Gamla älskade barn

Här står ni uppställda (!) i Domargården i Gammelgården i Knutby.  Gammelgården skapades ursprungligen av lantbrukaren och kyrkvärden David Berglund. Han var bror till er farmors farfar Markus Berglund, f. 11/1 1888

Ta fantasin till din hjälp och förflytta dig ca 30 år framåt i tiden:

Det var en gång en liten pojke och en liten flicka. Ja, egentligen var de väl inte så små, pojken var tio och flickan var åtta, men i en farmors ögon var de små och hon skulle alltid kärleksfullt kalla dem för ungarna. ”Det kommer jag att göra även när ni är trettio eller när jag tittar ner på er från himlen”, sa farmodern.

De här barnen var omringade av kärlek. Vuxna ”bar” dem ifall livet var för hårt. Barn är ju mjuka. Bilar är alltid hårda. Livet är hårt ibland.

Barnen försökte nog då och då få saker och ting att framstå som tröstkrävande, fast de inte var det. Men de flesta vuxna i den här familjen var rätt bra på att se igenom trötthetsgnäll, syskonbråk och bortskämdhet. Även farmodern upptäckte med tiden att barn kan breda mackor själva och vara tysta när vuxna talar. Även om flickan var pratglad så att det förslog ibland.

Farmor kände igen sig i flickan. Ingen kväste Farmor som ung. I alla fall inte därhemma. Kanske i skolan ibland, men kraften hemifrån var starkare än eventuella pustar av mobbing och utanförskap. Så farmor klarade sig ifrån munhäfta.

Dock fanns hos farmor en orosunge för att skolan och livet skulle kväsa den sprudlande lilla flickan. Så att hon tystnade. Farmodern kände att hon skulle göra vad hon kunde för att den lilla flickan skulle fortsätta blomma.

Hur det blev?  Fråga flickan.

Farmor tyckte om en visa som heter Gamla älskade barn.
Några av textraderna är så här:

Vilken dag upphör ett barn med att vara barn?
Vilken dag slutar barnens vän att vara vän?
Vilken dag mister en människa barnets rätt till trygghet och tröst och förlåt?
Vilken dag betraktas man plötsligt som vuxen och stor och får själv ta hand om sin gråt?

Den här farmodern fick rötter och vingar i gåva av sina föräldrar och släkten i byn där hon växte upp. 2004 blev byn nästan världsberömd, då en pastorsfru mördades och en annan person skottskadades svårt. Men det är en annan historia. För farmodern står byn för trygghet, tillhörighet och den plats på jorden där hennes förfäder brukat jorden från åtminstone mitten på 1600-talet.

Farmodern delade gärna det arv hon fått av berättelser, värderingar, platser och saker. Och hon delade också, nästan mer än gärna, nya tankar, nya upplevelser och sin syn på livet och världen. Vad var det som gjorde henne till den hon blev?

Och hon var säker på att den lilla pojken och den lilla flickan någon gång i 40-årsåldern skulle börja fundera över exakt samma sak.

Farmodern tyckte inte bara om att berätta. Hon tyckte också om att skriva. Och om att förklara, så att det svåra kunde bli enklare att förstå. Det var nog därför hon blev journalist.

Farmodern bloggade om det mesta. Gillade Facebook och Instagram. Tre sätt att umgås på 2010-talet. Egentligen ville nog farmodern skriva den stora romanen.

Men hon bestämde sig i alla fall för att göra om sin blogg av dagsländekaraktär till en dagbok riktad till pojken och flickan att läsa i vuxen ålder.

”För det kommer en dag då även de kommer att vara intresserade av sitt ursprung och släktens historia. Och inte ska de behöva förbanna en tidigare generation för att historierna inte berättades vidare”.

Farmors mest värdefulla ”bok” blev med tiden en maskinskriven lösbladshistoria på 18 sidor. Den heter ”FRÅN GAMLA TIDER” och är skriven av farmoderns farmors syster; moster Frida.

FRÅN GAMLA TIDER  skrevs i november 1959. Då var farmodern själv 8 år – precis som den lilla flickan är när Farmodern gör om bloggen till en dagbok.