Jag klippte håret kort häromdagen. Vet inte riktigt vad jag tycker utseendemässigt; avvaktar som vanligt med att ha en bestämd åsikt. Roffe tycker att det var bättre förr. Grannen Jessica tycker det blev snyggt. -Karlar har svårt för förändringar, säger hon tröstande.
Nåväl; det får vara som det vill. Men det är något märkligt med att klippa av sig håret.
Håret – en symbol för styrka, hälsa, fruktsamhet… och magi. Ja, till med med för det gudomliga. (Fast dess uppgift kanske bara är att skydda skalpen mot UV-strålning.)
Så egentligen borde jag, med en gång långt och väldigt rött hår, känna oro och nedstämdhet nu när det är kort och med tiden allt färglösare.
Men icke!
Tvärtom. Ja, det känns lite tvärtom.
Frihetskänsla. Stegen är lättare. Jag sträcker på mig på ett annat sätt (tänker på pappa som alltid tjatade:”sträck på dig”.) Jag tänker på en vän som är qigonginstruktör som rakat huvudet kalt. Jag tror att hennes val just har att göra med frihet och att inte tyngas.
Som att hår kan tynga en?
Ja, tydligen kan det göra så.
FARMOR NORD 