Rubriken kan tyckas märklig. Men fortsätt läsa så förstår ni vad jag menar. För upp till ytan kommer ständigt nya överraskande aktiviteter när det gäller Rimbo nya skola och Kulturscen.
Tänk så spännande det ska bli när vi äntligen får se de aktuella ritningarna på skolan.
Just nu vaktar biträdande samhällsbyggnadsdirektör Eriksson ritningarna lika noga som Prins John vaktade skattsäckarna i Disneys Robin Hood. I den lilla bädden vid hans fötter (prins Johns alltså) ligger ormen Sir Väs (Sir Hiss i filmen) med nattmössan på….. Men nog med sagofigurer för stunden. För nu till för oss ”vanliga dödliga” en tidigare obekant avtalsförändring.
Avtalsförändring? Nu igen? Ja, just så.
Som ni väl vet så finns det numera ett ”takpris” på skolan. I NT kunde vi läsa att takpriset är 98 miljoner, men att man ändå kommer att komma upp i de avsatta 110 miljonerna.
– Men vi kommer att hålla budgeten, poängterade biträdande samhällsbyggnadsdirektören i NT.
Och om man kikar i protokollet från det samverkansmöte där takpriset sattes så ser man att det till och med är stor chans att skolan blir billigare. Det gör att entreprenör och kommun tänker byta avtalsform. IGEN. När detta skrivs kanske det till och med är så att man är tillbaka på ”GÅ”, dvs i ett avtal om riktpris/”Löpande räkning med incitament”.
Samtidigt som takpriset sattes till 98 330 156 kronor kom nämligen biträdande samhällsdirektör Eriksson och Credentias VD Ronny Jansson OCKSÅ överens om att det ska tas fram ett riktpris när projekteringen är klar.
Man ska alltså gå tillbaka till riktpris; den ersättningsform som upphandlingschefen inte tycker om. I NT sa han tidigare: ”Man försöker sluta med den typen av avtal”, och anledningen skulle vara att beställaren och entreprenören får konkurrerande intressen och att det motverkar att man jobbar mot samma mål.
Men nu riktpris igen alltså. Vet den ena handen vad den andra gör?
För att jag inte ska få kritik från upphandlingschefen så säger jag det igen:
Riktpris/riktkostnad är ett överenskommet jämförelsebelopp som den slutliga kostnaden jämförs med. Och om den slutliga kostnaden blir högre än riktpriset delar entreprenör och beställare på den överskjutande summan efter vad man tidigare kommit överens om. Detsamma gäller om slutliga kostnaden blir mindre än riktpriset; då delar man på ”vinsten”.
Hur den procentuella fördelningen av vinst/förlust ska se ut i nya ”riktprisavtalet” framgår in av protokollet. Men när kommunen själva satte incitamentet i den upphandlingen ”som skrevs bort” så var fördelningen 50/50. Om det avtalet gällt idag hade kommunen och entreprenören fått dela på den ökade kostnaden på 14 miljoner (för kulturscenen) som vi hoppas att politikerna snart säger ja till.
Men den här sättet att slå knut på sig själv, att först gå från riktpris till takpris och att sen gå från takpris till riktpris igen; vad ska den vara bra för?
Kommunen svarar att om man under projekteringen kan göra kostnadsbesparande åtgärder, så sjunker ju takpriset. När projekteringen då är klar, kan takpriset ligga för högt i förhållande till vad som är aktuellt att uppföra. Då tas ett riktpris fram, som då blir vägledande.
Men varför kan man inte bara ändra takpriset?
Låt oss leka med idén att det görs så mycket kostnadsbesparande åtgärder, naturligtvis utan att tumma på kvalitet, miljö och funktion, att takpriset när projekteringen är klar hamnar på 94 miljoner, vilket är 16 miljoner under budget. Den här gången ska entreprenören föreslå riktpris. Vill vi tro att han säger 94? Nej, det låter riskabelt. Men 96 kanske? Det är ju ändå 2 miljoner under nu gällande takpriset och 14 miljoner under den budget som politikerna har anslagit.
14 miljoner. Hoppsan, kanske man till och med skulle kunna utropa ”Ridå”? Exakt det beloppet som saknas till Kulturscenen.
Jag tror inte att den här uträkningen väcker någon olämplig tanke hos politikerna. Men kanske är det någon som blir förbannad?
För politikerna har avsatt 110 miljoner till en skola som skulle bli något alldeles enastående; en drömskola med bl a en organiskt rundad fasad och ett långsträckt glastak som skulle släppa in dagsljus i entréhallen/Hjärtat. Det skulle kännas rymligt, ljust och välkomnande. Stiftelsen Tryggare Sverige gjorde tummen upp till ursprungsritningarna. Nu har de tagit ner tummen! Och kommunikationschefen har tagit bort pr-texten från kommunens hemsida.
Finns det plötsligt en ambition att göra skolan så billig som möjligt, istället för att bygga en så bra skola som det bara är möjligt för den avsatta budgeten.
Vill entreprenörer ha mer vinst? Vill kommunens tjänstemän ha en klapp på axeln för att de har hårda nypor?
Apropå Tryggare Sverige, och numera ”tummen ner” för Rimbo nya skola, så kommer jag att tänka på en annan tumme.
Minns ni den gamla folksagan om Mäster Skräddare? Den handlar om en man som går till en skräddare med en bit tyg för att få en rock sydd. Skräddaren berättar att den blir färdig på lördag. På lördagen återkommer mannen. Skräddaren säger att ”det bidde ingen rock. Det bidde ett par byxor.” Han säger att de blir färdiga på lördag. De kommande lördagarna upprepas samma scen; skräddaren berättar att det kommer bli ett allt mindre plagg: en väst, en vante, en tumme och till slut ingenting.
Men så illa kan det väl ändå inte gå?
FARMOR NORD 