Min första dagbok fick jag julen 1961 av mamma och pappa. Jag var 10 år. Jag tar fram den. Bläddrar. Läser. Ler. Det är ingen slump att dagboken kommer fram. Jag har gått och tänkt på den i någon vecka, för…
… i mitt huvud sitter en ny tanke och mognar. Det är som att det städprojekt jag dragit igång här hemma också spritt sig till min kropp. Också i huvudet frigörs utrymme, takten tycks bromsa in och de där tysta, försiktiga och knappt hörbara tankarna lockar som ett väsen i skogen.
Vad de säger?
Jo, de ifrågasätter mitt bloggande. Vad är vitsen med det?
Finns inget vettigare att göra?
Kanske något mer beständigt?
Det är inga stressande, hetsande, elaka eller högljudda tankar. Utan det är just de där sköra, djupare, meningsfullare och vänliga tankarna.
Vad de säger?
Jo, de säger att jag ska använda bloggen som en dagbok riktad till mitt barnbarn Milla. Fast till Milla som vuxen, inte som den 8-åring hon är idag. Skrivet från en gammal kvinna (oj, så fint det låter ❤ ) till en kvinna i 40-årsåldern, kanske?
Ja, 40-årsåldern är nog bra. För det är väl då som man, om inte tidigare, blir intresserad av sin historia.
Jag tar fram papper och penna. Skissar på ett upplägg.
Jag tänker ”rötter och vingar”, på mina egna dagböcker som liten, på mammas dagbok som tonåring och hennes vuxenbok, på släkthistorier som andra skrivit ner, på att blanda nutid – dåtid – framtid, på att väva ihop det som händer här nära och det som händer långt borta, på det som händer andra och det som händer oss, på samtiden, på att berätta för Milla om vad som i generationer kan ha bidragit till att hon blir den hon blir.
Det skulle kunna bli en släkthistoria förankrad i nutid. Just nu vill jag.
Undrar om jag tänker så imorgon också? Går det till och med att blanda personligt och privat? Är det en myt att det privata inte ska delas offentligt?
Vad tror ni som läser detta? Kommentera gärna här i bloggen. Här läser jag, här svarar jag. (Facebook är jag nästan bara inne på för att publicera bloggen).
FARMOR NORD 