, gården är mörklagd och djuren ropar efter vatten?

Under den här stormiga natten, morgonen och dagen har jag haft flera tillfällen att fundera över det. I mer än tjugofem år har vi haft stall och djur här, och under de senaste femton åren har vi också bott här; aldrig tidigare har det blåst på det här galna viset.

Ändå kunde vi på morgonen konstatera att vi var förskonade från större skador.

Bilden här ovan kommer från några vänners gård; där fällde Alfrida gran efter gran och tall efter tall under natten och morgonen. Så sorgligt. Fin skog som borde fått växa några år till föll för vinden över nybyggda staket och i ett totalt virrvarr.

Här hemma hos oss gick det lugnare till. Visst ligger några träd, och kompostlock och lite andra saker fick vingar. Men här var största besväret att strömavbrottet släckte ut vattenpump och elvattenkoppar. Många törstiga djur ”jublade” när maken och son kom med dunkar som de fyllde hos svärmor nere i Rimbo.

Roffe kunde inte komma iväg till jobbet så vi hade en trevlig morgon med frukost i stearinljusens sken, vi kokade tevatten i den lilla ugnen i braskaminen och eftersom mobilerna inte kunde laddas så blev det också en i det närmaste mediafri dag. Inte alls så dumt.

Så… näääää. Den här dagen väckte ingen längtan till stan. Snarare var det så att när jag blåste omkring här, lite hit och dit, så tänkte jag:

”Så lugnt det är här på landet, så skönt.
Man kan göra det mesta i sitt eget tempo.
Visst stormar det lite, men det snöar ju inte.

Hade det snöat och varit snöstorm kanske jag tänkt annorlunda. Eller om strömavbrottet fortfarande pågått. Men här råder just nu kvällsfrid.