Igår var jag och barnbarnen i Knutby, ett par mil bort, för att vårstäda stugorna i Lobacken som jag fick ”ta över” efter pappas bror John. Jag har ofta funderat över varför han valde att fråga just mig. Men jag tror att vi hade ”något gemensamt” John och jag… och att han tänkte att ”Åsa behöver en rotplats i byn, när vi gamlingar är döda”.
Och så rätt han hade. Sen mitten på 1600-talet, eller kan ännu tidigare även om det inte finns dokumenterat, har mina förmödrar och förfäder levt sitt liv i byn Ösby. Jag vet ungefär var morfarsmor bröt benet när hon skulle fösa hem korna från skogen och jag kan leva mig in i hur farmors mormor packade allt sitt bohag när lantmäteriet ”tvingade” henne och hennes man att flytta gården från byn och ner till ån.
Gården uppe i byn, på mammas sida, drivs idag av brorsonen Christoffer och hans fru Karin. ( Den på pappas sida, den nere vid ån, är det kusin Gustaf som äger). I faster Ruths stuga, där morfars föräldrar bodde som gamla, huserar brorsonen Anders med familj. Och pappas och mammas hus är numera hem för Karins föräldrar Bosse och Gunilla. Det sista är jag mycket glad för. För byns ungar har det blivit lika naturligt att sitta runt köksbordet hos Bosse & Gunilla (mormor och morfar för några av dem) som när gammelfarmor & gammelfarfar bodde där.
Det är här jag har mina rötter nedgrävda. Ruskigt djupt, känns det som. Jag tänker ofta på hur det skulle kännas att vara rotlös.
Vad gör rotlöshet med människor?
Hur mycket rötter behöver en människa?
Jag har ibland beskrivit mig själv som en Pippi född i en bullerby. Känner ibland mig fortfarande som en sån. Min egen son Marcus har fått uppleva samma bullerby; året runt.
Och nu är det dags för barnbarnen Holger och Milla. För inte såg jag mycket av ungarna som ”städhjälp” igår. Nä, blixtsnabbt hittade de sysslingarna. Jag fick då och då korta ”inspektionsbesök”, som på bilden här under. Grabbarna Holger, Alve och Edvin rotade runt lite i allt jag släpat ut. Något spännande kunde ju finnas från forna tider…
När jag några timmar senare lämnade byn med två nöjda ungar i baksätet viskade jag tyst för mig själv;
”Hej då Bullerbyn. Jag är snart tillbaka.”
FARMOR NORD 