Ibland kan jag få en galen, nästan oemotståndlig, längtan efter att sitta och brodera i lampans sken. Och från radion bredvid mig kommer tidstypisk musik. Jag tror att det är slutet av 50-talet och väl före dansmusikens tid…
Senaste gången som tanken kom var nyss. När jag var ute på förmiddagspromenaden med Frasse. Egentligen är det en märklig tanke. I alla fall för mig. Jag har nog aldrig broderat i hela mitt liv. Jo, kanske där i slutet på 50-talet, inspirerad av mamma eller faster Ruth. Men varför i hela fridens namn kommer tanken tillbaka nu? Det är nästan så att jag är på väg att beställa en ”sysats” på nätet.
Korsstygn. Kedjestygn. Langettstygn.
Vad ska jag dra för slutsatser av de här tankarna? Handlar det verkligen om att börja brodera? Eller försöker jag säga mig själv något annat?
Ålderstecken. Sundhetstecken. Nöjd-med-livet-tecken.
Eller?
(ps. Nej, det är inte jag på bilden. Den är ”lånad” från en gammal sverigesradio-artikel).
FARMOR NORD 
Undrar om det är ett ålderstecken? Jag sneglar lystet på garn&stickor samt broderier när jag passerar sybehörsaffären här i byn. Hade en kort period på åttiotalet när jag broderade pyttesmå korsstygnsbokmärken (2-3 stycken bara) och stickade två jordgubbsmössor o några luddiga mohairtröjor. Tyckte inte det var superkul ens då. Varför får jag för mig att göra sådan nu, över trettio år senare?
GillaGilla
Jag kan tänka precis så; varför får jag för mig att vilja göra sånt här nu?
GillaGilla